så orörd
2012-12-11
Vaknar upp och ställer mig vid fönstret.
Jag ser snö på taken, klarblå himmel, barn som leker i snön.
Allting är så jävla fridfullt. Så jävla oskyldigt och orört.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur framtiden för grannungarna blir.
Kommer någon möjligtvis bli läkare? Busschaffis? Skönhetsdrottning?
Eller så kanske någon av dom faktiskt bara blir lycklig.
Fatta att vara en av dom ändå. Innan man är 5 känns livet ändå så självklart.
Vid 6 börjar man skolan, allting blir verkligenhet. Plugget börjar.
Läxor, kompisar, gäng osv. Vad är inne? Vad är ute?
Hela livet förändras och allt är så nytt.
Man tar in dubbelt så många saker varje dag.
Man börjar leva ett dubbelliv och blir någon jävla hannah montana.
Vem du är i skolan speglar inte vem du är hemma.
Och tvärtom.
Så var det iallafall för mig. Och han. Och hon. Och dom. Typ.
Arkivbild på taken jag ser varje dag.
Skrivit ungefär 30 gånger att jag vill bli liten igen.
Suddat ut gång på gång för när jag tänker efter,
så är det det sista jag vill.
Skulle aldrig i hela mitt liv orka leva mitt liv igen.
Aldrig. Orkar inte ens fortsätta mitt "väldigt" dyrbara och vädefulla liv.
Men dom säger ju att man inte ska ta det för seriöst.
Ingen har någonsin tagit sig vidare levande.
