tear me down
2013-04-15
Yep. Ungefär så känns det. Jag gick på toa nyss. Fönstret var öppet och jag hörde vindarna skrika. Det påminner FÖRJÄVLA mycket om den äckliga fredagskvällen jag fick psykbryt i vintras. Fattar inte varför jag inte bara hoppade. Nu är det vår och allt är för varmt (ni som vet vad som hände då förstår ju varför det måste vara kallt). Men blir det minusgrader igen så får vi hoppas att jag inte känner såhär igen för då kommer jag inte ens tveka. Det gör lite ont att skriva det, men come on. Det känns inte riktigt som att någon tar det hela på allvar ändå. "Jaha.. mår du fortfarande sådär", "Aja, men vi tar det en annan gång då" eller "Okej, men du vet att du kan prata med mig när du vill". It's like people don't even know me.
Sen när, verkligen SEN NÄR skulle jag böna och be om att någon skulle komma och rädda mig när jag ligger orklös på marken och gråter lungorna av mig. Jag kan göra det indirekt. Här på bloggen till exempel. Då kan folk komma in på bloggen, läsa när de har tid och rädda mig när det känns rätt för dem, om de nu vill det. Förhoppningarna är inte så stora. Inte skulle jag ringa och störa klockan 3 på en söndag när det är skola dagen efter för att lilla jag, värdelösa lilla jag ska räddas från något så "värdefullt" som livet. Tankarna flyger runt i huvudet och jag höjer bara ögonbrynen när jag läser igenom det jag skrivit. Är jag verkligen så pantad? Alltså. Verkligen? Varför vill folk ens vara med mig? Förstår inte hur folk inte kan äcklas av att ta på mig. Helvete. Lås in mig.
Men snälla. Rädda mig? :'(
