Tillängat en av de finaste
2013-04-22
Känns så ofantligt omöjligt att hon... att hon skulle göra något sådant. Inte omöjligt kanske. Vi alla sitter i samma båt. Samma klister; och samma (använder semikolon for the first time. feet e ja) skit. Ingen vill ta sig ur helvetet, trots att det äter upp oss inifrån. Vi alla har samma mål. Perfektion. Många har nått dit, men gått förbi för länge sedan. Vi ser inte längre det positiva och det negativa blir mer konstant. Men trots detta är det få som ger upp.
Vi dör. Vi ser på när andra dör. Ändå kan vi inte göra ett skit. Vad ska man göra? Varje dag blir fler och fler offer för sjuka äckliga sjukdomar som erövrar våra kroppar. Det enda vi kan göra är att skickas in på psyk, eller sjukhus. Vad hjälper det? Du kan antingen bli inlagd två månader eller kanske tvingas att gå till psyk en gång i veckan och prata känslor och sedan dagvård där du leker som ett litet barn med andra miffon. I hur många av fallen hjälper verkligen detta? Majorieten av de jag känner kommer tillbaka värre än någonsin. De tänker: "om inte ens de kan fixa mitt mående så kan inget fixa det". Eller kanske att det var för hemskt inne på sjukhus/psyk att de inte känner att det är värt att ens försöka må bra.
BAAM. De sjunker ner med oss andra i en spiral av mörker där vi försöker vägleda varandra trots att ingen ens har ork att vägleda sig själv. Vi kan inte heller se någonstans i mörkret. Den enda näring vi får det är från varandra. Inte mycket, men vi överlever. Det är svårt det där. Det är nästintill omöjligt att förstå hur vi lever. Vilka skickliga spelare vi människor är. Framstår som perfekta ändra tills någon lär känna oss... NÄÄÄÄÄ, nu vill jag skriva massa annat shit, men jag vet inte om jag vågar på denna bloggen, så jag skriver det i den privata istället. LÅST INLÄGG. Japp.
0 Comments
Trackback