go away? oh, okay
2013-08-19
Jag vet inte. Jag kanske ska sluta tänka nu. Jag kanske måste stanna upp. Inse.
Men det är inte så enkelt. Jag vet inte ens vad som händer med mig. Jag är inte jag, men jag kan ju inte vara annat än jag, just för att jag är jag? Eller? Jag är ju fortfarande jag även om jag är lite annorlunda. Hösten närmar sig och november-måendet kommer sakta tillbaka. Men jag har ju mina drömmar kvar! Många drömmar som inte slagit in än. Vad skall hända med mina drömmar om jag dör? Ingen annan kan ju ta över dom. Och min kunskap? Mina färdigheter, mina intressen och mitt ordförråd. Vad händer med det? Mina tankar kan vi kasta ner i helvetet med min äckliga kropp, för det är där det hör hemma.
Det känns helt ärligt som att det brinner i min kropp. Som att parasiter kryper runt innanför huden igen. Ugh. Det kliar. Jag hatar känslan, för det känns som att jag inte är ensam i min egna kropp. Min egna äckliga kropp. Jag skulle helst av allt vilja kasta bort mitt skinn, mitt fett och gärna även mina ögon så jag slipper se mig själv till några äckliga gamar, utsvultna lejon eller vad som helst. Bara jag slipper mig själv. Usch, vad är det här vi kallar liv egentligen? Tänk så många som går runt som jag, och hatar allt de gör för allt de gör, gör de fel. Och tänk så många som tänker som jag, som vill dö men ändå leva. Som planerar in i minsta detalj. Som gör allt för att skada sig själv och standard-feelingen för denna människa är likgiltighet.
Jag önskar att jag kunde tala med någon om hur jag känner, PÅ RIKTIGT. Jag önskar att jag kunde tala om vad jag gjort med mig själv. Vad andra gjort med mig. Prata om hur livet har fuckat min hjärna och mina sjuka tankar om allt möjligt. Men eftersom jag inte får, för mig själv då.. så kan inte. Jag vill helst bara skriva ner allt i ett mail och skicka det till någon och få tillbaka ett mail där det står "Vi har beatbetat din historia, du kan nu återgå och äntligen få leva ett fett najs liv". Efter det så vill jag leva ett s.k normalt liv där ångesten inte river i en varje natt och mani är inte något som folk tror är ens personlighet. Jag vill själv kunna styra mitt mående. Men det kan jag inte. För det är som att när jag försöker så blir det värre och det slutar inte, så jag vågar inte längre.
Jag vet att dö inte är den bästa lösningen på detta problemet jag har. Det kommer inte på något vis ta bort någon smärta eller något lidande på nåt sätt heller. Snarare ge den till någon annan. Det är konstigt, jag vet. Att jag funderar på detta på detta viset. Men jag måste diskutera det hela med mig själv och min hjärna. Vi är många i min kropp och vi har många viljor. Vi vill dö för att sedan kunna fortsätta leva som någon annan. Vi vill även leva för att kunna dö som någon annan. Jag kan inte riktigt bestäma mig och alla val här i livet kan inte ångra. Men om jag ligger i jorden så kan jag inte ångra mig för.. jaa.. det går ju inte helt enkelt. Tiden springer iväg.
Men, vad ska jag göra då?
