när stormens öga plötsligt når mig skall jag inte längre finnas på denna jord
2013-08-12
Jag vet inte om det är lugnet före stormen som får mig att var såhär. Men det är så rofyllt att tänka på döden. Tanken att få sova ut och aldrig mer behöva tänka på detta överdrivet påfrestade livet jag fått. Ett genuint lugn inom mig skapas och jag känner mig lite frånvarande när det kommer till mitt liv jag misslyckats att leva. Jag har, ända sedan tidig tonårsålder skapat en drömvärld där allt är vackert och fridfullt. Inga galenskaper har någon betydelse och jag vet inte ens vad negativa tankar är. Mitt egna Utopia.
Jag har än så länge levt ut mina galenskaper här på jorden och det har inte alltid uppskattats. Inte heller alltid förståtts av folk. Varför man nu kan vara så galen, så dum, så obetänksam. Förhastad, oförsiktig, vårdslös, slarvig, ansvarslös och nonchalant. Vad har jag inte varit? Jag har varit allt man inte skall vara. Allt som står på gör-inte-listan har jag gjort. Varför?
- Nej, varför inte?
Jag har också haft svårt att förstå mig på mina galenskaper. Tro mig, men gud nåde mig. Tänk om folk visste vad jag gjort? Vad jag gått igenom? Vad jag planerar eller har planerat att göra? Trots att jag nästan vant mig vid mina psykotiska tankar, som får mig att tänka på allt mellan både liv och död. Så är jag överraskad över att jag fortfarande lever. Jag lever. Jag lever. Jag. Lever. Eller gör jag?
Jag vet knappt själv. Hur är man om man lever? Kan ni förklara det för mig? Åh, min längtan till ett fridfull tillvaro är nästan så maxad att jag spricker. Jag vill ha det nu. Inte imorgon, inte nästa vecka. Nu. Och när stormens öga väl har nått mig så tvekar jag på att en återvändo kommer finnas. Jag ska se till att inget misslyckas om det nu är så att den når mig innan något annat gör. Något annat är livet. Livet jag misslyckats att leva. Men än väntar lugnet före stormen.
0 Comments
Trackback