Part two
2013-06-12
Veckor gick, då det var studiedagar, praktik, lov. Våren var kommen och nu var folk ute på skolgårdarna mer. Hon gjorde precis som de andra i hennes klass. Stannade inne. Där satt de och skylde deras skärsår och ärr de alla visste att alla hade. Vid lunch blev hjärnan för maxad och hon satt mest och pratade istället för att äta. Eftersom alla tyckte att skolmaten var äcklig var det inte konstigt om man inte åt. Men av ren rädsla för vad andra skulle tänka om hon aldrig åt, så åt hon ändå. Hon tänkte inte mer på det och efter lunchen satt de alla ute på kullen. Det var deras ställe när inga andra var ute på gården.
Skolan närmade sig sitt slut och hon packade ner sina böcker i sin converseväska och kollade så att hon hade med allting. Nycklar, böcker och mobil. Japp, it's all there. De sa hejdå till varandra och hon gick mot sin cykel. "Yes! Inga där!". Hon låste upp låset och slängde sig på cykeln. "Idag var en bra dag ändå" tänkte hon.
Hon svängde in mot ett av husen för att cykla ut från skolområdet. Hon hade så hög fart att hon inte hann märka att 5 personer, både folk hon avskydde och hade varit vän med stod där. Redo att förolämpa henne innan hon åkte hem för dagen. Hon ökade farten markant för att bara komma hem. Hon cyklade inte snabbare för att hon ville slippa höra orden de skrek. Eller för att slippa se ens gamla bästa vän stå och skratta med när dom fyllde i varandras rent ut sagt äckliga och groteska ord. Hon cyklade snabbt för att folk runt om inte skulle höra vad de skrek."Vad heter hon nu igen?" viskade någon. "Neytiri" fnissade min gamla bästa kompis. "NEYTIRI!!" ropade en kille. Allting hände på några sekunder och vid detta laget var jag precis framför dem så jag vände mig om för att kolla vem det var som ropade. Dumt gjort. Tre av dem gjorde ett "ewwww"-face och två stycken sa även detta. De förklarade hur äcklade de blev och hon kunde höra dom långt efter att hon åkt iväg. En av dom ropade även att hon borde skaffa mig snyggare kläder, snyggare cykel och de sa även att hon borde banta. Det kanske hon behövde. Kläderna va ju inte alls fina... cykeln lämnade hon hemma efter det, eller så parkerade hon en bit från skolan. Och banta, det gjorde hon direkt.
Från den dagen så kunde hon aldrig kolla sig i spegeln och tycka om det hon såg. Hon blev kallad både Ronaldinho och kaninen innan dess och hennes mor kommenterade ofta hennes leende. Folk kommenterade att hon var för tunn och nu fick hon plötsligt höra motsatsen.
