ensammast i världen
2013-05-27
Jag låter mina tankar vandra iväg på en tänkartur ikväll och hoppas på att allting snart lugnar ner sig (eller tar fart) snart. Jag jobbar som en galning (tro det eller ej) trots att jag aldrig är i skolan längre. Jag prioriterar inte ett ställe där jag inte längre känner mig välkommen. Jag möts av obehag och lektionerna som förr i tiden var något jag aldrig någonsin kunnat drömma om har det senaste blivit en mardröm. Okej, nu överdriver jag. Men det är svarta moln i klassrummet istället för de turkosa jag haft de senaste tre åren.
Jag ska nog hålla de flesta tankar om det hela för mig själv, men det är så konstigt. Att jag, "hon den fula i kulturklassen" hamnade på ett drömställe. Det var så enkelt och för bra för att vara sant. Ett ställe jag fick chansen att vara jag på, ett ställe folk visade välvilja mot mig, de pratade med mig. De pratade även OM mig, men det spelade ingen roll vad som sas bakom min rygg. Inget kunde någonsin vara värre än tidigare år. Ett ställe folk verkade vilja vara med mig både i skolan och efter. Stället blev snabbt ett ställe ingen riktigt kände mig. Det gjorde mig ingenting, varför spelade det för roll vem jag var innan? Jag visste inte bakgrunden till de andra så det var såklart helt okej att ingen visste bakgrunden till min.
"Men du kan ju inte veta hur det känns, du har väl alltid varit populär.. och.." Jag vek mig av skratt och från och med den dagen så insåg jag att många antagligen har en liknande bakgrund så det spelar verkligen ingen roll om hur du försöker förklara för folk hur det var. Folk har alltid haft det värre och folk kommer inte orka bry sig riktigt. Inte ens jag orkar bry mig om andras past. So what the hell.
Jag gick långt bak i min mail och hittade mail jag aldrig någonsin trodde jag skulle hitta. Men jag är ju som jag är och jag skäms för saker jag skrev och gjorde då, jag får panik över saker jag inte gjorde eller borde ha gjort. Jag får ångest över sakerna som hände förr, för att jag såg ut som jag gjorde förr, för det känns som att allt drar upp gamla sår som aldrig riktigt har läkt. Jag är och blir aldrig så stark som jag tror att jag är ibland. Ibland tror jag att jag är odödlig och jag tror att min glädje aldrig kommer försvinna. Men jag vet ändå inombords att jorå, snart kommer jag ligga på botten igen. Orklös och inte orka ta tag i någon utsträckt hand.
Jag har inte orken till det. Jag måste lägga kraft på att hata mig själv. Lite sådant om dagen är ju standard för mig, så jag måste keep it up så att säga. Sen älskar jag ju mig själv också. Typ när jag lagar god mat som jag kan tröstäta i min ensamhet. Nä. Jag ska ner lite djupare för att hitta raketen på botten. Fästa den på ryggen, och snart är jag back on track. Lagom till sommaren vill jag skita i allt. Vänta bara. Vi ska ha så jävla kul, Nikko.
så kul att våra historier om sommaren 2013 ALDRIG kommer ta slut
