youre so sad on your own
2013-05-13
Det känns som att trots att tiden går så snabbt så står tiden still. Jag känner mig helt avslagen av alla tabletter jag slagit i mig och jag har knappt ork att ha ögonen öppna. Jag orkar inte prata eller röra på mig ordentligt. Jag har inte ork att göra något åt ångesten, men jag kan fortfarnde känna den. Jag har inte ork till att gråta, inte ork att lyssna på varken musik eller att höra någon prata. Jag blir irriterad när folk gör onödiga ljud och när folk håller på att ta på mig. Jag orkar knappt bry mig om att regnet öser ner över mig och att jag blir mycket, mycket, mycket blöt och kall. Jag orkar inte heller den ständiga känslan av ensamhet och inte heller humörsvängningarna som tar livet av mig sakta men säkert.
Men jag är inte ensam. Jag är aldrig ensam. Jag har alltid mina tankar och huvudspöken med mig vart jag än går. Dom stör mig hela tiden. På tåget, på lektionen, på jobbet, på hemvägen och mest av alla ställen - på rummet. Här inne har miljontals hjärnspöken och tvångstankar spökat och tvingat mig till saker folk skriver böcker om nu för tiden. Yäyä.
påfrestande jävla idioti är vad detta är
0 Comments
Trackback