sova längs horisonten
2013-11-28
Det är så svårt att skriva här. Jag vill helst skriva nattetid, men då är internet nere och jag ligger och dras i våta sängkläder. Jag kallsvettas, paniken stiger och det är svårt att gråta tyst när man inombords vill skrika ut alla känslor på en och samma gång.
Jag försöker skriva i ett textdokument, men det känns inte bra. Inte rätt. Inte som min grej. Som att ha en dagbok på riktigt och sen skriva på ett löst papper. Helt, helt, helt fel.
Jag plågas av varje ord, varje händelse och varje ljud. Jag vill inte dö, inte nu. Jag vill egentligen bara sova. Tyvärr är inte det möjligt, trots att jag är i ett hem som ska kallas mitt eget.
Dock får jag inte kalla det rum jag sover i, och har mina saker i mitt rum. För det är det ju inte. Det är min brors och jag är gästen i Hans rum.
Rädslan för att gå ut härifrån för att äta, gå på toa eller kanske ta en promenad tar över. Ångesten, paniken och rastlösheten tar över.
Jag får inte stänga dörren. Jag får alltså på sätt och vis inte vara själv. Jag får inte ens vara mig själv. Därför blir jag rädd att jag gör saker som inte är jag, för att jag glömmer bort vem jag är.
Jag minns knappt vem jag en gång varit, men jag vet att jag inte är densamma. Jag är inte lika ljudlig av mig. Inte lika självsäker. Inte lika törstig på livet. Inte lika glad.
Hur tar jag mig ut?
0 Comments
Trackback