who to turn to
2013-11-17
Jag ska ta det. Snart. Ta det lugnt. En minut bara. Men snälla? Varför inte? Ska ni sitta här? Nu? Okej, vänt... okej..
Det är vanligtvis inte svårt att rymma från platsen man tycker är jobbig för att finna ro någon annanstans. Det går inte att rymma ifrån sina känslor. I mitt fall kan jag inte heller finna en fristad. Min fristad som jag gång på gång försöker bygga upp bryts ner. Kvar står jag, trasig i spillror och har ingenstans att ta vägen. För att inte svika de jag håller närmast så försöker jag hålla mig så samlad jag kan. Det är svårt att behärska mig själv när känslorna sväller över och det aldrig tar slut.
Det är svårt att inte vara en del av gemenskapen som finns här. Verkligen. Jag är egentligen mer familjemedlem än en annan här i huset, men jag behandlas rent ut sagt som en gäst eller för att helt enkelt överdriva den bilden jag får ibland en slav. Inte konstigt är det kanske pga många anledningar. Men känslan av det hela slår så hårt. Varje natt. Det gör så jävla ont att inte heller bli förstådd här. Det pratas om att inga ursäkter godtas, när jag egentligen bara vill bli hörd VARFÖR det är som det är.
Jag har ständigt en olustig känsla när jag rör mig i lägenhetens obehagliga väggar. Jag känner mig ständigt ganska.. borttappad och ängslig. Jag känner mig obekant med vad allt med familj innebär och jag får ofrivilliga destruktiva tankar gällande detta. Att inte kunna sova om nätterna på grund av ångesten som ständigt älskar att besöka mig och förvandla mig till ett vrak, är tungt. Allt är tungt.
Men det känns så jäkla jobbigt med sånna som jag. Sånna som klagar. Det är vi som är dåliga och det är vi som gör fel. Vi är lata, oförskämda och ovårdade. Det är alltid så. Det är därför bloggen är låst. Så jag ska kunna klaga utan att någon över huvud taget ens behöver få en nys om hur mycket jag egentligen klagar på allt och alla. Inte ens nyfikna själar behöver veta, trots att dom egentligen inte bryr sig.
alltid något som är fel
jag är fel
0 Comments
Trackback