för att livet är en bakdörr
2013-10-26
Fåglarna flyger oroligt, nästan som om dom visste. Som om dom ville varna mig.
Varna mig för att något hemskt som var på väg. Vädret var grått och solen hade inte setts till på hela dagen. Det spelade ingen roll för hur soligt det än var, så var det alltid lika grått och molnigt i mitt huvud.
Positiva tankar när man var i min position var en slags lyx som man bara uppnådde under alkoholiserat tillstånd. Men eftersom de destruktiva tankarna alltid var en slags bas i huvudet så var alla galna saker jag gjorde egentligen ett straff till mig själv.
Huvudet var tyngre än bly och der kändes som att det stora svarta hålet i min mage bara växte. Upp till hjärtat för att sedan slutka orden som fastnat i halsen.
Som en som aldrig sett solen skina. En som aldrig hört regnet falla. Jag kände mig så dum. Så jävla naiv.
Tankarna som växer som månen. De gror och dras tillbaka. De gror och när de är borta har dom redan satt sina spår i den överlevande.
Ovetandes om vad Han planerat. Ovetandes om livet steg jag in i hans bil
visa mig världen och övertala mig att leva
0 Comments
Trackback