places to be found
2013-10-25
drunkar i mina egna tankar
spyr ut ångest och kvävs av mörkret
det är försent att kasta ut min smärta
mina tankar
& mina handlingar
på någon annan
det är jag som måste ta mig samman
men space.
jag planerar så jäkla mycket just nu, trots att jag inte borde. jag funderar på hur jag ska försvinna. obemärkt. igen. hur lång tid har jag på mig? vad behöver jag? skog, berg eller vatten? googlar om allt. hur länge överlever vi utan vatten, utan mat och näring? hur länge överlever man i kylan? var finns det höga berg här i närheten som är höga och folktomma nog för mig? finns det stup? vattenkällor med hemliga tunnlar?
ska jag vänta till snön kommer? till isen täcker sveriges mörka otäcka vatten? ska jag uthärda till våren? se om nästa sommar blir bättre? kanske, kanske är livet bättre då? eller?
ibland funderar jag på om man kan hyra in någon som kan kidnappa en. en som kan mörda en. om man samarbetar så åker ju inte personen fast förhoppningsvis. det är ju inte det jag vill. jag vill bara bort.
men på vilket sätt vill jag bort? jag vill inte bli inlagd, bo på nåt hem eller sjukhus/whatever. jag vill inte att min frihet ska tas ifrån mig. jag vill inte spärras in. men jag vill såklart inte oroa någon heller. att det ska vara så svårt att bara få ta en paus.
jag vill inte göra det bara för att försvinna egentligen heller, utan även för att försöka finna mig själv. efter några timmar, 12, 24 eller 100 så borde jag veta vad jag vill. om samma likgiltiga känsla finns kvar trots att man sitter i tjocktröja i snöoväder så är det ingen idé att kämpa mot det. finns det däremot tankar om att man längtar in till värmen, eller hoppas på att någon ska komma förbi med en stor fluffig jacka... ja, då är tiden inte inne än. men det vet ja ju inte nu, eller hur?
gash
0 Comments
Trackback