too late to get away from love
2013-10-26
väggarna växer och jag känner mig iakktagen
jag drömmer samma konstiga drömmar som när jag var liten. jag drömmer om samma man. samma hästliknande varelse. om ni känner till nattmaran kan ni tänka er hur varje natt ser ut. kallsvettig och känslan av att bli kvävd. ja, ungefär så. jag tror hästen i drömmen har med att "bli riden av nattmaran" att göra. jag gör verkligen det.
hon eller han, den.. det förföljer mig varje natt i varenda dröm. jag kan drömma en helt vanlig dröm (som egentligen inte alls är vanlig eller logisk, men det är ingen mardröm iallafall), men den finns där. längst bak i klassrummet, längst upp i trappan, två bord bort. jag behöver inte se för att känna. närvaron är som luft. jag bara vet att det finns där.
jag kan inte heller vakna på riktigt från drömmar heller längre. när jag vaknar växer väggarna. när jag blundar och öppnar ögonen på nytt så kryper dom. panik och rädslan är uppe vid öronen och tanken av att det är möjligt att jag vaknar upp vid liv igen är så jäkla jobbig att jag seriöst får ångest av bara tanken.
så jag ska gå och lägga mig nu.. sova "skönt"... slippa allting och vakna upp... igen? jag hatar det. jag vill sova för alltid. jag vill slippa oroa mig och slippa tänka. jag undviker läggdags för jag vill inte mer
0 Comments
Trackback