Dikter i stormens öga 2
2014-01-07
Dikter i stormens öga
2014-01-06
When will pleasure crash with regret? ~Terri Guillemets
2014-01-04
Stressed, depressed but well dressed.
I ask myself, when will this pleasure crash and be filled with regret? When will time show me where to go? This apathetic feeling is still there and the light inside me seem to be fading away. My eyes are wide open, but I can't seem to find anything that can save me right now.
Blurry and dark sunglasses. I can hear laughter behind closed doors and walls that feels like paper. Dress up. Forget the sober and unhappy feeling. Throw out all the feelings. Tonight it is you and me. I will dance. I will sing. I will love life.
But the truth is. I want to give up. I want to give up so so so badly, but I know I need to stay. I need more time.
I have more tears that need to come out. More words that need to be said. More feelings that need to come out. I'm not done yet. Or am I? Idk really. I can't do this much longer. My thoughts is killing me,
But it has to be a sign. The winter didn't come this year. The snow. The cold. The ice on the water. I told you how I wanted to do, but I couldn't. Now that I have a plan I must believe it was a sign. Or was it?
dark hollow
2013-12-27
Jag har gått vilse, nej jag har fan försvunnit. Jag är helt jävla lost. Allting är rörigt och mitt huvud är så himla tugnt igen. Det gör ont i kroppen, men ondast gör det nog i knoppen. Mina tankar kommer tillbaka och varje vattendroppe som rör mig verkar blötlägga alla mina gråa moln så de känns tyngre. Jag förstår inte. Jag tycker om regn, men det tycker verkligen inte om mig.
Alltid så. Alltid jag som älskar mest.
hah eller?
cant get enough
2013-12-24
När ilskan sprider sig i kroppen likt en cancercell. En liknelse jag använt förr. Utan nåd. Och utan kontroll. Att tänka gör ont och att inte bli förstådd gör ondare. Jag vill inte tänka. Och du kanske inte vill förstå. Det är okej. Men snälla, snälla. Erkänn det bara istället för att låtsas som att du vet vad som är fel.
Är så trött. Vill inte visa mig. Vill inte vara här. Vill bort.
snälla förstå att trots att solskenet torkar mina tårar så sköljer inte regnet bort mina känslor
I'm losing sleep
2013-12-24
Jag visste det redan i början! Jag ska inte bli för glad, för när ett bakslag kommer, så minns jag inte hur jag ska hantera det. Minns och minns. Jag minns knappt hur det känns att må såhär och då blir bakslaget tio gånger hemskare.
Att tänka positivt funkar inte. Det går inte att tänka positivt när det inte finns något positivt att tänka på. Allting som vanligtvis är relativt positivt försvinner i den gråa dimman. Dimman förvandlas till ett stort svart rökmoln som ger mig huvudvärk gånger tusen.
I gave you everything
2013-12-20
Frustration när mina tankar inte kan styras. Tankar om att antingen lida livet ut eller avluta skiten. Hur?
- Nej sluta tänk på det, det löser sig.. det vet du!
- Ja men när? NÄR LÖSER DET SIG?
- När tiden är inne
- Och det är... ?
Jag vill må bra NU. Jag vill sluta behöva oroa mig! Jag vill kunna sova ut och vakna och hinna ta hand om mig själv innan någon ska berätta för mig hur dålig jag är. Om hur äcklig jag är och hur saker jag rör eller sover på ska slängas. Är så äcklig, så jäävla avskyvärd. Vill sova på nätterna, inte vrida mig med hela kroppen full med ångest och ansiktet fullt av dessa salta tårar, som verkar komma från en okänd vattenkälla inom mig. Jag är inte törstig på tårar. Jag är törstig på mitt jävla liv som aldrig verkar ordna sig.
Det kan va jag. Det kan va ni. Hur som helst så verkar det inte lösa sig och jag är så otroligt trött just nu. Var dag som går är en kamp. Var dag som går känns som en tickande bomb. Var är du?
quoting quotes
2013-12-14
“There is no greater agony than bearing an untold story inside you.”
― Maya Angelou
― Maya Angelou
I need to stay drunk on writing so reality cannot destroy me. It's not exactly what I planned. In fact I never thought I'd be here today. And if I am here tomorrow, and the day after that. I will be just as surprised as I am right now. Every second, every minute and every day is a war.
A war in my head. A war in my disguisting body. And a big fat war in my everyday life. I hate my head, my body and my life. I hate everything I can't control.
I'm shaking, cause I'm genuinely afraid. I'm frozen, cause the lack of the good-feeling and energy. I'm afraid that I might kill myself if I look at myself in the mirror today.
I can't speak with words. Words can't carry me these days. I only speak the language of laughter, after too many tears. I hate the fact that I'm this way, but I REALLY can't help it. I'm sorry, but I really can't. It seems like this is the way I am. Is it weird that I hate myself?
I know I'm worthless. Useless. I know I'm weak. I know I am the worst person you can ever imagine. You don't need to rub it in my face. Hit me with a sledgehammer. It doesn't hurt as much as your words. Your look. And your attitude. helvete
this one's for you
2013-11-29
Jag fryser till is när jag hör dina steg utanför min dörr.
Dörren till verkligheten, mer skydd från omvärlden har jag ej.
Att förmedla mina känslor genom text, genom bilder är inte omöjligt.
Om inte du gör det omöjligt dvs.
Om inte du gör det omöjligt dvs.
Det är inte ovanligt att vilja uttrycka sig, för det gör ni också på olika sätt.
Jag gör det som sagt genom text.
Jag håller inte för din mun när du talar, eller skriker så högt att jag inte förstår va du säger
ävenomjagiblandönskarattjaggjorde
Jag hindrar dig alltså inte att säga det du vill och uttrycka åsikter och regler till mig.
Jag skulle kunna hålla för öronen eller gå därifrån, men när jag gör detta så följer du efter mig.
Jag hindrar dig därför inte att få prata om det du vill eller stoppar dig att få ut det du vill
Jag låter dig alltså få tala ut
Du hindrar dock mig att få uttrycka mig och skriva av mig, genom att jag inte kan använda diverse medel jag brukar använda mig av (för mig: dator, dvs samma som din röst, bara att min inte hörs).
Hur skulle du klara dig utan din röst?
Inge vidare va?
Hur tror du jag klarar mig utan min?
sova längs horisonten
2013-11-28
Det är så svårt att skriva här. Jag vill helst skriva nattetid, men då är internet nere och jag ligger och dras i våta sängkläder. Jag kallsvettas, paniken stiger och det är svårt att gråta tyst när man inombords vill skrika ut alla känslor på en och samma gång.
Jag försöker skriva i ett textdokument, men det känns inte bra. Inte rätt. Inte som min grej. Som att ha en dagbok på riktigt och sen skriva på ett löst papper. Helt, helt, helt fel.
Jag plågas av varje ord, varje händelse och varje ljud. Jag vill inte dö, inte nu. Jag vill egentligen bara sova. Tyvärr är inte det möjligt, trots att jag är i ett hem som ska kallas mitt eget.
Dock får jag inte kalla det rum jag sover i, och har mina saker i mitt rum. För det är det ju inte. Det är min brors och jag är gästen i Hans rum.
Rädslan för att gå ut härifrån för att äta, gå på toa eller kanske ta en promenad tar över. Ångesten, paniken och rastlösheten tar över.
Jag får inte stänga dörren. Jag får alltså på sätt och vis inte vara själv. Jag får inte ens vara mig själv. Därför blir jag rädd att jag gör saker som inte är jag, för att jag glömmer bort vem jag är.
Jag minns knappt vem jag en gång varit, men jag vet att jag inte är densamma. Jag är inte lika ljudlig av mig. Inte lika självsäker. Inte lika törstig på livet. Inte lika glad.
Hur tar jag mig ut?
i guess
2013-11-26
its because im young
i dont know anything
i should regret a lot
i will regret a lot
cuz im young
i dont know a thing
well i guess you know me
you know everybody
otherwise
why would you tell me this?
you tell me again
and someday, you also will
Måndag 18/11
2013-11-20
natten till tisdag
Tre dagar.
Ett beslut.
Tre dagar och ett jävla stort beslut. Beslutet jag skall ta gäller allt eller inget. Helst vill jag ge inget när det gäller allt och inte allt när det gäller inget. Har inte orken att inte kunna förändra i detta läget.
Krafterna har redan tagit slut när jag varit tvungen att hålla käft om allt. Närstående tror jag ändrat attityd och blivit på något sätt.. annorlunda, men så är absolut inte fallet. Jag vet bara att jag kanske inte alltid behöver käfta emot den som alltid vill vara dominant.
Jag själv går sönder varje gång jag inte blir hörd, men jag tror inte att jag hade kunnat göra något annorlunda för att bli hörd i detta fallet. Jag vet inte vad mer som krävs. Vad mer kan jag göra? Och ska det behöva vara såhär?
Ett beslut.
Tre dagar och ett jävla stort beslut. Beslutet jag skall ta gäller allt eller inget. Helst vill jag ge inget när det gäller allt och inte allt när det gäller inget. Har inte orken att inte kunna förändra i detta läget.
Krafterna har redan tagit slut när jag varit tvungen att hålla käft om allt. Närstående tror jag ändrat attityd och blivit på något sätt.. annorlunda, men så är absolut inte fallet. Jag vet bara att jag kanske inte alltid behöver käfta emot den som alltid vill vara dominant.
Jag själv går sönder varje gång jag inte blir hörd, men jag tror inte att jag hade kunnat göra något annorlunda för att bli hörd i detta fallet. Jag vet inte vad mer som krävs. Vad mer kan jag göra? Och ska det behöva vara såhär?
Himmel eller helvete, jag vet ej, och jag bryr mig inte. Här på jorden har jag fått smaka på båda två och jag har alltid haft lite av båda världarna, men däremot tror jag inte jag förtjänar himmel på heltid heller.
Jag är ingen god människa och det har jag fått bekräftat från flera håll.
Orden bubblar inom mig och trots att min mun hade gått på högvarv i ett helt år hade jag nog inte hunnit få ut allt som jag vill ska ut. Eller jag vill inte att det ska ut, men att bära på en oberättad/untold historia är så jävla helvetes tungt.
Jag vill nog egentligen så mycket mer, men när jag saknar stöd och pressas in i ett rum där väggarna närmar sig millimetervis varje sekund så vill jag inget annat än att åka bort. Jag kan inte andas här. Luften och orken är slut. Plats finns det inte heller.
Det mesta skulle nog kunna flyta på bättre utan mig. Ingen som är i vägen i vardagsrummet när du vill äta frukost. Ingen som inte gör som denne blir tillsagt. Ingen som diskuterar och ska skapa konflikter om allt. Ingen som alltid gör fel och ingen som slappar för mycket.
Jag förstår inte vad jag har att göra här. Jag försöker inte ens längre. Varför ska jag städa och fixa lite respekt, när jag ändå ska bort? Varför ska jag äta om jag ändå ska dö? Varför ska jag bry mig om min kropp när allt är så jävla värdelöst ?
Det räcker med gnäll, det räcker med bråk och det räcker med tårar för denna gång. Kolla ner, hoppa, simma tills kroppen lägger av. And then. Then I can breathe.
Tre dagar. Ett beslut.
Tre dagar, och ett jävla beslut.
melancholia in tears
2013-11-19
My tears are words that need to be written
even if many of them
by this time
are forgotten
so colorful
so dangerously dangerous
drowning in tears
or
am I
drowning in sadness
and
sorrow
who to turn to
2013-11-17
Jag ska ta det. Snart. Ta det lugnt. En minut bara. Men snälla? Varför inte? Ska ni sitta här? Nu? Okej, vänt... okej..
Det är vanligtvis inte svårt att rymma från platsen man tycker är jobbig för att finna ro någon annanstans. Det går inte att rymma ifrån sina känslor. I mitt fall kan jag inte heller finna en fristad. Min fristad som jag gång på gång försöker bygga upp bryts ner. Kvar står jag, trasig i spillror och har ingenstans att ta vägen. För att inte svika de jag håller närmast så försöker jag hålla mig så samlad jag kan. Det är svårt att behärska mig själv när känslorna sväller över och det aldrig tar slut.
Det är svårt att inte vara en del av gemenskapen som finns här. Verkligen. Jag är egentligen mer familjemedlem än en annan här i huset, men jag behandlas rent ut sagt som en gäst eller för att helt enkelt överdriva den bilden jag får ibland en slav. Inte konstigt är det kanske pga många anledningar. Men känslan av det hela slår så hårt. Varje natt. Det gör så jävla ont att inte heller bli förstådd här. Det pratas om att inga ursäkter godtas, när jag egentligen bara vill bli hörd VARFÖR det är som det är.
Jag har ständigt en olustig känsla när jag rör mig i lägenhetens obehagliga väggar. Jag känner mig ständigt ganska.. borttappad och ängslig. Jag känner mig obekant med vad allt med familj innebär och jag får ofrivilliga destruktiva tankar gällande detta. Att inte kunna sova om nätterna på grund av ångesten som ständigt älskar att besöka mig och förvandla mig till ett vrak, är tungt. Allt är tungt.
Men det känns så jäkla jobbigt med sånna som jag. Sånna som klagar. Det är vi som är dåliga och det är vi som gör fel. Vi är lata, oförskämda och ovårdade. Det är alltid så. Det är därför bloggen är låst. Så jag ska kunna klaga utan att någon över huvud taget ens behöver få en nys om hur mycket jag egentligen klagar på allt och alla. Inte ens nyfikna själar behöver veta, trots att dom egentligen inte bryr sig.
alltid något som är fel
jag är fel
for these three songs
2013-11-15
And, God, I hope it's not too late
I don't know how to make it better
I don't like the fights
I'm the weaker one
Dear God, the only thing I ask of you
Is to hold her when I'm not around
When I'm much too far away
Is to hold her when I'm not around
When I'm much too far away
Life can show no mercy
It can tear your soul apart
It can make you feel like you've gone crazy
But you're not
It can tear your soul apart
It can make you feel like you've gone crazy
But you're not
Or am I?
seems to be broken, did I never heal?
2013-11-13
Tom, fast full av känslor.
Många tankar, men finner inga ord.
Ville ge kärlek, men vill inte ta emot
vill hålla om dig, men inte ha närhet
Känner säkerhet i mitt dåliga mående
Trots detta vill jag ändå må bra
Fast till vilken nytta?
Nej, världen är bättre när den är oklar
dimmig
suddig
berusad på melankoli
När spelet tar slut, game over
2013-11-11
Den som kan finna, kan vinna,
men tänk noga, då det kan försvinna.
Innan den har nått din hand,
så klipper någon av dina band.
Band som är byggda på tillit
byggda på sociala relationer som nu tagit dig dit
Den som kan finna, kan förlora
men den som förlorar vinner ej.
Game Over.
fight for time
2013-11-11
När tomma ord bryter ut
Och får
Tankar cirkulera i huvudet
Allt blir påfrestande
Även minsta lilla rörelse
Jag ser förklädnader av mörkret
Jag ser ord som likt cancerceller
Sätta sig fast
Sätta sig fast
Växa
Aldrig ge sig av
Drunknat i lögner för länge
Tiden går
För att inte försvinna innan tiden är här
Krävs det mod?
Krävs det styrka?
Krävs det tålamod?
Jag vet inte.
back to black lights
2013-10-29
"Hur orkar du vara så negativ? Finns det inget bra i ditt liv?"
Jag vet faktiskt inte hur jag orkar. Och de saker som är bra hamnar i skuggan för resterande tankar. Jag vill bara skita i allt just nu. Ungefär som 80% av resten av dygnet. De andra 20% sover jag. Och då vill jag sova för evigt. När jag sover bra dvs. Men allt ser så mörkt ut och nu är det inte bara bildligt talat längre utan ljuset och miljön ute blir bara mörkare och mörkare. Men jag vill inte berätta om hur mycket sämre jag mår för någon just nu. Om det händer något denna gången så vill jag inte att någon ska stoppa mig. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH. Så tragisk, men så är det. Det är därför bloggen är låst denna gången.
Det går inte att säga det fint. Det går inte att säga det lite oskyldigt. För ingenting är fint eller oskyldigt. Fuck allt.
Men jag kan ändå se ljuset i tunneln än. Det som oroar mig är bara att ljuset skall vara ett tåg. Det är inte omöjligt, för det har ju hänt så många gånger förr. Man mår dåligt, man tar sig upp med hjälp av olika saker och ser ljuset och tror allt ska ordna sig. Men icke. Innan du hinner komma upp på perrongen, när du tror att den värsta krisen är över så släpper handen taget. Livet, handen som du har omfattat flinar när det överger dig. Lyckan, glädjen och ljuset är borta innan du ens hinner blinka. Du landar på marken och allting är värre än det någonsin varit.
för att livet är en bakdörr
2013-10-26
Fåglarna flyger oroligt, nästan som om dom visste. Som om dom ville varna mig.
Varna mig för att något hemskt som var på väg. Vädret var grått och solen hade inte setts till på hela dagen. Det spelade ingen roll för hur soligt det än var, så var det alltid lika grått och molnigt i mitt huvud.
Positiva tankar när man var i min position var en slags lyx som man bara uppnådde under alkoholiserat tillstånd. Men eftersom de destruktiva tankarna alltid var en slags bas i huvudet så var alla galna saker jag gjorde egentligen ett straff till mig själv.
Huvudet var tyngre än bly och der kändes som att det stora svarta hålet i min mage bara växte. Upp till hjärtat för att sedan slutka orden som fastnat i halsen.
Som en som aldrig sett solen skina. En som aldrig hört regnet falla. Jag kände mig så dum. Så jävla naiv.
Tankarna som växer som månen. De gror och dras tillbaka. De gror och när de är borta har dom redan satt sina spår i den överlevande.
Ovetandes om vad Han planerat. Ovetandes om livet steg jag in i hans bil
visa mig världen och övertala mig att leva