the pain is getting older
2013-10-25
the feelings aint real
it seems to be
nothing like before
my imagination is great
too great
I can see myself die
in hundreds and thousands
different ways
and it is breaking me more and more
its harder to breathe
its harder to laugh
its harder to laugh
its even harder to appreciate
love
and no one notices I'm breaking inside
and I could actually not care less
I'm happy that people are busy with their lives
that's good I guess
cuz that makes me invisible
places to be found
2013-10-25
drunkar i mina egna tankar
spyr ut ångest och kvävs av mörkret
det är försent att kasta ut min smärta
mina tankar
& mina handlingar
på någon annan
det är jag som måste ta mig samman
men space.
jag planerar så jäkla mycket just nu, trots att jag inte borde. jag funderar på hur jag ska försvinna. obemärkt. igen. hur lång tid har jag på mig? vad behöver jag? skog, berg eller vatten? googlar om allt. hur länge överlever vi utan vatten, utan mat och näring? hur länge överlever man i kylan? var finns det höga berg här i närheten som är höga och folktomma nog för mig? finns det stup? vattenkällor med hemliga tunnlar?
ska jag vänta till snön kommer? till isen täcker sveriges mörka otäcka vatten? ska jag uthärda till våren? se om nästa sommar blir bättre? kanske, kanske är livet bättre då? eller?
ibland funderar jag på om man kan hyra in någon som kan kidnappa en. en som kan mörda en. om man samarbetar så åker ju inte personen fast förhoppningsvis. det är ju inte det jag vill. jag vill bara bort.
men på vilket sätt vill jag bort? jag vill inte bli inlagd, bo på nåt hem eller sjukhus/whatever. jag vill inte att min frihet ska tas ifrån mig. jag vill inte spärras in. men jag vill såklart inte oroa någon heller. att det ska vara så svårt att bara få ta en paus.
jag vill inte göra det bara för att försvinna egentligen heller, utan även för att försöka finna mig själv. efter några timmar, 12, 24 eller 100 så borde jag veta vad jag vill. om samma likgiltiga känsla finns kvar trots att man sitter i tjocktröja i snöoväder så är det ingen idé att kämpa mot det. finns det däremot tankar om att man längtar in till värmen, eller hoppas på att någon ska komma förbi med en stor fluffig jacka... ja, då är tiden inte inne än. men det vet ja ju inte nu, eller hur?
gash
words of kindness
2013-10-01
Men det gör så ont.
Så helvetes jävla ont.
Det gör ont natt och dag.
Det gör ont tusen gånger om.
Miljoner taggtrådar stramar åt runt hjärtat.
Mina lungor är helt ihopskjunka.
Skrumpna.
Döda.
Det är svårt att försöka ta sina sista andetag.
Jag försöker skriva ut mina känslor och jag hoppas innerligt att jag slipper känna dom.
Min blogg, min dagbok, min käraste ägodel.
Snälla hjälp. Snälla ta emot all den smärta jag känner.
Låt mig få andas ut inatt.
Låt mig få en natt av ro.
Jag vill inte drömma mardrömmar mer.
Jag vill inte mer.
Jag drömmer att mitt liv aldrig kommer ta slut.
Jag drömmer att jag lever i en evighet.
Ensam.
Medan jag lever i denna evighet mår jag inte bra.
Inte alls bra faktiskt.
Och det finns ingen som kan hjälpa mig.
Förstår ni hur rädd jag är?
Att aldrig dö?
Så därför frågar jag mig själv.
Why didn't I die that night?
they will always preach about another things
2013-09-26
My soul is begging to get a divorce.
Me, my body, my brain, my heart
and
me, my soul, my everything
is fighting
I can't
I wish much of it
2013-09-01
att lugnet inom mig kan vara så lugnt är skrämmande
man ska vara rädd för döden
men,
man ska vara rädd för livet
varför spendera livet vid spegeln
hata sig själv
undra varför det hände just dig
varför just dig dig dig?
jag kan inte se klart
tårarna orsakar oskärpa
min hjärna överarbetas
och jag kan inte längre bara sitta här
jag måste iväg
nu
idag
imorgon
I hurt myself everyday
2013-09-01
I went to the worst of bars, I did the worst things a girl can imagine in the middle of the night, in a big town hoping to get killed but all I could do was to get drunk again and then I woke up in my bed to the same nightmare I always wake up to. My life. You know. I don't want to wake up anymore. I really don't want to. It is really painful for me to wake up. You know when you wake up from a nightmare, you are really relieved. And you are glad that it was "just a dream". But I have reversed nightmares and wake up to them everyday. I hate it.
I just want to sit in this empty and dark room and pretend I'm gone. Pretend that I actually killed myself. Then I notice that no one would care. No one would notice. No one would actually pay attention to what happend. They are always curious. People would and could pretend that they knew me. Say that maybe they always cared. That I meant so much to them.
Because everybody start to care when it's all too late.
youer than you
2013-09-01
I know I'm needy
but I do really miss you
and it hurts
a lot.
but,
I feel so different now
before I never thought of loving you
I couldn't even imagine
but I would now
just because I have to love something
and I can't love myself
I miss you
I really do
honey, why?
go away? oh, okay
2013-08-19
Jag vet inte. Jag kanske ska sluta tänka nu. Jag kanske måste stanna upp. Inse.
Men det är inte så enkelt. Jag vet inte ens vad som händer med mig. Jag är inte jag, men jag kan ju inte vara annat än jag, just för att jag är jag? Eller? Jag är ju fortfarande jag även om jag är lite annorlunda. Hösten närmar sig och november-måendet kommer sakta tillbaka. Men jag har ju mina drömmar kvar! Många drömmar som inte slagit in än. Vad skall hända med mina drömmar om jag dör? Ingen annan kan ju ta över dom. Och min kunskap? Mina färdigheter, mina intressen och mitt ordförråd. Vad händer med det? Mina tankar kan vi kasta ner i helvetet med min äckliga kropp, för det är där det hör hemma.
Det känns helt ärligt som att det brinner i min kropp. Som att parasiter kryper runt innanför huden igen. Ugh. Det kliar. Jag hatar känslan, för det känns som att jag inte är ensam i min egna kropp. Min egna äckliga kropp. Jag skulle helst av allt vilja kasta bort mitt skinn, mitt fett och gärna även mina ögon så jag slipper se mig själv till några äckliga gamar, utsvultna lejon eller vad som helst. Bara jag slipper mig själv. Usch, vad är det här vi kallar liv egentligen? Tänk så många som går runt som jag, och hatar allt de gör för allt de gör, gör de fel. Och tänk så många som tänker som jag, som vill dö men ändå leva. Som planerar in i minsta detalj. Som gör allt för att skada sig själv och standard-feelingen för denna människa är likgiltighet.
Jag önskar att jag kunde tala med någon om hur jag känner, PÅ RIKTIGT. Jag önskar att jag kunde tala om vad jag gjort med mig själv. Vad andra gjort med mig. Prata om hur livet har fuckat min hjärna och mina sjuka tankar om allt möjligt. Men eftersom jag inte får, för mig själv då.. så kan inte. Jag vill helst bara skriva ner allt i ett mail och skicka det till någon och få tillbaka ett mail där det står "Vi har beatbetat din historia, du kan nu återgå och äntligen få leva ett fett najs liv". Efter det så vill jag leva ett s.k normalt liv där ångesten inte river i en varje natt och mani är inte något som folk tror är ens personlighet. Jag vill själv kunna styra mitt mående. Men det kan jag inte. För det är som att när jag försöker så blir det värre och det slutar inte, så jag vågar inte längre.
Jag vet att dö inte är den bästa lösningen på detta problemet jag har. Det kommer inte på något vis ta bort någon smärta eller något lidande på nåt sätt heller. Snarare ge den till någon annan. Det är konstigt, jag vet. Att jag funderar på detta på detta viset. Men jag måste diskutera det hela med mig själv och min hjärna. Vi är många i min kropp och vi har många viljor. Vi vill dö för att sedan kunna fortsätta leva som någon annan. Vi vill även leva för att kunna dö som någon annan. Jag kan inte riktigt bestäma mig och alla val här i livet kan inte ångra. Men om jag ligger i jorden så kan jag inte ångra mig för.. jaa.. det går ju inte helt enkelt. Tiden springer iväg.
Men, vad ska jag göra då?
när stormens öga plötsligt når mig skall jag inte längre finnas på denna jord
2013-08-12
Jag vet inte om det är lugnet före stormen som får mig att var såhär. Men det är så rofyllt att tänka på döden. Tanken att få sova ut och aldrig mer behöva tänka på detta överdrivet påfrestade livet jag fått. Ett genuint lugn inom mig skapas och jag känner mig lite frånvarande när det kommer till mitt liv jag misslyckats att leva. Jag har, ända sedan tidig tonårsålder skapat en drömvärld där allt är vackert och fridfullt. Inga galenskaper har någon betydelse och jag vet inte ens vad negativa tankar är. Mitt egna Utopia.
Jag har än så länge levt ut mina galenskaper här på jorden och det har inte alltid uppskattats. Inte heller alltid förståtts av folk. Varför man nu kan vara så galen, så dum, så obetänksam. Förhastad, oförsiktig, vårdslös, slarvig, ansvarslös och nonchalant. Vad har jag inte varit? Jag har varit allt man inte skall vara. Allt som står på gör-inte-listan har jag gjort. Varför?
- Nej, varför inte?
Jag har också haft svårt att förstå mig på mina galenskaper. Tro mig, men gud nåde mig. Tänk om folk visste vad jag gjort? Vad jag gått igenom? Vad jag planerar eller har planerat att göra? Trots att jag nästan vant mig vid mina psykotiska tankar, som får mig att tänka på allt mellan både liv och död. Så är jag överraskad över att jag fortfarande lever. Jag lever. Jag lever. Jag. Lever. Eller gör jag?
Jag vet knappt själv. Hur är man om man lever? Kan ni förklara det för mig? Åh, min längtan till ett fridfull tillvaro är nästan så maxad att jag spricker. Jag vill ha det nu. Inte imorgon, inte nästa vecka. Nu. Och när stormens öga väl har nått mig så tvekar jag på att en återvändo kommer finnas. Jag ska se till att inget misslyckas om det nu är så att den når mig innan något annat gör. Något annat är livet. Livet jag misslyckats att leva. Men än väntar lugnet före stormen.
för fint
2013-07-24
jag drunknar i tankar av mörker
svartvita bilder av en miserabel uppväxt
dagar där ångest inte bara är en känsla
utan en del av en livsstil
en livsstil som orsakar beslut
beslut jag inte annars hade valt
beslut jag annars hade funderat igenom en gång extra
beslut som någon gång skulle kunna ta mitt liv
en omfamning som övergår till ett fast tag
ångest, är det du?
är det du som vägrar släppa mig?
är det du som leder mig in på denna väg?
varför känner jag mig sömnig när min hjärna är så utvilad?
varför vill jag så gärna älska när jag haft chansen så många gånger förr?
varför är känslan av obehag som förföljer mig som bortblåst när jag träffar dig?
varför orkar inte mina ben längre bära mig när jag vill leva?
vad hände ens
2013-07-24
tiden är inne snart och mitt timglas speglar ett liv jag aldrig levat
ett liv, mitt liv jag aldrig någonsin trott på
något som jag aldrig förstått mig på
något som jag valt att faktiskt inte ens avsluta
(för än så länge så finns jag på denna jord
trots alla nätter under träd, buskar och broar
där jag fällt tårar i tron om att det skall vara mina sista
men icke, jag är fortarande pigg)
jag kan tänka mig att det inte är så chockerande egentligen
men förr eller senare skulle det hände
det vet vi alla
för vi alla kommer någon dag dö
jag kommer att vänta
tills tiden är inne
and til the end of time
I will live
jag skall leva som aldrig förr
ta carpe diem och yolo till en ny nivå
bakom stängda dörrar och våningar högt upp
kommer jag försvinna in i en annan värld
lel. vi hörs
saknar dig nu, saknar det som var
2013-07-13
Drunknar varje dag.
I kill people in my mind
and the silence becomes infinite.
I am a psychopath
I have a strong mind like no one else
and sometimes I feel like I'm too happy for this life
I have a strong sense of loneliness
even when I'm in the same room as thousands of souls
inside all of these bodies covered with beautiful skin and hair
I want to show what I feel inside with this blog
But I'm bad at expressing myself in words
To color my words with a feeling
with just something inside me
like a thought, or a dream
get me tangled up and I get lost in myself
I'm just a sucker for people
and can't really love the people that I like
and I don't know if hate is the real feeling I feel for some people
my mind is going crazy
and my anxiety is killing me
right now
space
I kinda liked him. and now i love him
2013-07-03
Ugh. Min mage vänder sig in och ut på tanken att det kunde varit jag. Jag undrar verkligen hur det slutade med detta beslut. Vad kunde man gjort för att hindra detta? Tankarna är galna och jag undrar än, vart är du? Är det som du tänkt dig? Berätta. Jag vill också veta! Dagarna går och ju längre tiden går ju mer vill jag veta. Jag klarar inte av att ständigt undra. Vad finns där? Är det bättre än här? Är det så som dom säger? Åh. Eviga undran.
Men snälla du.
Var uppmärksam när du en gång går förbi min grav.
Där du är nu, var jag också en gång.
Och där jag nu är. Är snart du.
Så var därför redo och beredd att följa mig.
Jag kommer vänta i all evighet för att få träffa Dig. Jag saknar Dig.
dear diary. i hate myself
2013-06-11
att man kan vara så jäkla motbjudande, avskyvärd och äcklig
att man ens kan få finnas kvar på denna jord
att ingen gör något åt det
hade jag sett någon som mig hade jag skjutit personen direkt
direkt. verkligen
ögonen blöder ju för fan
space
jag förnekar det inte
jag lider med er allihopa
men det är inte mycket jag kan eller orkar göra åt det
skjut mig
se på när det strömmar ut blod från huvudet
det blodet som en gång knappt pulserade i min kropp skall få forsa ut
krypen i min kropp ska få välla ut
och världen ska få ha ännu ett mindre elände i världen.
ni får härmed min bekräftelse
att från och med idag
punkt
fly away to peace, to find all the love behind
2013-06-01
I'm screaming now. Can't you hear? Listen.
My anxiety is growing inside me and my blood is black as the night skies in the winter.
I'm longing for things I thought I had forgot. I never thought I'd miss it.
And I can't seem to find what I'm looking for.
And the time for giving up is too close.
Står vid ett vägskäl igen. Vägarna ser ungefär likadana ut, skillnaden är att en av dem inte har någon återvändo. Så jävla lockande då det gör så ont igen. Jag trodde nästan att jag höll på att bli glad igen, men dessa humörsväningar kommer tids nog ta livet av mig. Jag skjuter upp psyk-besöket vecka för vecka, jag skjuter upp sjukhusbesöken för jag orkar inte ta fler blodprover och äta mer medicin. Jag vill inte. Jag vill bara vara ensam nu.
Men ensam kan jag inte vara. Inte nu när allting händer. För några dagar sen så tyckte jag det var skönt att ha fullt upp alla dessa dagar, men nu börjar paniken sakta men säkert komma. Jag orkar inte planera och jag orkar inte fixa saker mer. Jag pallar inte tänka. AARGH. Jag vet att jag måste hålla ut och jag försöker verkligen, men den dagen jag dör. Sörj icke. Det var bara ännu än död själ som var tvungen att göra sig av med det som var kvar. Kroppen. Mitt förjävla äckliga s.k. tempel.
ensammast i världen
2013-05-27
Jag låter mina tankar vandra iväg på en tänkartur ikväll och hoppas på att allting snart lugnar ner sig (eller tar fart) snart. Jag jobbar som en galning (tro det eller ej) trots att jag aldrig är i skolan längre. Jag prioriterar inte ett ställe där jag inte längre känner mig välkommen. Jag möts av obehag och lektionerna som förr i tiden var något jag aldrig någonsin kunnat drömma om har det senaste blivit en mardröm. Okej, nu överdriver jag. Men det är svarta moln i klassrummet istället för de turkosa jag haft de senaste tre åren.
Jag ska nog hålla de flesta tankar om det hela för mig själv, men det är så konstigt. Att jag, "hon den fula i kulturklassen" hamnade på ett drömställe. Det var så enkelt och för bra för att vara sant. Ett ställe jag fick chansen att vara jag på, ett ställe folk visade välvilja mot mig, de pratade med mig. De pratade även OM mig, men det spelade ingen roll vad som sas bakom min rygg. Inget kunde någonsin vara värre än tidigare år. Ett ställe folk verkade vilja vara med mig både i skolan och efter. Stället blev snabbt ett ställe ingen riktigt kände mig. Det gjorde mig ingenting, varför spelade det för roll vem jag var innan? Jag visste inte bakgrunden till de andra så det var såklart helt okej att ingen visste bakgrunden till min.
"Men du kan ju inte veta hur det känns, du har väl alltid varit populär.. och.." Jag vek mig av skratt och från och med den dagen så insåg jag att många antagligen har en liknande bakgrund så det spelar verkligen ingen roll om hur du försöker förklara för folk hur det var. Folk har alltid haft det värre och folk kommer inte orka bry sig riktigt. Inte ens jag orkar bry mig om andras past. So what the hell.
Jag gick långt bak i min mail och hittade mail jag aldrig någonsin trodde jag skulle hitta. Men jag är ju som jag är och jag skäms för saker jag skrev och gjorde då, jag får panik över saker jag inte gjorde eller borde ha gjort. Jag får ångest över sakerna som hände förr, för att jag såg ut som jag gjorde förr, för det känns som att allt drar upp gamla sår som aldrig riktigt har läkt. Jag är och blir aldrig så stark som jag tror att jag är ibland. Ibland tror jag att jag är odödlig och jag tror att min glädje aldrig kommer försvinna. Men jag vet ändå inombords att jorå, snart kommer jag ligga på botten igen. Orklös och inte orka ta tag i någon utsträckt hand.
Jag har inte orken till det. Jag måste lägga kraft på att hata mig själv. Lite sådant om dagen är ju standard för mig, så jag måste keep it up så att säga. Sen älskar jag ju mig själv också. Typ när jag lagar god mat som jag kan tröstäta i min ensamhet. Nä. Jag ska ner lite djupare för att hitta raketen på botten. Fästa den på ryggen, och snart är jag back on track. Lagom till sommaren vill jag skita i allt. Vänta bara. Vi ska ha så jävla kul, Nikko.
så kul att våra historier om sommaren 2013 ALDRIG kommer ta slut
Remember death, honey?
2013-05-19
Fast vem är du att tala om för mig vem jag är? Att tro, spekulera och tänka är okej. Helt lugnt för mig att höra synpunkter från andra håll. Men konstatera aldrig någonting du inte har en aning om. Inte om detta. Och vem är du om du nu försöker ändra dig för mig? Vill jag ändra på dig är det inte dig jag vill ha. Ganska uppenbart. Samma gäller mig. Tankarna snurrar i huvudet på mig och jag får panik av närkontakten mellan oss. "I'll fix ya" säger du. Men nej. Åter igen. Vill du ändra på mig så är det inte mig du vill ha. Att ändra mitt psyke till något bättre, sure. Try me. Men att ändra min personlighet innan du ens vet om hur jag funkar eller vad mina problem är, är ju skrattretande. Verkligen.
Det är aldrig heller ett helt vinnande koncept att agera när man är onykter, arg, trött eller hungrig. Känslorna är i obalans och tankarna kan bli mycket fel, förvrängda eller överdrivna. Det visade du klart och tydligt för mig. Jag försöker oftast varna folk att prata när de är onyktra (såklart bara serious stuff då.. och sen oftast bara av de som inte är mina närmsta vänner då jag inte skulle vilja säga nej till dem) av den anledningen att jag vill att de skulle göra det samma mot mig. Jag har fått höra så mycket på fyllan av folk som jag vet innerst inne inte är sant, överdrivna eller helt enkelt påittade. Visst. Man kan ta allt med en nypa salt, men det är nog bara bättre att hålla käft om någon ber en. Tyyp.
Älskar jag verkligen mysterium så mycket att jag håller på att bli ett? Really? Jag tycker om de mest läskiga, äckliga och rent ut sagt psykotiska sakerna i livet och snart kommer väl jag antingen vara del av något sådant eller bli nåt sånt. Det skulle verkligen inte förvåna mig om jag blev kidnappad, mördad eller misshandlad. Ibland söker jag mig nästan till faror, men jag oftast så vet jag innerst inne att oddsen för olyckor är så små på de ställen jag är på (eller aa.. egentligen inte, men what the hell. Alla ställen är ju farliga nu för tiden). Sen om det skulle hända så skulle min tanke bara vara "come at me bro, du är väntad". Jag känner ibland att jag BEHÖVER någonting hemskt i livet. Så hemskt, men sant. Jag behöver en anledning att vara rädd. En anledning av förakt till människor. En anledning att känna mig ensam. En anledning till att känna de saker jag redan känner, så att det blir lättare att förklara. Även lättare för mig att veta varför jag känner som jag gör.
youre so sad on your own
2013-05-13
Det känns som att trots att tiden går så snabbt så står tiden still. Jag känner mig helt avslagen av alla tabletter jag slagit i mig och jag har knappt ork att ha ögonen öppna. Jag orkar inte prata eller röra på mig ordentligt. Jag har inte ork att göra något åt ångesten, men jag kan fortfarnde känna den. Jag har inte ork till att gråta, inte ork att lyssna på varken musik eller att höra någon prata. Jag blir irriterad när folk gör onödiga ljud och när folk håller på att ta på mig. Jag orkar knappt bry mig om att regnet öser ner över mig och att jag blir mycket, mycket, mycket blöt och kall. Jag orkar inte heller den ständiga känslan av ensamhet och inte heller humörsvängningarna som tar livet av mig sakta men säkert.
Men jag är inte ensam. Jag är aldrig ensam. Jag har alltid mina tankar och huvudspöken med mig vart jag än går. Dom stör mig hela tiden. På tåget, på lektionen, på jobbet, på hemvägen och mest av alla ställen - på rummet. Här inne har miljontals hjärnspöken och tvångstankar spökat och tvingat mig till saker folk skriver böcker om nu för tiden. Yäyä.
påfrestande jävla idioti är vad detta är
sjung sakta, för oss
2013-05-09
lets cover up our faces
lets get unseen
lets be one of those you hear stories about
we are free to sing
lets dance
not who you think I am
2013-05-02
- "Varför?" frågar du.
Varför? Jo, för att jag är en förstörd individ med en själ svart som kol och mina känslor lika värdelösa som aska i vinden. Mitt humör är ostyrbart och trots att jag inte är så temperamentsfull och blir arg på dig, så kommer jag dagligen vara arg på mig själv. Jag lider av hjärndemoner som verkar precis lika verkliga som alla andra tankar jag har. Jag har overklighetskänslor och vet ibland inte om jag lever på riktigt eller inte. Jag blandar ihop mina drömmar med verkligheten och jag kommer säkert svika dig. Jag håller det mesta inom mig och trots att jag ibland vill berätta hur jag känner eller tänker så kommer jag aldrig våga. De kommer aldrig låta mig. Jag kan inte.
Jag är en sjuk människa. Jag styrs av mitt undermedvetna som verkar ha någon slags mini-lucifer i sig. Jag kan inte göra ditten och datten på grund av det. Jag får inte helt enkelt. Tvångstankar om att straffa mig själv och tankar som en tjej som jag inte alls borde tänka på. Folk borde vara rädda för mig. WOPQKDclcjpojspfojpdsfjoh. Varför lever jag ens?
space.
skoja. jag är den roligaste, mest älskvärda person du någonsin kommer träffa. alla älskar mig. jag kommer överrösa dig med kärlek och jag kommer aldrig låta dig gå. varje sekund vill jag spendera med dig. det kan bli svårt för jag är så populär och har hundratusen vänner som vill leka med mig varje dag, men jag ska göra allt jag kan för att få spendera tid med dig. jag skiner även som en sol varje gång jag hör ditt namn. jag kommer ge dig guld och silver i mängder. och en resa till hawaii. och new york. nä. va fan tror du