think about the stories that we could have told
2013-05-02
Känner mig som en svart individ just nu. Inte svart som i hudfärgen svart. Utan svart som i tom. Inte ens vit eller lite grå, utan svart. Är det möjligt att vara fylld av tomhet? Alltså.. fylld av någonting som inte existerar? Hm. Min hjärna spökar inatt också som ni märker. Har under dagen hunnit bearbeta mina tankar lite så jag kommer förhoppningsvis inte få ett psykbryt som igår. Jag har varit nära på att bryta ihop mitt på en lektion, spy av känslan av tomhet och svimma av likgiltighet.
Jag saknar dig. Jag förnekar det dagligen, men jag saknar dig verkligen. Vem det är jag saknar och varför behöver ni inte veta. Tanken är att ni ska förstå att jag saknar en person så mycket att det gör ont. Mitt hjärta brister lite varje gång jag tänker på dig men jag kan inte göra annat än att önska dig all lycka i framtiden.
inte någon annan än dig, nikko
2013-05-01
bubblande tankar i huvudet och kokande känslor
känslan att känna känslor är så överväldigande och obehaglig.
jag klarar inte av att känna ett ansvar för att jag känner saker
konstig grej det där.
för första gången på ett tag så bröt jag ihop ordentligt. från ingenstans så kom ångesten som en knytnäve i bröstet. så jävla tungt att andas. så jävla tugnt att orka med allting. helt plötsligt känns det som att hela livet kortades ner med 30 år. jag orkar inte längre. jag vill knappt. varje gång jag är ensamfunderar jag på hur jag ska göra. jag vet, jag har ju nästan försökt en gång innan. men denna gången så måste jag veta exakt hur allt ska vara om det händer.
jag hatar att tänka tanken att jag kommer vakna imorgon. jag kommer vara glad. men jag kommer bryta ihop. så många gånger jag brutit ihop i skolan är pinsamt. kommit tillbaka efter lunchen med röda ögon och små ringar under ögonen. "äääh, jag är bara trött". "är du säker?" frågar de. ja. jag är säker. för, jag ÄR trött. jag är förjävla trött, skulle jag vilja säga. jag är trött på ALLT. det är skrattretande hur jag verkligen försöker ta mig ur detta, men gång på gång hamnar här.
hur många gånger har inte jag känt mig på toppen av allting och känt att livet verkligen betydde något. att det ÄNTLIGEN hade vänt. nu skulle jag må bra. nu ska jag få leva. och kort därefter.. let's say kvällen därpå känt att allting kraschar. allting kommer vara glömt om 100 år så vem bryr sig. vad hade det gjort om jag försvann?
aaaahhhh!!! min hjärna tar död på mig. någon strör smutsiga grusbitar på min hjärna och någon har satt mina lungor i en bur. mitt hjärta har jag tyvärr inte här hos mig och kan därmed inte heller ge det vidare till någon.
jag kan inte älska
beats for you, so listen close
2013-04-22
Det tar kol på mig att se folk undra vad som hänt med Dig. Folk frågar varandra "är hon död?", "är det sant?" eller "någon som får tag på henne?" om och om igen. Ingen av oss kan förklara för dessa människor vad som hänt. Vi kan inte svara på exakt vad hon gjort eller varför hon mådde som hon mådde. Vi alla är lika rädda för frågorna. "Hur vet du det?", "hur känner du henne?", "vad har du för kontakt med henne?" "varför gjorde hon så?".
Tillsammans tog vi oss i kragen och svarade på vad som hade hänt. Vi fyllde i varandras meningar trots att vi alla visste så lite, så lite, så lite. Och vi fick svaret "varför gjorde ni inget när ni visste hur hon mådde?". Ursäkta mig, men VA? Vi har stått upp för varandra och kämpat oss igenom livet med den lägsta lågan i elden ni någonsin kan tänka er. Vi har peppat varandra trots att vi själva inte har någon ork kvar. Och vi har gjort nästintill allt vi har kunnat för att rädda livet på varandra. Vi har stannat uppe längre än vi borde, för att ha hört historier som andra skulle kunna tycka var värdelösa. Vi har försökt att göra allt för varandra för att livet skulle bli så uthärdligt som möjligt.
Klaga inte på oss, som trots våran lilla låga och våran nästintill obefintliga livslust har gjort så mycket för varandra, när det finns folk som tjänar tusenlappar och miljontals kronor på att göra exakt det vi gör. Hålla någon vid liv. Att det ska vara så jävla svårt att hålla någon vid liv är ju nästan pinsamt. Blir ju förbannad, trots att jag vet hur omöjlig man kan vara när det gäller detta. Man blir väldigt manipulativ och likgiltigheten kan utifrån ses som ganska.. lugn?.. "Hur kan någon som är likgiltig ens orka ta livet av sig", tänker man. Orkar du inte bry dig om något, så som livet till exempel så orkar du väl inte bry dig om, om du blir hemlös med tre tänder och konkelbär i rumpan. Nä. Det funkar inte så. ELLER VAD VET JAG, JAG ÄR JU BARA EN VANLIG TONÅRING SOM ÄR PSYCHO.
Bild från Semicolonproject416
A semicolon represents a sentence the author could've ended, but chose not to.
The author is you and the sentence is your life.
Så vad är det jag finner bland all denna misär?
2013-04-21
Hello.
Stark individ. Svagt psyke.
Förvirrad. Sårad. Fundersam.
Nyfiken. Orklös. Tom.
Skakad. Rädd. Likgiltig.
Nervös. Spänd. Stressad.
Uttråkad. Rastlös.
blablablablablablablablablablablbalbalablablablabsoihlskjdfjpjgjgodjgilmdfpgj
för i helvete. sluta bråka med mig (hjärnan!!!!!!!!!)
They claimed that suicide was the cause of death, and then they shook their heads because they could not understand why anyone would like to die so badly . Little did they know that this person had been dead for a very long time and that suicide was just a way to get rid of the waste that was left behind .
awfully perfect
2013-04-20
Ja, mina vänner. Ovänner. Nyfikna själar.
Det är dags för mig att packa ihop. Packa ihop mina saker. Mina kläder. Mitt liv. Jag ska antagligen flytta tids nog. Vart vet jag inte, men om jag inte kan bo kvar här så vet jag inte vart jag tänker ta vägen. Jag tänker inte flytta till mor min. Det är en sak som är säker. Anledningen till detta är för att min familj inte orkar med mig längre. Jag är över 18 och ska kunna klara av mitt liv på egen hand. Jag ska ut på arbetsmarknaden och slita med ett léende på läpparna och sedan sova gott om nätterna. Jag ska ha ett schema och skärpa mig. Jag ska betala räkningar på flera tusen, flytta ut och ha en egen lägenhet. Jag har två månader på mig att fixa detta. Ursäkta uttrycket, men hur fa-an ska jag hinna fixa allt på två månader? Jag diagnotiserades idag och har inte ens börjat medicineringen med den s.k bipolariteten och jag har inte hunnit fixa min rygg än. Jag har ju inte ens fått bukt på mitt mående så hur ska jag kunna leva ett normalt liv innan dess? Jag förstår att man kan tycka att jag kan jobba trots dessa små problemen, men jag tror inte det. Och hur ska jag kunna fixa det om ingen... inte ens jag tror på mig själv? I don't know. Vill nog inte veta heller. Men tids nog.
det drar ihop sig
Baby you got me doing dirt
2013-04-15
Hej!
Välkomna till den bittraste bloggen i hela vårat avlånga land Sverige! Jag heter Bajs och jag är väldigt omogen och konstig. Jag är livrädd för att bli sårad, men jag själv sårar i snitt en människa i månaden. Jag är världens jävla heartbreaker och borde låsas in. Jag litar inte på någon men alla verkar lita på mig. Kan väl vara för att jag inte har någon att berätta alla spännande saker jag får höra för. Men det gör inget. Jag trivs ganska bra med att veta det mesta, så länge ingen vet något om mig. Jag önskar ibland att jag kunde berätta ALLLLLLLLLT för någon. Men jag tror inte att folk hade kunnat se mig i ögonen efter det (inte för att jag kan kolla folk i ögonen nu, meneeh..).
Jag sitter i skolan just nu och orkar inte riktigt hänga med. Allting "bara händer" och jag har riktigt obehagliga overklighetskänslor. Drömmer jag? Jag hoppas jag gör det. Hoppas allt detta bara är en mardröm eller ett riktigt dåligt jävla skämt.
/ dygnade pga hård kväll. väntar en till tuff kväll hemma
tear me down
2013-04-15
Yep. Ungefär så känns det. Jag gick på toa nyss. Fönstret var öppet och jag hörde vindarna skrika. Det påminner FÖRJÄVLA mycket om den äckliga fredagskvällen jag fick psykbryt i vintras. Fattar inte varför jag inte bara hoppade. Nu är det vår och allt är för varmt (ni som vet vad som hände då förstår ju varför det måste vara kallt). Men blir det minusgrader igen så får vi hoppas att jag inte känner såhär igen för då kommer jag inte ens tveka. Det gör lite ont att skriva det, men come on. Det känns inte riktigt som att någon tar det hela på allvar ändå. "Jaha.. mår du fortfarande sådär", "Aja, men vi tar det en annan gång då" eller "Okej, men du vet att du kan prata med mig när du vill". It's like people don't even know me.
Sen när, verkligen SEN NÄR skulle jag böna och be om att någon skulle komma och rädda mig när jag ligger orklös på marken och gråter lungorna av mig. Jag kan göra det indirekt. Här på bloggen till exempel. Då kan folk komma in på bloggen, läsa när de har tid och rädda mig när det känns rätt för dem, om de nu vill det. Förhoppningarna är inte så stora. Inte skulle jag ringa och störa klockan 3 på en söndag när det är skola dagen efter för att lilla jag, värdelösa lilla jag ska räddas från något så "värdefullt" som livet. Tankarna flyger runt i huvudet och jag höjer bara ögonbrynen när jag läser igenom det jag skrivit. Är jag verkligen så pantad? Alltså. Verkligen? Varför vill folk ens vara med mig? Förstår inte hur folk inte kan äcklas av att ta på mig. Helvete. Lås in mig.
Men snälla. Rädda mig? :'(
våren är kommen, men jag fryser till
2013-04-14
Hade en hel del att skriva och loggade in för att skriva av mig. BAAM. Min hjärna nollställdes och nu står jag här helt ordlös och vet inte vad jag ska säga. Paniken har smugit sig på mig under dagen och när klockan slog 12 så bröt helvetet lös. Jag var så nära att gå ut och jag vettefan vad jag hade tänkt att hitta på. Jag hatar mina breakdowns. Verkligen. Det är inte bara det att jag blir helt jävla livrädd för mig själv, utan det gör SÅ JÄVLA ONT också. Bröstet värker, huvudet värker och jag trycker ihop mina tänder och mina ögon att varenda liten nerv gör ont. Det går inte att förkara smärtan och har man inte upplevt den är den omöjlig att förstå.
Tänk er att eran största kärlek gör slut, sviker er eller whatever. Eller att en familjemedlem, bästa vän eller ett älskat djur dör. Så känns det. Det gör så jävla ont att det känns outhärdligt. Ni vet inte vart ni ska ta vägen och allting känns helt jävla hopplöst. Ni vill inget annat än att bara försvinna, eller spola tillbaka tiden. Ni känner ångesten, paniken och oron smyga runt hörnet. Ni blir deppiga och orken försvinner. Varför händer detta mig? tänker man. Varje dag. Varför gör det så jävla ont? Varför kan jag inte sluta tänka på detta? Varför kan jag inte sluta känna såhär? Dag in, dag ut.
Och då tänker ni.. aa, men det finns ju faktiskt folk som förlorat en kompis och har ont i hjärtat dag in dag ut. Någon som opererat något som har fysiskt ont i hjärtat. Men det värsta med just min känsla och smärta är, att jag inte behöver någon anledning till det. Den kommer när som helst, hur som helst. MVG på ett prov? Hey, varför inte tänka på döden? Fira världens bästa vän? Hey, varför inte mentalt döda dig själv? Vädret är fint och du har cashflow? YÄÄ, WHY NOT TRY TO KILL YOURSELF? Gosh, vad ska jag göra av mig själv? Vart ska jag ta vägen? Helvete vad illa jag mår nu. Fudge.
what about sleep
2013-04-11
Efter att ha varit frånvarande från denna blogg i flera dagar återkommer jag igen med mina bitterljuva inlägg. Jag har varit minst lika frånvarande från livet, skolan, vänner och familj som på bloggen om inte mer. Jag har visat inlägg från bloggen till min psykolog. Jag har försökt att förklara min situation för x antal nära vänner. Jag vill nog inte berätta mer än det dom redan vet och det tär ska ni veta. Det gör ont i kroppen att inte kunna berätta. Jag vill så gärna (innerst inne) berätta, men jag vet att det inte kommer kännas bättre efteråt. De kommer inte heller kunna hjälpa mig då jag inte vill ta emot mer hjälp. Vill inte ta emot någonting just nu. Vill inte att någon ska röra mig eller kolla på mig. Försöker hålla mig inomhus så gott det går och försöker att inte planera för mycket. Jag vill ha helgerna fria och även vardagarna också om det går. Inte för att jag behöver vila - egentligen. Jag sover ju dagarna långa så trött är jag icke. Inte fysiskt iallafall. Men psykiskt tar det kol på mig.
Jag måste bort. Jag måste rensa skallen. Precis som i januari-februari när jag totalt isolerade mig. Funderar på att göra det igen fast under en längre period. Bort med facebook, bort med mobilen, stänga av tvn, dra för gardiner, hörlurar på och täcket över huvudet. (Kommer såklart inte hända då jag gärna vill finnas tillgänglig för mina vänner när de behöver mig).
underbaraste vänner.
Men nu kommer sommaren snart och jag måste lära mig hur jag ska ta hand om mina mental break downs utan att få ett psykbryt. Jag förstår mig inte på mitt psyke och jag fattar inte varför det ska påverka mig så mycket. Varför ska minsta lilla grej gräva sig in i min hjärna och ba hoppa runt och skrika massa tjafs? Jag fattar inte. Det är som ett svart fucking oändligt hål med en vit fluffig tankebubbla där inne. I tankebubblan står det "#%&!"?#€%%$|§∞$£#%"&". Kind of. Jag vill inte vara den psykiskt störda idioten som aldrig vill vara positiv och ser ut att/verkar hata allt och alla. För det är ju inte sån jag är egentligen.. eller? Herregud. Jag har mindfuckat mig själv så mycket att jag inte ens vet vem jag egentligen är. Ey duh. Idjut. Gå och sov.
Nä vänta. Jag kan inte för jag har en förjääävla lång projektrapport som ska in imorgon. Och imorgon ska jag göra det jag gör bäst. Skämma ut mig. Kommer bli trevligt I guess. Hade tänkt att bruka helgen till sömn och egen-tid, men jag tvekar på att det kommer att ske. Jag måste hälsa på min mor och sedan står utbildning på schemat. Wääh wääh. Buhu.
aint no need fo hokus pokus
2013-03-26
vill inte längre, kan inte längre. .tar inte hand om mig längre. jag äter inte längre, sover inte längre.
jag gör i stort sett ingenting nu för tiden. ingen skola. ingen mat. knappt någon musik.
det är inte ens "dåligt" i livet nu. jag förstår inte? hur kan dessa känslor komma trots att jag mår bra?
eller ja, trots att jag borde må bra kanske man får säga. finns två personer där ute som gör mig lycklig dagligen
jag måste sluta tänka för mycket. kanske bara släppa ut ALLT hos någon.
min psykolog? min babe? min bästa vän? min soulgirl? någon klasskamrat?
aa.. fast nej. räcker att en vet lite om något och en annan om något.
blir inte så många frågor då. inte lika många konstiga blickar och jobbiga erkännanden.
NÄ. Jag lever ju än och trots att saker jag ser dagligen dödar mig inifrån måste jag fortsätta kämpa. Jag har ju egentligen inte något annat val, so what the hell. Sug på den hårda karamellen biatch. Stannar du hellre hemma och låser in dig på rummet och lipar så kan du lika gärna lida lite också. Tänk vad mycket du slösar. Inte bara pengar. Tid också. Tänk alla lärare som måste ha en extra genomgång för att du är för efterbliven för att vakna upp på morgonen. För att du har en konstig kroppsbild, konstig livsstil och ett väldigt weird psyke som gör så att nästan.. jaa.. allt är omöjligt. Slösar bara bort folks tid. Ovääärt.
men on the bright side, så mår jag faktiskt bättre än vad jag gjorde förut. vilket är vääldigt positivt... om man är psykolog, en vän eller aa okej.. om man inte är jag helt enkelt. Le bitterflowah. Haah jag är så tragiisk.
huhuh u luv me. EDIT: äntligen så centreras inte texten. omg jaa.
stoppljus
2013-03-11
åter igen en kväll man bara inte orkar.
jag ropar, men ingen hör.
åter igen en kväll med sjuka tankar, men som hindras av de jag älskar mest
jag väntar, men skynda.. tiden går fort
never sleep
2013-03-11
förnekar det faktum att jag är en psykopat, förnekar att jag är galen
förnekar det faktum att jag är helt hjärnskadad och inte borde finnas här.
skoja. förnekar inte någonting.
jag är inte heller bara ond.
jag är elak, djävulsk och för mycket plats tar jag också.
jag är en sådan person som ingen borde lita på
för jag kan inte ens lita på mig själv
en sådan person som sårar alla någon gång
en sådan som är för jobbig
för på, för ful, för tjatig och för pratig
aaaa, typ sån
you think you understand
2013-03-11
kan inte någon bara låsa in mig? typ nuUuUuUuUUU.
är så jävla rädd för mig själv att jag tappar behärskningen bara av tanken att vakna upp igen. jag vill inte. inte igen, snälla. det gör så jävla ont. allting gör ont. lever i sjukdomens hus. blir utmattad här. för att komma bort, åker jag till huset som borde vara uppbyggt av trygghet och tillit, men som är raka motsatsen och är stället där jag bråkar mest. mitt självdestruktiva betéende smälter in i min livsstil och mina vänner vet knappt mitt namn längre. sköter inte mitt liv "rätt" och jag kommer nog inte palla göra det nu framöver heller. space
det är tur att jag hatar kyla och är lat.
1 minut av kyla. 1 minut av panik. 1 minut kvar till liv.
take me back
2013-03-05
försöker ständigt ta mig i kragen och resa mig upp. det är allt som krävs säger de runt om mig. ställ dig upp. gå ut på en promenad. andas in den fri.. NEJ. tror inte det va. vill inte andas in frisk luft. vill sitta här inne och andas in damm. ingen skillnad i kroppen ändå. hjärtat är helt dammigt så att varje hjärtslag gör hela min kropp helt dimmig och grå. blä.
varför kan inte livet vara värsta easypeasy? en varm sommardag. kan inte livet alltid vara så? vakna med solen i ögonen, ligga och dra sig länge, slänga på sig bikini och lägga sig och facebooka på altanen. planera kvällens galenskaper med polarna och sedan utföra dessa idiotiska påhitt vi kommer på. det är så skönt att inte orka bry sig. sadly så kommer jag bara ihåg känslan när jag helt plötsligt börjar bry mig om allt. det där med balans har aldrig varit min grej. alltid för mycket eller för lite. blabla tjöt tjöt.
brb, ska låta min hjärna ta över. haa de
who do you think you are?
2013-03-05
är det bättre att leva för någon annan än att leva för sig själv? frågar mig själv denna fråga allt för ofta. jag borde sluta göra det, för jag vet att jag redan vet svaret. vad är leva ens? asdfghkl. fick den där klassiska frågan "vad tycker du är meningen med livet?" av en vän. sa att det var försent för mig att ta reda på det. man kan ju bara ta reda på vad meningen med livet är om man lever det. right? och jag känner mig rätt död helt ärligt. så, det skulle bli lite svårt. jag kan inte ens ta livet av mig, för.. ja.. jag är redan död. mentalt död iallafall. min kropp och mitt tänkande lever kvar för att inte svika andra. hur kan man vara så rädd att svika någon annan att man väljer att leva för dem? sjuk värld och sjuka människor det finns. typ jag.
jag (och alla andra) måste erkänna att jag är dum i huvudet. det är lugnt. jag förstår. eller va? gör jag inte alls. men jag förstår att man kan tycka och tänka så. det har folk alltid gjort. vad gjorde jag ens när jag var yngre? förstår inte vad jag gjorde som vad så fel. så fort jag målade något så var det fel. så fort jag skrivit något var det fel. komiskt nog låg jag bättre till än de andra. när jag målade, målade jag det jag såg, inte det jag TRODDE jag såg... vilket jag fick mycket skit för av de resterande i klassen då jag inte var så bra på skuggor i lågstadiet, hhehe. och när jag skrev så skrev jag mestadels om de konstiga tankar som fanns i mitt huvud. men nej nej. innehöll det inte rosa fluffiga moln eller lasersvärd vad jag dum i huvudet för att jag hade lite mer fantasi än vissa andra torrbullar. jag vägrar följa mönstret. jag vägrar vara en av dem. alla är precis likadana. de växte upp för fort och fastnade. alla ser ju precis likadana ut som när jag senast såg dem. och alla de som var "efterblivna", "tråkiga" och "äckliga" (dvs "emosarna" jag umgicks med) har förändrats totalt. på ett bra sätt alltså. det tackar jag gudarna för. vi kommer vara snyggast och bäst på alla återträffar. eller hur?
we really have to go
2013-03-05
försöker återhämta mig, men det går knappt.
fick världens attack tidigare idag. skulle nog kunna gå att jämföra med en panikattack eller liknande. vet knappt hur jag ska överleva om det händer igen. vet inte om det är sådant jag borde ta med min psykolog (läs: om det är något jag VILL ta upp). allting är likadant. varenda. jävla. dag. mår helt okej, kanske till gränsen till bra under dagen. får en stund för mig själv. ägnar en tanke åt något olämpligt lite för länge. baam. tystnaden, ångesten och mörkret överfaller mig och tyngden av orklöshet injekteras i min kropp. likgiltigheten trycker upp mig mot väggen och får mig att göra saker jag egentligen inte vill. samtidigt står självkänslan där och bara kollar på, när jag sänker självförtroendet för att det är det enda jag kan med att göra.
jag vill inte ställa mig upp, vill inte sitta, ligga eller gå. jag vill inte finnas till längre. jag vill inte vara här. jag vill inte veta vad fan som ska hända, imorgon, i övermorgon eller om ett år. JAG VILL INTE. jag vill inte äta. jag vill inte sova. jag vill inte ens sitta här och skriva detta. men ändå gör jag det för jag har inget liv och kan inte göra annat än att klaga på min extremt onödiga och värdelösa existens. fattar helt ärligt inte. djgpodsjp. blir arg på mig själv för att jag inte har bättre saker för mig än att klaga, varenda, jävla, dag på allting. varför är jag så jävla bitter? varför? varför måste jag se det negativa i det positiva? tänk om jag var hjärndöd. fan vad gött. slippa tänka. verkligen. slippa alla jävla tankar om livet varenda jääääääävla dag.
jag kan tydligen med att ljuga för henne att jag vill kämpa för att "se vad som händer", men helvete heller. vad har jag att se fram emot? arbetslös crackhora, det är vad jag kommer bli. jag kan jobba som volontär mer än 75h i veckan. men jag kan inte ta mig 30 min för att åka på arbetsintervju. nä, för det är ju alldeles för jobbigt om man vill ha ett riktigt jobb. jag vågar inte heller lämna ut mitt cv heller. bilderna är för fula och jag skriver för dåligt. jag kan inte formulera mig för jag suger. vem skulle anställa mig? klarar inte ens av att doppa fötterna i vattnet för jag är så jävla dålig. fattar inte varför folk vill vara med mig och andas in minajag-suger-ångor.
hejdå, bitches.
"du är ganska konstig anita, har du tänkt på det?"
jotack, det har jag
Cogito, ergo sum
2013-02-19
Vart försvann vi? Vad hände med oss och med våra liv?
Lever vi i olika världar än eller har vi alla gått samma väg?
Vi alla kanske tänker det samma, och lever tyst likt som jag.
Jag kommer nog aldrig få veta.
Aldrig få minnas eller att förstå.
Jag vill inte tänka mer.
Vill inte fundera eller grubbla.
Tanken har slagit mig förr, och den slår mig igen.
Varför finns vi?
Varför finns jag?
jag tänker, alltså finns jag
Round and around and around we go
2013-02-17
is there even anything left from yesterday?
just a thought
and do you even gon' keep your promises?
just a reminder... (to myself), to never ever trust anyone.
and the most important thing is
to never EVER trust myself.
På riktigt alltså.
Lite inte på mig.
Inte ens jag kan lita på mig själv, så varför skulle någon annan göra det?
Vem är jag ens?
Vad gör jag här?
Vad i helvete gör viiiiiiiiiiiiiiiiiiii
blurry and messy mind
blah blah, tusen tankar hit och dit.
när ska det sluta?
när ska det här få ett slut?
tänk om det aldrig tar slut?
ingen kan någonsin ge mig ett säkert svar på om detta någonsin kommer gå över,
så spara era "det kommer gå över"-ord. Helvete.
Kaos i mah huvud.
its funny how you dont even care
2013-02-15
lack of power
and lack of energy to move
cold sweat, long nights and panic
repeat
när man går på en stig och livet är spagett
2013-02-10
Hey, oh.
She walks slowly, across a young man's room.
She walks slowly, across a young man's room.
Nothing could be better, and nothing could ever hurt her.
She was safe.
She can't remember anything.
Except the look. Damn, that look.
The legs were so soft, she couldn't even walk straight.
Her head was so heavy and her fingers so smooth.
She felt something against her lips. Don't go. Please.
She begged him to stay and all he answered with was a smile.
untie, unleash and uncontrol me
Some people may think I made a mistake, but hey I actually feel alive for once.