not who you think I am
2013-05-02
- "Varför?" frågar du.
Varför? Jo, för att jag är en förstörd individ med en själ svart som kol och mina känslor lika värdelösa som aska i vinden. Mitt humör är ostyrbart och trots att jag inte är så temperamentsfull och blir arg på dig, så kommer jag dagligen vara arg på mig själv. Jag lider av hjärndemoner som verkar precis lika verkliga som alla andra tankar jag har. Jag har overklighetskänslor och vet ibland inte om jag lever på riktigt eller inte. Jag blandar ihop mina drömmar med verkligheten och jag kommer säkert svika dig. Jag håller det mesta inom mig och trots att jag ibland vill berätta hur jag känner eller tänker så kommer jag aldrig våga. De kommer aldrig låta mig. Jag kan inte.
Jag är en sjuk människa. Jag styrs av mitt undermedvetna som verkar ha någon slags mini-lucifer i sig. Jag kan inte göra ditten och datten på grund av det. Jag får inte helt enkelt. Tvångstankar om att straffa mig själv och tankar som en tjej som jag inte alls borde tänka på. Folk borde vara rädda för mig. WOPQKDclcjpojspfojpdsfjoh. Varför lever jag ens?
space.
skoja. jag är den roligaste, mest älskvärda person du någonsin kommer träffa. alla älskar mig. jag kommer överrösa dig med kärlek och jag kommer aldrig låta dig gå. varje sekund vill jag spendera med dig. det kan bli svårt för jag är så populär och har hundratusen vänner som vill leka med mig varje dag, men jag ska göra allt jag kan för att få spendera tid med dig. jag skiner även som en sol varje gång jag hör ditt namn. jag kommer ge dig guld och silver i mängder. och en resa till hawaii. och new york. nä. va fan tror du
think about the stories that we could have told
2013-05-02
Känner mig som en svart individ just nu. Inte svart som i hudfärgen svart. Utan svart som i tom. Inte ens vit eller lite grå, utan svart. Är det möjligt att vara fylld av tomhet? Alltså.. fylld av någonting som inte existerar? Hm. Min hjärna spökar inatt också som ni märker. Har under dagen hunnit bearbeta mina tankar lite så jag kommer förhoppningsvis inte få ett psykbryt som igår. Jag har varit nära på att bryta ihop mitt på en lektion, spy av känslan av tomhet och svimma av likgiltighet.
Jag saknar dig. Jag förnekar det dagligen, men jag saknar dig verkligen. Vem det är jag saknar och varför behöver ni inte veta. Tanken är att ni ska förstå att jag saknar en person så mycket att det gör ont. Mitt hjärta brister lite varje gång jag tänker på dig men jag kan inte göra annat än att önska dig all lycka i framtiden.
Tillängat en av de finaste
2013-04-22
Känns så ofantligt omöjligt att hon... att hon skulle göra något sådant. Inte omöjligt kanske. Vi alla sitter i samma båt. Samma klister; och samma (använder semikolon for the first time. feet e ja) skit. Ingen vill ta sig ur helvetet, trots att det äter upp oss inifrån. Vi alla har samma mål. Perfektion. Många har nått dit, men gått förbi för länge sedan. Vi ser inte längre det positiva och det negativa blir mer konstant. Men trots detta är det få som ger upp.
Vi dör. Vi ser på när andra dör. Ändå kan vi inte göra ett skit. Vad ska man göra? Varje dag blir fler och fler offer för sjuka äckliga sjukdomar som erövrar våra kroppar. Det enda vi kan göra är att skickas in på psyk, eller sjukhus. Vad hjälper det? Du kan antingen bli inlagd två månader eller kanske tvingas att gå till psyk en gång i veckan och prata känslor och sedan dagvård där du leker som ett litet barn med andra miffon. I hur många av fallen hjälper verkligen detta? Majorieten av de jag känner kommer tillbaka värre än någonsin. De tänker: "om inte ens de kan fixa mitt mående så kan inget fixa det". Eller kanske att det var för hemskt inne på sjukhus/psyk att de inte känner att det är värt att ens försöka må bra.
BAAM. De sjunker ner med oss andra i en spiral av mörker där vi försöker vägleda varandra trots att ingen ens har ork att vägleda sig själv. Vi kan inte heller se någonstans i mörkret. Den enda näring vi får det är från varandra. Inte mycket, men vi överlever. Det är svårt det där. Det är nästintill omöjligt att förstå hur vi lever. Vilka skickliga spelare vi människor är. Framstår som perfekta ändra tills någon lär känna oss... NÄÄÄÄÄ, nu vill jag skriva massa annat shit, men jag vet inte om jag vågar på denna bloggen, så jag skriver det i den privata istället. LÅST INLÄGG. Japp.
deeply unhappy
2013-04-22
25mg funkade ingen vidare. 50mg gör mig förjävla trött. Blir spännande att se hur jag är om en vecka. Eller ett halvår. Ska fortsätta att öka ju mer tiden går. Snart kanske jag blir normal? Snart kanske alla mina ångestattacker försvinner? Vem vet? Kan inte sluta tänka och fundera på vem jag är utan alla dessa jobbiga kvällar. Vad ska jag nu göra? Sova? Bara? Går det? Varje dag? Jag vet inte ens riktigt. Usch. Den jobbigaste känslan är inte att tänka vem jag är utan detta. Utan det jobbigaste är att jag nästan vill sluta äta medicinen, säga att allting har blivit mycket bättre och sen vara ifred igen. En del av mig vill inte ens må bra. Det är samma del som inte vill att jag ska träffa folk, ska ha FÖÖR kul eller tycker att jag förtjänar någon som älskar mig. Det tycker dock inte den andra delen heller.. men ändå. U get the point, right?
Jag har nästan vant mig med att vara såhär. Men det kan inte fortsätta. Jag är för opålitlig. Eller jaa.. NÅGOT ELLER NÅGON INOM MIG ÄR :@ Jag bråkar med mig själv varje dag, men ibland så kommer den där andra delen fram och får mig att balla ur. Just nu känns det inte ens rätt att klaga. Jag har varit väldigt seg i helgen då en vän till mig försökte ta livet av sig här om dagen/natten. Jag och några andra blev livrädda och ringde både polis och ambulans trots att hon skrivit att hon inte skulle befinna sig hemma när det skedde. Vi befann oss tyvärr alla för långt bort för att själva kunna åka dit och hjälpa till/komma och leta efter henne. Hon ligger nu under vård och jag hoppas verkligen hon överlever.
Kom tillbaka till oss E. Vi behöver dig
Jag tänker inte fortsätta här, utan jag gör ett nytt inlägg om henne + psyksaker. Kände att det kunde bli långt.
Så vad är det jag finner bland all denna misär?
2013-04-21
Hello.
Stark individ. Svagt psyke.
Förvirrad. Sårad. Fundersam.
Nyfiken. Orklös. Tom.
Skakad. Rädd. Likgiltig.
Nervös. Spänd. Stressad.
Uttråkad. Rastlös.
blablablablablablablablablablablbalbalablablablabsoihlskjdfjpjgjgodjgilmdfpgj
för i helvete. sluta bråka med mig (hjärnan!!!!!!!!!)
They claimed that suicide was the cause of death, and then they shook their heads because they could not understand why anyone would like to die so badly . Little did they know that this person had been dead for a very long time and that suicide was just a way to get rid of the waste that was left behind .
awfully perfect
2013-04-20
Ja, mina vänner. Ovänner. Nyfikna själar.
Det är dags för mig att packa ihop. Packa ihop mina saker. Mina kläder. Mitt liv. Jag ska antagligen flytta tids nog. Vart vet jag inte, men om jag inte kan bo kvar här så vet jag inte vart jag tänker ta vägen. Jag tänker inte flytta till mor min. Det är en sak som är säker. Anledningen till detta är för att min familj inte orkar med mig längre. Jag är över 18 och ska kunna klara av mitt liv på egen hand. Jag ska ut på arbetsmarknaden och slita med ett léende på läpparna och sedan sova gott om nätterna. Jag ska ha ett schema och skärpa mig. Jag ska betala räkningar på flera tusen, flytta ut och ha en egen lägenhet. Jag har två månader på mig att fixa detta. Ursäkta uttrycket, men hur fa-an ska jag hinna fixa allt på två månader? Jag diagnotiserades idag och har inte ens börjat medicineringen med den s.k bipolariteten och jag har inte hunnit fixa min rygg än. Jag har ju inte ens fått bukt på mitt mående så hur ska jag kunna leva ett normalt liv innan dess? Jag förstår att man kan tycka att jag kan jobba trots dessa små problemen, men jag tror inte det. Och hur ska jag kunna fixa det om ingen... inte ens jag tror på mig själv? I don't know. Vill nog inte veta heller. Men tids nog.
det drar ihop sig
Baby you got me doing dirt
2013-04-15
Hej!
Välkomna till den bittraste bloggen i hela vårat avlånga land Sverige! Jag heter Bajs och jag är väldigt omogen och konstig. Jag är livrädd för att bli sårad, men jag själv sårar i snitt en människa i månaden. Jag är världens jävla heartbreaker och borde låsas in. Jag litar inte på någon men alla verkar lita på mig. Kan väl vara för att jag inte har någon att berätta alla spännande saker jag får höra för. Men det gör inget. Jag trivs ganska bra med att veta det mesta, så länge ingen vet något om mig. Jag önskar ibland att jag kunde berätta ALLLLLLLLLT för någon. Men jag tror inte att folk hade kunnat se mig i ögonen efter det (inte för att jag kan kolla folk i ögonen nu, meneeh..).
Jag sitter i skolan just nu och orkar inte riktigt hänga med. Allting "bara händer" och jag har riktigt obehagliga overklighetskänslor. Drömmer jag? Jag hoppas jag gör det. Hoppas allt detta bara är en mardröm eller ett riktigt dåligt jävla skämt.
/ dygnade pga hård kväll. väntar en till tuff kväll hemma
tear me down
2013-04-15
Yep. Ungefär så känns det. Jag gick på toa nyss. Fönstret var öppet och jag hörde vindarna skrika. Det påminner FÖRJÄVLA mycket om den äckliga fredagskvällen jag fick psykbryt i vintras. Fattar inte varför jag inte bara hoppade. Nu är det vår och allt är för varmt (ni som vet vad som hände då förstår ju varför det måste vara kallt). Men blir det minusgrader igen så får vi hoppas att jag inte känner såhär igen för då kommer jag inte ens tveka. Det gör lite ont att skriva det, men come on. Det känns inte riktigt som att någon tar det hela på allvar ändå. "Jaha.. mår du fortfarande sådär", "Aja, men vi tar det en annan gång då" eller "Okej, men du vet att du kan prata med mig när du vill". It's like people don't even know me.
Sen när, verkligen SEN NÄR skulle jag böna och be om att någon skulle komma och rädda mig när jag ligger orklös på marken och gråter lungorna av mig. Jag kan göra det indirekt. Här på bloggen till exempel. Då kan folk komma in på bloggen, läsa när de har tid och rädda mig när det känns rätt för dem, om de nu vill det. Förhoppningarna är inte så stora. Inte skulle jag ringa och störa klockan 3 på en söndag när det är skola dagen efter för att lilla jag, värdelösa lilla jag ska räddas från något så "värdefullt" som livet. Tankarna flyger runt i huvudet och jag höjer bara ögonbrynen när jag läser igenom det jag skrivit. Är jag verkligen så pantad? Alltså. Verkligen? Varför vill folk ens vara med mig? Förstår inte hur folk inte kan äcklas av att ta på mig. Helvete. Lås in mig.
Men snälla. Rädda mig? :'(
våren är kommen, men jag fryser till
2013-04-14
Hade en hel del att skriva och loggade in för att skriva av mig. BAAM. Min hjärna nollställdes och nu står jag här helt ordlös och vet inte vad jag ska säga. Paniken har smugit sig på mig under dagen och när klockan slog 12 så bröt helvetet lös. Jag var så nära att gå ut och jag vettefan vad jag hade tänkt att hitta på. Jag hatar mina breakdowns. Verkligen. Det är inte bara det att jag blir helt jävla livrädd för mig själv, utan det gör SÅ JÄVLA ONT också. Bröstet värker, huvudet värker och jag trycker ihop mina tänder och mina ögon att varenda liten nerv gör ont. Det går inte att förkara smärtan och har man inte upplevt den är den omöjlig att förstå.
Tänk er att eran största kärlek gör slut, sviker er eller whatever. Eller att en familjemedlem, bästa vän eller ett älskat djur dör. Så känns det. Det gör så jävla ont att det känns outhärdligt. Ni vet inte vart ni ska ta vägen och allting känns helt jävla hopplöst. Ni vill inget annat än att bara försvinna, eller spola tillbaka tiden. Ni känner ångesten, paniken och oron smyga runt hörnet. Ni blir deppiga och orken försvinner. Varför händer detta mig? tänker man. Varje dag. Varför gör det så jävla ont? Varför kan jag inte sluta tänka på detta? Varför kan jag inte sluta känna såhär? Dag in, dag ut.
Och då tänker ni.. aa, men det finns ju faktiskt folk som förlorat en kompis och har ont i hjärtat dag in dag ut. Någon som opererat något som har fysiskt ont i hjärtat. Men det värsta med just min känsla och smärta är, att jag inte behöver någon anledning till det. Den kommer när som helst, hur som helst. MVG på ett prov? Hey, varför inte tänka på döden? Fira världens bästa vän? Hey, varför inte mentalt döda dig själv? Vädret är fint och du har cashflow? YÄÄ, WHY NOT TRY TO KILL YOURSELF? Gosh, vad ska jag göra av mig själv? Vart ska jag ta vägen? Helvete vad illa jag mår nu. Fudge.
she's not me
2013-04-12
försöker att inte tänka på det, men det är oundvikligt.
60 days
2013-04-02
Jag fick en blick idag som påminde mig om den hemskaste, värsta och absolut äckligaste perioden i mitt liv. En mening som påminde om varför jag inte förtjänar att finnas här. Jag vet inte vad jag vill och jag känner mig för trasig för att fortsätta mitt liv. Mina ärr kommer aldrig försvinna och trots hur mycket jag försöker kommer jag inte heller att glömma. Glömma vad som hände. Jag förvränger sanningen och hoppas att ingen ska märka. Jag ljuger för mig själv och alla andra.
Varför klagar jag ens? Seriöst? Varför kan jag inte tänka på mina nära och kära som faktiskt har riktiga problem medan jag bara sitter här, inne på mitt rum och klagar? Usch. Ni märker ju själva. Borde inte finnas här. Måste lämna plats åt de riktigt stjärnorna här i livet. Latmask, gå och lägg dig - ok ok
Trots detta kan jag inte låta bli att somna med ett leende.
"jag mår bra"
2013-03-31
Hur undviker man känslan av att inte vilja finnas? Hur undviker man att känna sig såhär oerhört obekväm hela tiden, dygnet runt? Hur undviker man att hitta negativa saker i allt? Hur undviker man att vara en bitter brud utan liv? Hur undviker man livet? Hur lever man? Hur ska man göra för att må bra?
Kaoooooouuuuuuuuuuuuuuuuuz.
jag förstår inte.
aint no need fo hokus pokus
2013-03-26
vill inte längre, kan inte längre. .tar inte hand om mig längre. jag äter inte längre, sover inte längre.
jag gör i stort sett ingenting nu för tiden. ingen skola. ingen mat. knappt någon musik.
det är inte ens "dåligt" i livet nu. jag förstår inte? hur kan dessa känslor komma trots att jag mår bra?
eller ja, trots att jag borde må bra kanske man får säga. finns två personer där ute som gör mig lycklig dagligen
jag måste sluta tänka för mycket. kanske bara släppa ut ALLT hos någon.
min psykolog? min babe? min bästa vän? min soulgirl? någon klasskamrat?
aa.. fast nej. räcker att en vet lite om något och en annan om något.
blir inte så många frågor då. inte lika många konstiga blickar och jobbiga erkännanden.
NÄ. Jag lever ju än och trots att saker jag ser dagligen dödar mig inifrån måste jag fortsätta kämpa. Jag har ju egentligen inte något annat val, so what the hell. Sug på den hårda karamellen biatch. Stannar du hellre hemma och låser in dig på rummet och lipar så kan du lika gärna lida lite också. Tänk vad mycket du slösar. Inte bara pengar. Tid också. Tänk alla lärare som måste ha en extra genomgång för att du är för efterbliven för att vakna upp på morgonen. För att du har en konstig kroppsbild, konstig livsstil och ett väldigt weird psyke som gör så att nästan.. jaa.. allt är omöjligt. Slösar bara bort folks tid. Ovääärt.
men on the bright side, så mår jag faktiskt bättre än vad jag gjorde förut. vilket är vääldigt positivt... om man är psykolog, en vän eller aa okej.. om man inte är jag helt enkelt. Le bitterflowah. Haah jag är så tragiisk.
huhuh u luv me. EDIT: äntligen så centreras inte texten. omg jaa.
-
2013-03-24
whoremones
2013-03-16
En sak var säker,
Vi två vi brann
Det är allt jag minns
Men än ljuder trumman
Och än hörs vår sång,
Vi två vi brann
Det är allt jag minns
Men än ljuder trumman
Och än hörs vår sång,
Låt oss gå för långt
Vi tar ett sista steg,
Men tittar inte ner
För du vet
Hur dom än försöker
Ta oss ner på jorden
Hur dom än vill se oss
Gå med tunga steg
Ska jag göra det,
Fast ingen verkar tro mig
För den enda vägen uppåt nu
Är ner
Jag ville bli och blev
Säker på en sak
Hur dom än håller kvar,
Ska jag ta mitt sista steg
Jag tittar inte ner
Säker på en sak
Hur dom än håller kvar,
Ska jag ta mitt sista steg
Jag tittar inte ner
Inatt jag drömde att
Jag skulle hoppa från ett stup
Tänkte ångra mig,
Tills vinden fånga mig
Det finns alltid såna,
Som vill se en komma ner
Som står tysta kvar
Och ser oss lyfta, ja
Tänker aldrig mer
Ha fötterna på jorden
Tänker aldrig mera
Gå med tunga steg
Vi ska göra det,
Fast ingen verkar tro det
För den enda vägen uppåt nu
Är ner
muertas
2013-03-15
Usch. Ikväll var en sån natt man bara inte riktigt orkade med sig själv.
Panik av närhet. Panik av ensamheten.
Apati.
blubb huh
call girl, new phone
2013-03-14
She is the kind of girl who is always smiling and loves to laugh. If you are falling down, she will be there to pick you up. She is the one that always says sorry, even if it's not her fault. Even if she is feeling like the scum of the earth, she will never let you know. This is the girl who is afraid to love, because she has already lost so much.
- Unknown
stoppljus
2013-03-11
åter igen en kväll man bara inte orkar.
jag ropar, men ingen hör.
åter igen en kväll med sjuka tankar, men som hindras av de jag älskar mest
jag väntar, men skynda.. tiden går fort
never sleep
2013-03-11
förnekar det faktum att jag är en psykopat, förnekar att jag är galen
förnekar det faktum att jag är helt hjärnskadad och inte borde finnas här.
skoja. förnekar inte någonting.
jag är inte heller bara ond.
jag är elak, djävulsk och för mycket plats tar jag också.
jag är en sådan person som ingen borde lita på
för jag kan inte ens lita på mig själv
en sådan person som sårar alla någon gång
en sådan som är för jobbig
för på, för ful, för tjatig och för pratig
aaaa, typ sån
after tonight
2013-03-11
battle scars, don't ever fade.