breath my lugns
2013-09-02
Jag måste bort.
Min kropp går sönder. Jag går sönder. Jag försöker så mycket just nu, men jag klarar ju för i helvete inte någonting. Skjut mig någon. Det gör så jäkla ont. Jag måste göra något nuuu, men vad? Aahhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh
helvete
I hurt myself everyday
2013-09-01
I went to the worst of bars, I did the worst things a girl can imagine in the middle of the night, in a big town hoping to get killed but all I could do was to get drunk again and then I woke up in my bed to the same nightmare I always wake up to. My life. You know. I don't want to wake up anymore. I really don't want to. It is really painful for me to wake up. You know when you wake up from a nightmare, you are really relieved. And you are glad that it was "just a dream". But I have reversed nightmares and wake up to them everyday. I hate it.
I just want to sit in this empty and dark room and pretend I'm gone. Pretend that I actually killed myself. Then I notice that no one would care. No one would notice. No one would actually pay attention to what happend. They are always curious. People would and could pretend that they knew me. Say that maybe they always cared. That I meant so much to them.
Because everybody start to care when it's all too late.
fortsätt simma
2013-08-31
if i could swim in darkness
in anxiety
maybe i can go
and try
to find myself in the ocean
but i know that is not
what it is all about
and the truth is
i dont think it is possible
to fix this again
i dont feel for it
i dont know why
but i am always thinking
of the sleep in eternity
go away? oh, okay
2013-08-19
Jag vet inte. Jag kanske ska sluta tänka nu. Jag kanske måste stanna upp. Inse.
Men det är inte så enkelt. Jag vet inte ens vad som händer med mig. Jag är inte jag, men jag kan ju inte vara annat än jag, just för att jag är jag? Eller? Jag är ju fortfarande jag även om jag är lite annorlunda. Hösten närmar sig och november-måendet kommer sakta tillbaka. Men jag har ju mina drömmar kvar! Många drömmar som inte slagit in än. Vad skall hända med mina drömmar om jag dör? Ingen annan kan ju ta över dom. Och min kunskap? Mina färdigheter, mina intressen och mitt ordförråd. Vad händer med det? Mina tankar kan vi kasta ner i helvetet med min äckliga kropp, för det är där det hör hemma.
Det känns helt ärligt som att det brinner i min kropp. Som att parasiter kryper runt innanför huden igen. Ugh. Det kliar. Jag hatar känslan, för det känns som att jag inte är ensam i min egna kropp. Min egna äckliga kropp. Jag skulle helst av allt vilja kasta bort mitt skinn, mitt fett och gärna även mina ögon så jag slipper se mig själv till några äckliga gamar, utsvultna lejon eller vad som helst. Bara jag slipper mig själv. Usch, vad är det här vi kallar liv egentligen? Tänk så många som går runt som jag, och hatar allt de gör för allt de gör, gör de fel. Och tänk så många som tänker som jag, som vill dö men ändå leva. Som planerar in i minsta detalj. Som gör allt för att skada sig själv och standard-feelingen för denna människa är likgiltighet.
Jag önskar att jag kunde tala med någon om hur jag känner, PÅ RIKTIGT. Jag önskar att jag kunde tala om vad jag gjort med mig själv. Vad andra gjort med mig. Prata om hur livet har fuckat min hjärna och mina sjuka tankar om allt möjligt. Men eftersom jag inte får, för mig själv då.. så kan inte. Jag vill helst bara skriva ner allt i ett mail och skicka det till någon och få tillbaka ett mail där det står "Vi har beatbetat din historia, du kan nu återgå och äntligen få leva ett fett najs liv". Efter det så vill jag leva ett s.k normalt liv där ångesten inte river i en varje natt och mani är inte något som folk tror är ens personlighet. Jag vill själv kunna styra mitt mående. Men det kan jag inte. För det är som att när jag försöker så blir det värre och det slutar inte, så jag vågar inte längre.
Jag vet att dö inte är den bästa lösningen på detta problemet jag har. Det kommer inte på något vis ta bort någon smärta eller något lidande på nåt sätt heller. Snarare ge den till någon annan. Det är konstigt, jag vet. Att jag funderar på detta på detta viset. Men jag måste diskutera det hela med mig själv och min hjärna. Vi är många i min kropp och vi har många viljor. Vi vill dö för att sedan kunna fortsätta leva som någon annan. Vi vill även leva för att kunna dö som någon annan. Jag kan inte riktigt bestäma mig och alla val här i livet kan inte ångra. Men om jag ligger i jorden så kan jag inte ångra mig för.. jaa.. det går ju inte helt enkelt. Tiden springer iväg.
Men, vad ska jag göra då?
nålen är större än hjärtat
2013-08-18
för var ord som kommer ut ur ditt kakhål
så sticker du in nålen djupare och djupare
när den är igenom
och tråden för kort
är det dags att knyta ihop
att kunna andas
och att kunna leva
går inte längre
när det är såhär
hjärtat tål inte mer
hjärtat gör ont
och tillslut så slutar hjärtat slå
hur fan ska detta nu gå?
jag kommer aldrig mer
leva
när stormens öga plötsligt når mig skall jag inte längre finnas på denna jord
2013-08-12
Jag vet inte om det är lugnet före stormen som får mig att var såhär. Men det är så rofyllt att tänka på döden. Tanken att få sova ut och aldrig mer behöva tänka på detta överdrivet påfrestade livet jag fått. Ett genuint lugn inom mig skapas och jag känner mig lite frånvarande när det kommer till mitt liv jag misslyckats att leva. Jag har, ända sedan tidig tonårsålder skapat en drömvärld där allt är vackert och fridfullt. Inga galenskaper har någon betydelse och jag vet inte ens vad negativa tankar är. Mitt egna Utopia.
Jag har än så länge levt ut mina galenskaper här på jorden och det har inte alltid uppskattats. Inte heller alltid förståtts av folk. Varför man nu kan vara så galen, så dum, så obetänksam. Förhastad, oförsiktig, vårdslös, slarvig, ansvarslös och nonchalant. Vad har jag inte varit? Jag har varit allt man inte skall vara. Allt som står på gör-inte-listan har jag gjort. Varför?
- Nej, varför inte?
Jag har också haft svårt att förstå mig på mina galenskaper. Tro mig, men gud nåde mig. Tänk om folk visste vad jag gjort? Vad jag gått igenom? Vad jag planerar eller har planerat att göra? Trots att jag nästan vant mig vid mina psykotiska tankar, som får mig att tänka på allt mellan både liv och död. Så är jag överraskad över att jag fortfarande lever. Jag lever. Jag lever. Jag. Lever. Eller gör jag?
Jag vet knappt själv. Hur är man om man lever? Kan ni förklara det för mig? Åh, min längtan till ett fridfull tillvaro är nästan så maxad att jag spricker. Jag vill ha det nu. Inte imorgon, inte nästa vecka. Nu. Och när stormens öga väl har nått mig så tvekar jag på att en återvändo kommer finnas. Jag ska se till att inget misslyckas om det nu är så att den når mig innan något annat gör. Något annat är livet. Livet jag misslyckats att leva. Men än väntar lugnet före stormen.
I am a murderer
2013-07-25
vad hände ens
2013-07-24
tiden är inne snart och mitt timglas speglar ett liv jag aldrig levat
ett liv, mitt liv jag aldrig någonsin trott på
något som jag aldrig förstått mig på
något som jag valt att faktiskt inte ens avsluta
(för än så länge så finns jag på denna jord
trots alla nätter under träd, buskar och broar
där jag fällt tårar i tron om att det skall vara mina sista
men icke, jag är fortarande pigg)
jag kan tänka mig att det inte är så chockerande egentligen
men förr eller senare skulle det hände
det vet vi alla
för vi alla kommer någon dag dö
jag kommer att vänta
tills tiden är inne
and til the end of time
I will live
jag skall leva som aldrig förr
ta carpe diem och yolo till en ny nivå
bakom stängda dörrar och våningar högt upp
kommer jag försvinna in i en annan värld
lel. vi hörs
I found myself in the cell
2013-06-17
Håller för både näsa och mun i hopp om att ingen ska höra mig.
orkar inte ens skriva mer
hejdå
dear diary. i hate myself
2013-06-11
att man kan vara så jäkla motbjudande, avskyvärd och äcklig
att man ens kan få finnas kvar på denna jord
att ingen gör något åt det
hade jag sett någon som mig hade jag skjutit personen direkt
direkt. verkligen
ögonen blöder ju för fan
space
jag förnekar det inte
jag lider med er allihopa
men det är inte mycket jag kan eller orkar göra åt det
skjut mig
se på när det strömmar ut blod från huvudet
det blodet som en gång knappt pulserade i min kropp skall få forsa ut
krypen i min kropp ska få välla ut
och världen ska få ha ännu ett mindre elände i världen.
ni får härmed min bekräftelse
att från och med idag
punkt
my shadow is me
2013-06-11
Mina tankar är så höga att jag knappt kan koncentrera mig på musiken. Sätter på allt möjligt. Hårdaste hårdrocken till Amy Diamond. Ingenting verkar funka just nu. Jag är så uppe i varv men ändå så trött. Jag vill ha hög musik, hoppa upp på bordet och dansa; men samtidigt bara ligga på golvet och dö ut. Waaahh. My mind iz making me crazzziiii. Inte mer än vanligt idag iallafall vilket jag är glad för. Fortfarande väldigt oskönt.
gifen jag pratade om igår.
shoot an angel of you
2013-06-02
took it solo
fly away to peace, to find all the love behind
2013-06-01
I'm screaming now. Can't you hear? Listen.
My anxiety is growing inside me and my blood is black as the night skies in the winter.
I'm longing for things I thought I had forgot. I never thought I'd miss it.
And I can't seem to find what I'm looking for.
And the time for giving up is too close.
Står vid ett vägskäl igen. Vägarna ser ungefär likadana ut, skillnaden är att en av dem inte har någon återvändo. Så jävla lockande då det gör så ont igen. Jag trodde nästan att jag höll på att bli glad igen, men dessa humörsväningar kommer tids nog ta livet av mig. Jag skjuter upp psyk-besöket vecka för vecka, jag skjuter upp sjukhusbesöken för jag orkar inte ta fler blodprover och äta mer medicin. Jag vill inte. Jag vill bara vara ensam nu.
Men ensam kan jag inte vara. Inte nu när allting händer. För några dagar sen så tyckte jag det var skönt att ha fullt upp alla dessa dagar, men nu börjar paniken sakta men säkert komma. Jag orkar inte planera och jag orkar inte fixa saker mer. Jag pallar inte tänka. AARGH. Jag vet att jag måste hålla ut och jag försöker verkligen, men den dagen jag dör. Sörj icke. Det var bara ännu än död själ som var tvungen att göra sig av med det som var kvar. Kroppen. Mitt förjävla äckliga s.k. tempel.
can't sleep
2013-05-27
Uuuuh. Är så trött och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, men jag kan ändå inte lägga ifrån mig datorn. Ugh. Imorgon är det bal. Onsdag rep. Torsdag, fredag och lördag jobb jobb jobb. Och sen är det pronto att fixa studentsaker. Blir spännande att se hur jag fixar detta utan att bryta ihop. Eller så gör jag det. who knööws. Min hjärna är för full av skit just nu.
Nä asså min rygg håller på att TA KOL på mig! Varje kväll så gör den så jäkla ont att jag inte klarar av att sitta eller ligga. Får gå runt lite för att det ska släppa.. men när jag gått för långt och stretchat och grejer så gör det ont igen och då är det bara att sägga sig ner. Aaaand replay. Jajaja, ska gå och sova innan jag börjar gråta av smärtan. Hejdå
this is mah dress. woop
"Neytiri - Du är försenad!" börjar imorgon. Ny slags terapi. Let's go. Trevligt.
I have a disease
2013-05-27
Är det jag som hatar spegeln, eller spegeln som hatar mig?
Okej, så vad kan jag göra för att lösa detta? Stå framför spegeln och säga hur vacker man är varje dag funkar tydligen inte och har istället en reversed effekt på mig. Samma med komplimanger från både folk jag känner och inte känner. Åker in i ena örat och ut genom andra. Under tiden inne i huvudet så kastas alla tankar om och jag blir i stort sett nollställd på nåt vis.
Visserligen så kan jag bli glad av att folk tar sig två sekunder för att säga hur fin jag ser ut i håret. Men det gör mig så jävla osäker att jag vill sjunka genom marken och dö lite. Eller mycket. Men grejen är att när någon kommenterar något sådant så märker man ju att, aha denna personen har "kollat in mig" (inte typ spanat in utan bara kollat på en från topp till tå och analyserat typ). Panik overload.
Balen är om två dagar och jag ver inte riktigt hur jag ska göra med... något. Balklänningen är hur fin som helst och när jag provar den på mitt rum känns den rätt. Men så fort jag kommer komma ut och någon kollar åt mitt håll kommer jag pinka ner mig. Har på nåt konstigt sätt fått finnar i hela ansiktet och ser ut som nåt jeffla kemikaliebarn. Typ rena rama tjernobyl. Allting är jätte-oproportionerligt. Och mitt ansikte är svullet, mina tänder är gula, jag har mustasch som växer ut på en dag, hår sticker ut genom öronen och.. vänta... va??.. näää, men det är helt sinnes vad min hjärna bubblar över av bara tanken. AAHIRHIRHd vill inte. Kan inte. AAHihfihidhigdhid. NEEE. I WILL DO THIS AND I WILL BE FRICKING HOT.
hahahahahahaha jag borde va med i parlamentet
Remember death, honey?
2013-05-19
Fast vem är du att tala om för mig vem jag är? Att tro, spekulera och tänka är okej. Helt lugnt för mig att höra synpunkter från andra håll. Men konstatera aldrig någonting du inte har en aning om. Inte om detta. Och vem är du om du nu försöker ändra dig för mig? Vill jag ändra på dig är det inte dig jag vill ha. Ganska uppenbart. Samma gäller mig. Tankarna snurrar i huvudet på mig och jag får panik av närkontakten mellan oss. "I'll fix ya" säger du. Men nej. Åter igen. Vill du ändra på mig så är det inte mig du vill ha. Att ändra mitt psyke till något bättre, sure. Try me. Men att ändra min personlighet innan du ens vet om hur jag funkar eller vad mina problem är, är ju skrattretande. Verkligen.
Det är aldrig heller ett helt vinnande koncept att agera när man är onykter, arg, trött eller hungrig. Känslorna är i obalans och tankarna kan bli mycket fel, förvrängda eller överdrivna. Det visade du klart och tydligt för mig. Jag försöker oftast varna folk att prata när de är onyktra (såklart bara serious stuff då.. och sen oftast bara av de som inte är mina närmsta vänner då jag inte skulle vilja säga nej till dem) av den anledningen att jag vill att de skulle göra det samma mot mig. Jag har fått höra så mycket på fyllan av folk som jag vet innerst inne inte är sant, överdrivna eller helt enkelt påittade. Visst. Man kan ta allt med en nypa salt, men det är nog bara bättre att hålla käft om någon ber en. Tyyp.
Älskar jag verkligen mysterium så mycket att jag håller på att bli ett? Really? Jag tycker om de mest läskiga, äckliga och rent ut sagt psykotiska sakerna i livet och snart kommer väl jag antingen vara del av något sådant eller bli nåt sånt. Det skulle verkligen inte förvåna mig om jag blev kidnappad, mördad eller misshandlad. Ibland söker jag mig nästan till faror, men jag oftast så vet jag innerst inne att oddsen för olyckor är så små på de ställen jag är på (eller aa.. egentligen inte, men what the hell. Alla ställen är ju farliga nu för tiden). Sen om det skulle hända så skulle min tanke bara vara "come at me bro, du är väntad". Jag känner ibland att jag BEHÖVER någonting hemskt i livet. Så hemskt, men sant. Jag behöver en anledning att vara rädd. En anledning av förakt till människor. En anledning att känna mig ensam. En anledning till att känna de saker jag redan känner, så att det blir lättare att förklara. Även lättare för mig att veta varför jag känner som jag gör.
youre so sad on your own
2013-05-13
Det känns som att trots att tiden går så snabbt så står tiden still. Jag känner mig helt avslagen av alla tabletter jag slagit i mig och jag har knappt ork att ha ögonen öppna. Jag orkar inte prata eller röra på mig ordentligt. Jag har inte ork att göra något åt ångesten, men jag kan fortfarnde känna den. Jag har inte ork till att gråta, inte ork att lyssna på varken musik eller att höra någon prata. Jag blir irriterad när folk gör onödiga ljud och när folk håller på att ta på mig. Jag orkar knappt bry mig om att regnet öser ner över mig och att jag blir mycket, mycket, mycket blöt och kall. Jag orkar inte heller den ständiga känslan av ensamhet och inte heller humörsvängningarna som tar livet av mig sakta men säkert.
Men jag är inte ensam. Jag är aldrig ensam. Jag har alltid mina tankar och huvudspöken med mig vart jag än går. Dom stör mig hela tiden. På tåget, på lektionen, på jobbet, på hemvägen och mest av alla ställen - på rummet. Här inne har miljontals hjärnspöken och tvångstankar spökat och tvingat mig till saker folk skriver böcker om nu för tiden. Yäyä.
påfrestande jävla idioti är vad detta är
heartbeat
2013-05-07
Men, dödsångest var inget jag hade räknat med. Ni vet en ångest om att vilja dö, att få slippa ha ont.
Att se andra lida på grund av mig, det gör så ont. Jag ville dö. Verkligen dö. Sluta känna allt jag gjorde då. Jag försökte döda det onda med det onda. Ni vet det man brukar säga; kill the pain with pain. Jag behövde detta men mitt psyke blev svagt, jag ville inte leva som jag gjorde nu. Jag ville leva som jag gjorde förr i tiden. När jag var ung, galen och tankarna om framtiden behövdes inte centreras än. Om jag ångrar det jag gjorde då? - Knappast.
ÅH. Alla dessa tankar som bryter ner en, djupare än till den djupaste botten du kan hitta. Toalettbesöken som var smärtfyllda, pinsamma och obehagliga med knackningar på dörren. "Är du okej?? Får jag komma in?" Usch. Vad ska man svara? Sanningen? Det gör ont att andas, att ens tänka. Att ens finnas på denna jord gör ont. Men nej, allt är bra. Jag mår fint.
Den enda smärta i mitt liv är du.
/ Hon som inte orkade leva
Paranoid diamonds
2013-05-05
Tjena!
Helt sjuuukt hur paranoid jag är nowadays. Att gå på toa under dagen blir tillochmed svårt nu för tiden. Känns som att någon hökar över mig, men frågan är hur det skulle ske. Dumma hjärna. Jag har kollar garderoberna x antal gånger. Under sängarna och till och med i lådor och bakom gardiner. Dumma känsla. Fönstret är inplastat (fixar fasaden) så det går inte att se varken in eller ut. I nyckelhålet har jag stoppat in papper, för att min bror brukar stå och titta in och snoka. Såå.. där kan man inte heller se in. Dumma tankar.
Typ som att någon stirrar på en när man sover, men när man öppnar ögonen och tittar dit så är ingen där. Eller när man kollar på sin datorstol med lite kläder hängandes på den och låter fantasin trippa iväg så att helt plötsligt ser det ut som det på bilden. Vad är det ens? En varulv? Fult som in i helskotta är det iallafall. Typ som mig just nu 8)
Annars då? Jorå, det funkar. Förutom att min medicin har gjort att jag gått upp 5kg den senaste månaden, lagom till födelsedag, bal och studenten så är allt fint. Typ. Eh. hejdå
ps. på tal om paranoid. checka in min gamla tumblr HÄR /paranoiddiamond
the way you say i don't care
2013-05-03
Städade mitt rum och jag slutar verkligen aldrig förvåna mig själv. Hittade en dagbok + det ni ser på bilden inuti den. Dagboksinläggen gjorde mig lite shaky. Att en 13/14 åring liten Almasi har suttit och skrivit ner sina innersa tankar på detta sätt är bara sjukt. Vart kom tankarna ifrån? Vart kom alla idéer ifrån? Vem hade jag som bar upp mig när jag mådde som sämst? "Jag sparar dessa åt dig när ingen vill hjälpa dig". Tror ni någon någonsin ville hjälpa mig?
Att jag var så jäkla ensam då och inte ville annat än att ha tusen vänner är svårt att förstå nu. Nu är folk på som aldrig förr, och man ska hänga varje dag "annars är man inte vänner". Det blir mycket och påfrestande om man ska försöka umgås med gamla vänner man haft along the way, och nya vänner man träffar varje vecka och sedan samtidigt hinna med att återuppta vänskapen med vänner man inte träffat på tre år för båda parter har haft fullt upp med plugg, jobb och dyl.
Umgås helst med antingen alla eller ingen. Näy, jag vill sitta själv på mitt rum och spendera min tid på att hata mig själv än att vara med en polare och kolla film. Jag vill det för att det är det jag gör bäst.
Vad var jag? 13??
Ni behöver inte oroa er att jag ska dra upp alla rakblad och bli #1 cutter. Rakbladen åkte rakt ner i soporna för att inte falla tillbaka i gamla "roliga" töntigheter. Hah.. sjukt allt det där
