almasi

har spenderat dagen med att tyda mina konstiga drömmar jag hade inatt & ingenting verkar tyda på något bra

jag har ett lugn inom mig där livsvärdet sjunker varje gång jag tänker på det. hur ska man lösa det?

 

min psykolog är bortrest i några veckor och det är några veckor kvar till jag ska träffa min läkare igen.

tills dess är livet helt i mina händer och jag har inga som helst planer på att ändra min livsstil

vilken framgång

 

det sticker till i ögonen

 

 

 

Det tar kol på mig att se folk undra vad som hänt med Dig. Folk frågar varandra "är hon död?", "är det sant?" eller "någon som får tag på henne?" om och om igen. Ingen av oss kan förklara för dessa människor vad som hänt. Vi kan inte svara på exakt vad hon gjort eller varför hon mådde som hon mådde. Vi alla är lika rädda för frågorna. "Hur vet du det?", "hur känner du henne?", "vad har du för kontakt med henne?" "varför gjorde hon så?".

 

Tillsammans tog vi oss i kragen och svarade på vad som hade hänt. Vi fyllde i varandras meningar trots att vi alla visste så lite, så lite, så lite. Och vi fick svaret "varför gjorde ni inget när ni visste hur hon mådde?". Ursäkta mig, men VA? Vi har stått upp för varandra och kämpat oss igenom livet med den lägsta lågan i elden ni någonsin kan tänka er. Vi har peppat varandra trots att vi själva inte har någon ork kvar. Och vi har gjort nästintill allt vi har kunnat för att rädda livet på varandra. Vi har stannat uppe längre än vi borde, för att ha hört historier som andra skulle kunna tycka var värdelösa. Vi har försökt att göra allt för varandra för att livet skulle bli så uthärdligt som möjligt.

 

Klaga inte på oss, som trots våran lilla låga och våran nästintill obefintliga livslust har gjort så mycket för varandra, när det finns folk som tjänar tusenlappar och miljontals kronor på att göra exakt det vi gör. Hålla någon vid liv. Att det ska vara så jävla svårt att hålla någon vid liv är ju nästan pinsamt. Blir ju förbannad, trots att jag vet hur omöjlig man kan vara när det gäller detta. Man blir väldigt manipulativ och likgiltigheten kan utifrån ses som ganska.. lugn?.. "Hur kan någon som är likgiltig ens orka ta livet av sig", tänker man. Orkar du inte bry dig om något, så som livet till exempel så orkar du väl inte bry dig om, om du blir hemlös med tre tänder och konkelbär i rumpan. Nä. Det funkar inte så. ELLER VAD VET JAG, JAG ÄR JU BARA EN VANLIG TONÅRING SOM ÄR PSYCHO.

 

Känns så ofantligt omöjligt att hon... att hon skulle göra något sådant. Inte omöjligt kanske. Vi alla sitter i samma båt. Samma klister; och samma (använder semikolon for the first time. feet e ja) skit. Ingen vill ta sig ur helvetet, trots att det äter upp oss inifrån. Vi alla har samma mål. Perfektion. Många har nått dit, men gått förbi för länge sedan. Vi ser inte längre det positiva och det negativa blir mer konstant. Men trots detta är det få som ger upp.

 

Vi dör. Vi ser på när andra dör. Ändå kan vi inte göra ett skit. Vad ska man göra? Varje dag blir fler och fler offer för sjuka äckliga sjukdomar som erövrar våra kroppar. Det enda vi kan göra är att skickas in på psyk, eller sjukhus. Vad hjälper det? Du kan antingen bli inlagd två månader eller kanske tvingas att gå till psyk en gång i veckan och prata känslor och sedan dagvård där du leker som ett litet barn med andra miffon. I hur många av fallen hjälper verkligen detta? Majorieten av de jag känner kommer tillbaka värre än någonsin. De tänker: "om inte ens de kan fixa mitt mående så kan inget fixa det". Eller kanske att det var för hemskt inne på sjukhus/psyk att de inte känner att det är värt att ens försöka må bra.

 

BAAM. De sjunker ner med oss andra i en spiral av mörker där vi försöker vägleda varandra trots att ingen ens har ork att vägleda sig själv. Vi kan inte heller se någonstans i mörkret. Den enda näring vi får det är från varandra. Inte mycket, men vi överlever. Det är svårt det där. Det är nästintill omöjligt att förstå hur vi lever. Vilka skickliga spelare vi människor är. Framstår som perfekta ändra tills någon lär känna oss... NÄÄÄÄÄ, nu vill jag skriva massa annat shit, men jag vet inte om jag vågar på denna bloggen, så jag skriver det i den privata istället. LÅST INLÄGG. Japp.

 

25mg funkade ingen vidare. 50mg gör mig förjävla trött. Blir spännande att se hur jag är om en vecka. Eller ett halvår. Ska fortsätta att öka ju mer tiden går. Snart kanske jag blir normal? Snart kanske alla mina ångestattacker försvinner? Vem vet? Kan inte sluta tänka och fundera på vem jag är utan alla dessa jobbiga kvällar. Vad ska jag nu göra? Sova? Bara? Går det? Varje dag? Jag vet inte ens riktigt. Usch. Den jobbigaste känslan är inte att tänka vem jag är utan detta. Utan det jobbigaste är att jag nästan vill sluta äta medicinen, säga att allting har blivit mycket bättre och sen vara ifred igen. En del av mig vill inte ens må bra. Det är samma del som inte vill att jag ska träffa folk, ska ha FÖÖR kul eller tycker att jag förtjänar någon som älskar mig. Det tycker dock inte den andra delen heller.. men ändå.  U get the point, right?

 

 

Hello.

 

 

 

blablablablablablablablablablablbalbalablablablabsoihlskjdfjpjgjgodjgilmdfpgj

 

för i helvete. sluta bråka med mig (hjärnan!!!!!!!!!)

 

They claimed that suicide was the cause of death, and then they shook their heads because they could not understand  why anyone would like to die so badly . Little did they know that this person had been dead for a very long time and that suicide was just a way to get rid of the waste that was left behind .

Ja, mina vänner. Ovänner. Nyfikna själar.

 

Det är dags för mig att packa ihop. Packa ihop mina saker. Mina kläder. Mitt liv. Jag ska antagligen flytta tids nog. Vart vet jag inte, men om jag inte kan bo kvar här så vet jag inte vart jag tänker ta vägen. Jag tänker inte flytta till mor min. Det är en sak som är säker. Anledningen till detta är för att min familj inte orkar med mig längre. Jag är över 18 och ska kunna klara av mitt liv på egen hand. Jag ska ut på arbetsmarknaden och slita med ett léende på läpparna och sedan sova gott om nätterna. Jag ska ha ett schema och skärpa mig. Jag ska betala räkningar på flera tusen, flytta ut och ha en egen lägenhet. Jag har två månader på mig att fixa detta. Ursäkta uttrycket, men hur fa-an ska jag hinna fixa allt på två månader? Jag diagnotiserades idag och har inte ens börjat medicineringen med den s.k bipolariteten och jag har inte hunnit fixa min rygg än. Jag har ju inte ens fått bukt på mitt mående så hur ska jag kunna leva ett normalt liv innan dess? Jag förstår att man kan tycka att jag kan jobba trots dessa små problemen, men jag tror inte det. Och hur ska jag kunna fixa det om ingen... inte ens jag tror på mig själv? I don't know. Vill nog inte veta heller. Men tids nog.

 

Som natten den faller,
Jag sväljer mörkret, vi blir ett,
Jag är inget mer, jag upphör att existera.
Jag andas in en tomhet, Formas av rädslan,
Utan någon ledstjärna, Drunknar jag i ett hav av desperation.

Det finns inget som kan rädda mig från vardagen,
Skeppsbruten i en värld av grå nyanser.
Men jag kommer alltid att följa din skugga.

Kommer jag någonsin att glömma?
För allt jag känner nu är en vind av brutna löften.

Den bittra smaken av apati förföljer mig,
Varenda fotsteg är som en resa tillbaks i tiden.
Till den dagen vi vandrade på en äng, fulla av hopp om framtiden.

Jag tror att jag hörde din röst eka genom korridoren
eller var det bara ett minne?

Jag vet att man inte kan gå bakåt i tiden.
För alltid var bara något vi sa.
var det bara ett minne?
var det bara en dröm?

Jag finner ingen frid, Jag finner ingenting
Till slut blir jag bara ett med vinden.

 

Låt och text från;

 

 

 

Hej!

 

Välkomna till den bittraste bloggen i hela vårat avlånga land Sverige! Jag heter Bajs och jag är väldigt omogen och konstig. Jag är livrädd för att bli sårad, men jag själv sårar i snitt en människa i månaden. Jag är världens jävla heartbreaker och borde låsas in. Jag litar inte på någon men alla verkar lita på mig. Kan väl vara för att jag inte har någon att berätta alla spännande saker jag får höra för. Men det gör inget. Jag trivs ganska bra med att veta det mesta, så länge ingen vet något om mig. Jag önskar ibland att jag kunde berätta ALLLLLLLLLT för någon. Men jag tror inte att folk hade kunnat se mig i ögonen efter det (inte för att jag kan kolla folk i ögonen nu, meneeh..).

 

Jag sitter i skolan just nu och orkar inte riktigt hänga med. Allting "bara händer" och jag har riktigt obehagliga overklighetskänslor. Drömmer jag? Jag hoppas jag gör det. Hoppas allt detta bara är en mardröm eller ett riktigt dåligt jävla skämt.

 

/ dygnade pga hård kväll. väntar en till tuff kväll hemma

 

Yep. Ungefär så känns det. Jag gick på toa nyss. Fönstret var öppet och jag hörde vindarna skrika. Det påminner FÖRJÄVLA mycket om den äckliga fredagskvällen jag fick psykbryt i vintras. Fattar inte varför jag inte bara hoppade. Nu är det vår och allt är för varmt (ni som vet vad som hände då förstår ju varför det måste vara kallt). Men blir det minusgrader igen så får vi hoppas att jag inte känner såhär igen för då kommer jag inte ens tveka. Det gör lite ont att skriva det, men come on. Det känns inte riktigt som att någon tar det hela på allvar ändå. "Jaha.. mår du fortfarande sådär", "Aja, men vi tar det en annan gång då" eller "Okej, men du vet att du kan prata med mig när du vill". It's like people don't even know me.

 

Sen när, verkligen SEN NÄR skulle jag böna och be om att någon skulle komma och rädda mig när jag ligger orklös på marken och gråter lungorna av mig. Jag kan göra det indirekt. Här på bloggen till exempel. Då kan folk komma in på bloggen, läsa när de har tid och rädda mig när det känns rätt för dem, om de nu vill det. Förhoppningarna är inte så stora. Inte skulle jag ringa och störa klockan 3 på en söndag när det är skola dagen efter för att lilla jag, värdelösa lilla jag ska räddas från något så "värdefullt" som livet. Tankarna flyger runt i huvudet och jag höjer bara ögonbrynen när jag läser igenom det jag skrivit. Är jag verkligen så pantad? Alltså. Verkligen? Varför vill folk ens vara med mig? Förstår inte hur folk inte kan äcklas av att ta på mig. Helvete. Lås in mig.

 

Hade en hel del att skriva och loggade in för att skriva av mig. BAAM. Min hjärna nollställdes och nu står jag här helt ordlös och vet inte vad jag ska säga. Paniken har smugit sig på mig under dagen och när klockan slog 12 så bröt helvetet lös. Jag var så nära att gå ut och jag vettefan vad jag hade tänkt att hitta på. Jag hatar mina breakdowns. Verkligen. Det är inte bara det att jag blir helt jävla livrädd för mig själv, utan det gör SÅ JÄVLA ONT också. Bröstet värker, huvudet värker och jag trycker ihop mina tänder och mina ögon att varenda liten nerv gör ont. Det går inte att förkara smärtan och har man inte upplevt den är den omöjlig att förstå.

 

Tänk er att eran största kärlek gör slut, sviker er eller whatever. Eller att en familjemedlem, bästa vän eller ett älskat djur dör. Så känns det. Det gör så jävla ont att det känns outhärdligt. Ni vet inte vart ni ska ta vägen och allting känns helt jävla hopplöst. Ni vill inget annat än att bara försvinna, eller spola tillbaka tiden. Ni känner ångesten, paniken och oron smyga runt hörnet. Ni blir deppiga och orken försvinner. Varför händer detta mig? tänker man. Varje dag. Varför gör det så jävla ont? Varför kan jag inte sluta tänka på detta? Varför kan jag inte sluta känna såhär? Dag in, dag ut.

 

Och då tänker ni.. aa, men det finns ju faktiskt folk som förlorat en kompis och har ont i hjärtat dag in dag ut. Någon som opererat något som har fysiskt ont i hjärtat. Men det värsta med just min känsla och smärta är, att jag inte behöver någon anledning till det. Den kommer när som helst, hur som helst. MVG på ett prov? Hey, varför inte tänka på döden? Fira världens bästa vän? Hey, varför inte mentalt döda dig själv? Vädret är fint och du har cashflow? YÄÄ, WHY NOT TRY TO KILL YOURSELF? Gosh, vad ska jag göra av mig själv? Vart ska jag ta vägen? Helvete vad illa jag mår nu. Fudge.

 

 

 

försöker att inte tänka på det, men det är oundvikligt.

Goodbye my friend it's hard to die
When all the bird's are singing in the sky
Now that the spring is in the air
Pretty girls are everywhere
Think of me and I'll be there.

We had joy, we had fun
We had seasons in the sun
But the hills that we climbed
Were just seasons out of time.

 

Goodbye Papa, please pray for me
I was the black sheep of the family
You tried to teach me right from wrong
Too much wine and too much song
Wonder how I got along.

Goodbye Papa, it's hard to die
When all the birds are singing in the sky
Now that the spring is in the air
Little children everywhere
When you see them I'll be there.

We had joy, we had fun
We had seasons in the sun
But the wine and the song
Like the seasons have all gone.

 

Goodbye Nikko, my little one
You gave me love and helped me find the sun
And every time when I was down
You would always come around
And get my feet back on the ground.

Goodbye Nikko, it's hard to die
When all the birds are singing in the sky
Now that the spring is in the air
With the flowers everywhere
I wish that we could both be there.

 

 

 

Efter att ha varit frånvarande från denna blogg i flera dagar återkommer jag igen med mina bitterljuva inlägg. Jag har varit minst lika frånvarande från livet, skolan, vänner och familj som på bloggen om inte mer. Jag har visat inlägg från bloggen till min psykolog. Jag har försökt att förklara min situation för x antal nära vänner. Jag vill nog inte berätta mer än det dom redan vet och det tär ska ni veta. Det gör ont i kroppen att inte kunna berätta. Jag vill så gärna (innerst inne) berätta, men jag vet att det inte kommer kännas bättre efteråt. De kommer inte heller kunna hjälpa mig då jag inte vill ta emot mer hjälp. Vill inte ta emot någonting just nu. Vill inte att någon ska röra mig eller kolla på mig. Försöker hålla mig inomhus så gott det går och försöker att inte planera för mycket. Jag vill ha helgerna fria och även vardagarna också om det går. Inte för att jag behöver vila - egentligen. Jag sover ju dagarna långa så trött är jag icke. Inte fysiskt iallafall. Men psykiskt tar det kol på mig.

 

Jag måste bort. Jag måste rensa skallen. Precis som i januari-februari när jag totalt isolerade mig. Funderar på att göra det igen fast under en längre period. Bort med facebook, bort med mobilen, stänga av tvn, dra för gardiner, hörlurar på och täcket över huvudet. (Kommer såklart inte hända då jag gärna vill finnas tillgänglig för mina vänner när de behöver mig).

 

Jag fick en blick idag som påminde mig om den hemskaste, värsta och absolut äckligaste perioden i mitt liv. En mening som påminde om varför jag inte förtjänar att finnas här. Jag vet inte vad jag vill och jag känner mig för trasig för att fortsätta mitt liv. Mina ärr kommer aldrig försvinna och trots hur mycket jag försöker kommer jag inte heller att glömma. Glömma vad som hände. Jag förvränger sanningen och hoppas att ingen ska märka. Jag ljuger för mig själv och alla andra.

 

Varför klagar jag ens? Seriöst? Varför kan jag inte tänka på mina nära och kära som faktiskt har riktiga problem medan jag bara sitter här, inne på mitt rum och klagar? Usch. Ni märker ju själva. Borde inte finnas här. Måste lämna plats åt de riktigt stjärnorna här i livet. Latmask, gå och lägg dig - ok ok

 

Trots detta kan jag inte låta bli att somna med ett leende.