back to black lights
2013-10-29
"Hur orkar du vara så negativ? Finns det inget bra i ditt liv?"
Jag vet faktiskt inte hur jag orkar. Och de saker som är bra hamnar i skuggan för resterande tankar. Jag vill bara skita i allt just nu. Ungefär som 80% av resten av dygnet. De andra 20% sover jag. Och då vill jag sova för evigt. När jag sover bra dvs. Men allt ser så mörkt ut och nu är det inte bara bildligt talat längre utan ljuset och miljön ute blir bara mörkare och mörkare. Men jag vill inte berätta om hur mycket sämre jag mår för någon just nu. Om det händer något denna gången så vill jag inte att någon ska stoppa mig. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH. Så tragisk, men så är det. Det är därför bloggen är låst denna gången.
Det går inte att säga det fint. Det går inte att säga det lite oskyldigt. För ingenting är fint eller oskyldigt. Fuck allt.
Men jag kan ändå se ljuset i tunneln än. Det som oroar mig är bara att ljuset skall vara ett tåg. Det är inte omöjligt, för det har ju hänt så många gånger förr. Man mår dåligt, man tar sig upp med hjälp av olika saker och ser ljuset och tror allt ska ordna sig. Men icke. Innan du hinner komma upp på perrongen, när du tror att den värsta krisen är över så släpper handen taget. Livet, handen som du har omfattat flinar när det överger dig. Lyckan, glädjen och ljuset är borta innan du ens hinner blinka. Du landar på marken och allting är värre än det någonsin varit.
you have already read all about it
2013-10-27
Jag vet inte vem det är som styr mina drömmar. Detet, jaget eller överjaget. Kanske maran. Kanske är det en vanlig dröm som jag missuppfattar.
Hur som helst så drömmer jag om olika sätt att försvinna på. Så fantastiskt att min hjärna (eller någon) kan klura ut det när jag sover (!!). Men ack så onödigt och hemskt egentligen. Jag är dum i huvudet och psykopatisk, märker jag ju mer än någonsin nu. Jag är rädd för mig själv och jag hatar mig mer än någonsin. För var dag som går blir jag bara rädd och förstår inte ens hur man kan tänka som mig. Hur är det möjligt att få fram dessa tankar? I mean.... really?
Ibland funderar jag på att mörda folk. Jag är helt seriös. För då skulle jag inte ha någon utväg än att ta livet av mig, för jag vill inte leva med tanken att jag tagit någon annans liv. Men ni som känner mig bra skulle veta att jag aldrig skulle göra det för att jag vill inte göra någon illa. Och absolut aldrig i livet någon jag känner.
Men. Jag har ett dilemma. Min hjärna försöker få mig att tänka "men du ska ju ändå dö", "ingen kommer kanske få reda på vem det var och varför", "ta någon obetydelse person.. någon ensam", "gör en självmordsbenägen person en tjänst, kill him or her". Varför gör du såhär? Jag vill inte!! Jag vägrar.
Och tillslut kommer jag vägra så mycket att jag tar mitt eget liv istället för någon annans, för mina tankar är alldeles för efterblivna för att kunna hanteras.
helvete jag är så tragisk.
too late to get away from love
2013-10-26
väggarna växer och jag känner mig iakktagen
jag drömmer samma konstiga drömmar som när jag var liten. jag drömmer om samma man. samma hästliknande varelse. om ni känner till nattmaran kan ni tänka er hur varje natt ser ut. kallsvettig och känslan av att bli kvävd. ja, ungefär så. jag tror hästen i drömmen har med att "bli riden av nattmaran" att göra. jag gör verkligen det.
hon eller han, den.. det förföljer mig varje natt i varenda dröm. jag kan drömma en helt vanlig dröm (som egentligen inte alls är vanlig eller logisk, men det är ingen mardröm iallafall), men den finns där. längst bak i klassrummet, längst upp i trappan, två bord bort. jag behöver inte se för att känna. närvaron är som luft. jag bara vet att det finns där.
jag kan inte heller vakna på riktigt från drömmar heller längre. när jag vaknar växer väggarna. när jag blundar och öppnar ögonen på nytt så kryper dom. panik och rädslan är uppe vid öronen och tanken av att det är möjligt att jag vaknar upp vid liv igen är så jäkla jobbig att jag seriöst får ångest av bara tanken.
så jag ska gå och lägga mig nu.. sova "skönt"... slippa allting och vakna upp... igen? jag hatar det. jag vill sova för alltid. jag vill slippa oroa mig och slippa tänka. jag undviker läggdags för jag vill inte mer
för att livet är en bakdörr
2013-10-26
Fåglarna flyger oroligt, nästan som om dom visste. Som om dom ville varna mig.
Varna mig för att något hemskt som var på väg. Vädret var grått och solen hade inte setts till på hela dagen. Det spelade ingen roll för hur soligt det än var, så var det alltid lika grått och molnigt i mitt huvud.
Positiva tankar när man var i min position var en slags lyx som man bara uppnådde under alkoholiserat tillstånd. Men eftersom de destruktiva tankarna alltid var en slags bas i huvudet så var alla galna saker jag gjorde egentligen ett straff till mig själv.
Huvudet var tyngre än bly och der kändes som att det stora svarta hålet i min mage bara växte. Upp till hjärtat för att sedan slutka orden som fastnat i halsen.
Som en som aldrig sett solen skina. En som aldrig hört regnet falla. Jag kände mig så dum. Så jävla naiv.
Tankarna som växer som månen. De gror och dras tillbaka. De gror och när de är borta har dom redan satt sina spår i den överlevande.
Ovetandes om vad Han planerat. Ovetandes om livet steg jag in i hans bil
visa mig världen och övertala mig att leva
the pain is getting older
2013-10-25
the feelings aint real
it seems to be
nothing like before
my imagination is great
too great
I can see myself die
in hundreds and thousands
different ways
and it is breaking me more and more
its harder to breathe
its harder to laugh
its harder to laugh
its even harder to appreciate
love
and no one notices I'm breaking inside
and I could actually not care less
I'm happy that people are busy with their lives
that's good I guess
cuz that makes me invisible
places to be found
2013-10-25
drunkar i mina egna tankar
spyr ut ångest och kvävs av mörkret
det är försent att kasta ut min smärta
mina tankar
& mina handlingar
på någon annan
det är jag som måste ta mig samman
men space.
jag planerar så jäkla mycket just nu, trots att jag inte borde. jag funderar på hur jag ska försvinna. obemärkt. igen. hur lång tid har jag på mig? vad behöver jag? skog, berg eller vatten? googlar om allt. hur länge överlever vi utan vatten, utan mat och näring? hur länge överlever man i kylan? var finns det höga berg här i närheten som är höga och folktomma nog för mig? finns det stup? vattenkällor med hemliga tunnlar?
ska jag vänta till snön kommer? till isen täcker sveriges mörka otäcka vatten? ska jag uthärda till våren? se om nästa sommar blir bättre? kanske, kanske är livet bättre då? eller?
ibland funderar jag på om man kan hyra in någon som kan kidnappa en. en som kan mörda en. om man samarbetar så åker ju inte personen fast förhoppningsvis. det är ju inte det jag vill. jag vill bara bort.
men på vilket sätt vill jag bort? jag vill inte bli inlagd, bo på nåt hem eller sjukhus/whatever. jag vill inte att min frihet ska tas ifrån mig. jag vill inte spärras in. men jag vill såklart inte oroa någon heller. att det ska vara så svårt att bara få ta en paus.
jag vill inte göra det bara för att försvinna egentligen heller, utan även för att försöka finna mig själv. efter några timmar, 12, 24 eller 100 så borde jag veta vad jag vill. om samma likgiltiga känsla finns kvar trots att man sitter i tjocktröja i snöoväder så är det ingen idé att kämpa mot det. finns det däremot tankar om att man längtar in till värmen, eller hoppas på att någon ska komma förbi med en stor fluffig jacka... ja, då är tiden inte inne än. men det vet ja ju inte nu, eller hur?
gash
next to me you'll die
2013-10-23
inbördeskrig i huvudet
tumult
konflikter utan slut
åh, vad trött jag är på det här
jag vill bort snart
isolera mig för några dagar
kanske månader
men det är för mycket nu
möten
träffar
och en hel del papper
jag fixar det inte
det är för mycket nu
jag ligger ner och försöker tänka mitt liv på havets botten
under jorden, under all mark
uppe i himlen, flygandes på ett moln
jag vet, jag vet
jag drar runt med de andra
2013-10-15
jag ropar, skriker och försöker prata
med Honom
med Han den store
försöker få kontakt
försöker tala
men hela himlen är tom
försöker få kontakt
med mig själv
med mitt inre
försöker intala mig att jag
lurar mig själv
att jag inte behöver någon annan
för jag är stark som jag är
jag är jag
jag står på mina ben än
och jag försöker tänka på framtiden
vilket betyder att jag inte har planer på att ge upp
klart jag inte ger upp nu
klart jag inte kan tänka på att ge upp
inte än
men jag behöver inte heller planera
för det har jag redan gjort hela året
jag har väntat på hösten, regnet, mörkret, kylan och sedan snön och isen
för det var så det skulle vara från början
så det är därför jag söker hjälp från Honom
för att tankarna inte är borta
bara för att jag inte tänker på det lika mycket längre
betyder det inte att jag inte längre vill
det tar ungefär 0.059 sekunder för tankarna
att komma in i huvudet
att spöka
att få mig att bli övertygad om att det närmar sig
så hjälp
men äsch
Han missar väl mig
som egentligen inte bryr mig
som egentligen inte vågar tro
för jag drar runt med de andra
som finner det (allt)
lika värdelöst
som mig
space
kaos
"kejaos"
I ain't screaming back
2013-10-05
you scream at me, laugh at me
yeah, you can humiliate me as many times you want
you just want to make people laugh.
you only want to be the funny one
i know
ive been there
i wont fight it
i wont fight back
what for?
my life is worthless
as useless as that little bug that you hate
you irritate me when you say the truth
but i wont answer
i will not cry
what for?
i will not jaw about it cuz the fights will make me in a bad mood
and i have plenty of bad mood in my backpack already
I can finally breathe
2013-10-02
sometimes I wish it was true, and sometimes I don't care
but,
all these words you were meant to say, held in silence, day after day.
words of kindness, please don't keep them hidden away
words of kindness
2013-10-01
Men det gör så ont.
Så helvetes jävla ont.
Det gör ont natt och dag.
Det gör ont tusen gånger om.
Miljoner taggtrådar stramar åt runt hjärtat.
Mina lungor är helt ihopskjunka.
Skrumpna.
Döda.
Det är svårt att försöka ta sina sista andetag.
Jag försöker skriva ut mina känslor och jag hoppas innerligt att jag slipper känna dom.
Min blogg, min dagbok, min käraste ägodel.
Snälla hjälp. Snälla ta emot all den smärta jag känner.
Låt mig få andas ut inatt.
Låt mig få en natt av ro.
Jag vill inte drömma mardrömmar mer.
Jag vill inte mer.
Jag drömmer att mitt liv aldrig kommer ta slut.
Jag drömmer att jag lever i en evighet.
Ensam.
Medan jag lever i denna evighet mår jag inte bra.
Inte alls bra faktiskt.
Och det finns ingen som kan hjälpa mig.
Förstår ni hur rädd jag är?
Att aldrig dö?
Så därför frågar jag mig själv.
Why didn't I die that night?