almasi

Jag är ok. Jag är ok ok ok. Tror jag? Månader har gått sen jag senast skrev. Hjärnan har i princip imploderat och håller nu på att byggas ihop i guess. Jag vet inte riktigt hur jag mår och jag vet inte heller om jag bör överanalysera det. Jag måste stanna upp ibland och känna efter men vet inte riktigt vad jag ska känna efter? Jag vill bara kunna nöja mig och vara här och nu men den inre längtan efter något jag inte det är vad gör mig stressad, trött och ofokuserad när jag helst av allt vill vara 100% med i kropp och själ.

 

 

Jag har försökt sikta uppåt, långt.. mycket längre än jag trodde skulle vara möjligt. Tackat ja till mer jobb, extrajobb utanför det vanliga och numera kontaktperson åt två personer. Försökt vara ute mer, träffat nya människor, provat nya saker och försökt meditera mer. Saker jag inte trodde skulle vara möjligt för flera år sen är nu vardag för mig. Mycket går på rutiner och räls och jag minns knappt att jag tar mig till och från jobbet. Allt är en blur och många gånger tänker jag på om det vore bättre om man lyckats de där gångerna man försökte? Bättre hur? Och bättre för vem? Waaaa I'm spiraling

 

Vet inte om jag sjunker längre ner ju mer jag tar mig för eller om det kan faktiskt hjälpa mig uppåt? På sikt typ? Jag mår inte sämre, men jag mår faktiskt inte heller så mycket bättre.Jag är confused as fuuuuck. Är ändå nöjd med tillvaron, men något saknas. Jag gråter sällan längre (grät ju för fan varje dag förut. varje.  jävla. dag.). MEN. Jag skrattar sällan numera också. Alltså verkligen på riktigt. Hur hittar jag tillbaka? Vill jag hitta tillbaka? Varför har allt blivit så jävla rakt och grått? hatar likgiltighet *sur emoji*

 

 

A sober life could never be the solution for my thoughts of execution

Me, myself... I ain't even mad about the future anymore.

 

The sad part is being ungrateful and depressed when everything finally works and you got what you wished for. Be careful what you wish for, they say. But how would I know having "it all" doesn't mean a thing when you don't feel anything. Hold me. Let me go. Need you close. I want to be alone.

 

Cant do this with all these feelings when they fly around and making me feel empty, apathetic and alone. Yet energetic, happy (actually the happiest) and sometimes the feeling of actually appreciate life

 

 

And then. Questionmark.

 

Questions will remain unsolved and unanswered.

How is it possible to feel alone in a crowd of people, friends and strangers on a bus. Im not invincible and I don't really feel like it. But how these looks towards me making me feel smaller than the smallest mouse making my brain go bananas jeeesus.

 

🙏 My life will be short just like my skirt... Skämt åsido.

det är inte att jag inte vill berätta hur jag mår

det är för att jag inte förmår,

 

inte kan

kanske heller inte hann, 

för när känslorna kom

hann jag inte skriva innan jag kände precis tvärtom

 

jag kanske inte minns, för jag minns ingenting, från allting.

ibland tror jag att jag drömt mina ups and downs för det är så löjligt

löjligt att känna såhär dag in och dag ut

att få höra att alla känner det samma och att det kommer bli bra kommer inte få mig att ta mig i kragen 

 

 

feel

 

när din hand möter min axel och blodet, för en liten millisekund rusar till

den där känslan, den sällsynta känslan

 

jag kan inte skriva ner hur det skedde

för jag vet inte

inte hur

 

hur min hjärna kopplar varendaste liten molekyl till dig

hur du aldrig lämnar mitt huvud

hur du ger mig frid när jag behöver det

 

när du får mig att skratta och jag berusas av ditt

livet kan, för en liten stund vara så fint

alldeles så fint

 

Jag skriver inte längre och inte längre kan man höra min sång. Hur ska man förhålla sig till alla känslor som väller över när man som minst anar det? Hur hanterar man ilska, nedstämdhet och ångest utan att kunna skilja mellan dessa? Glädje, kärlek och bekräftelse? Hur kan man uttrycka, förklara, berätta och bli hörd utan att faktiskt behöva prata, skriva eller genom det estetiska? Jag förstår fortfarande inte på mig själv.

 

Jag söker utvägar åt alla håll men vart jag än hamnar finns där bara en stoppskylt. Jag kan inte med att försöka ta mig igenom, då all min styrka och ork gick åt att orka med att vakna upp till ett jävla ****liv. Vad gör man då? Då vänder man. Tillbaka på ruta ett. Kanske ett steg tillbaka.. kanske två, tre. Jag kan inte hålla räkningen längre och vet ni vad? Jag orkar inte det heller. Kroppen säger nej. Sinnerna säger nej. Ända in i själen blir det ett nej. Jag vill varken leva eller dö. Och vad jag vill är ett stort frågetecken.

 

Det känns inte som att det är jag som styr, bestämmer eller leder min egen väg framåt i livet. Men hur tar jag kommando när mina tankar inte kan se framåt? Det är svårt att utföra stordåd utan mål. Fan

 

 

 

så många tankar som måste skrivas ner, dagligen. men så fort bloggen öppnas igen står huvudet blankt. ibland känns mitt liv som en parodi på ett kasst liv. är det meningen att jag ska leva såhär? jag mår inte längre dåligt på samma sätt jag gjorde förr, men jag mår inte bra.

 

jag försöker omfamna allt bra runt mig. kasta av mig dåliga saker, men ibland håller det inte. som nu.

 

 

jag orkar inte ens grina utan jag ska kolla på en psychofilm och plåga min hjärna lite. det behövs. god natt

I'm telling you

I need this to survive

 

numb fingers

numb body

 

distance from my thoughts

distance from it all

 

dancing my problems away

flirting with a heartbroken soul

 

 

making the same mistakes

danger magnet

 

get that mode on

time to get higher

 

one, two, three

shots

 

I'm weaker than before

can't say no

 

dont tell me things are getting bad

don't tell me this has to be over soon

 

just let me get his nasty number

 

Say something, I'm giving up on you
I'll be the one, if you want me to
Anywhere I would've followed you
Say something, I'm giving up on you

And I am feeling so small
It was over my head
I know nothing at all

And I will stumble and fall
I'm still learning to love
Just starting to crawl

Say something, I'm giving up on you
I'm sorry that I couldn't get to you
Anywhere I would've followed you
Say something, I'm giving up on you

And I will swallow my pride
You're the one that I love
And I'm saying goodbye

 

Utmattad. Fryser när jag svettas, ryser samtidigt som värmen slår till i hela kroppen. Inte trodde jag att helvetet kunde frysa till is genom bara lite ångest. Lite ångest är dock en underdrift. But yet, dangerously unhealthy feeling.

 

 

Det var just här jag stod för några år sen
trevades vid kanten, slogs jag av tanken
Att för dig berätta allt,
för att se vad jag ser och jag orkar inte ljuga mer

Tömmer mig på tankar
det är över för gott
men att inget är för evigt är väl underförstått
Och jag gråter inga floder
källan är tömd och
glädjen som fanns är sen länge sedan glömd

Jag stannar kvar och väntar
jag tror du kommer snart
Jag ligger kvar här, så blir nog allting bra
Jag stannar upp och flämtar
nu har jag inget kvar
Jag slutar upp att kämpa
nu vill jag lägga av.

Allting kommer bli bra till slut,
du ska se att allting ordnar sig.
Allting kommer bli bra till slut,
om du bara låter allting va'.

Jag ljög och låtsades som ingenting
visst skiter jag i dig men inte i mig.
Nu tvättar jag mitt lik för att slippa åka dit
denna dan' har redan varit dag
Jag gjorde det jag gjorde
men berätta bara det jag borde gjort och
gjorde ogjort i min egen värld.
Nu tror jag inte längre på mig själv
och jag har ingen annan än mig själv att skylla

Jag stannar kvar och väntar,
jag tror du kommer snart
Jag ligger kvar här,
så blir nog allting bra.
Jag stannar upp och flämtar
nu har jag inget kvar
Jag slutar upp att kämpa
nu vill jag lägga av.

Orkelös, fantasilös och allmänt död på alla plan. Vill inte och kan knappt längre. Begrav mig i alla mina känslor. Allt hat, all likgiltighet och avsaknaden av kärlek. Fan är det ens? kärlek? hah.

Är det konstigt när jag inte kan minnas hur det känns att bli älskad? Är det så himla konstigt att jag själv inte vet hur jag ska hantera mina känslor när inte ens mina päron kan hantera sina?

 

Jag har funderat så många gånger på att bara ge allt. Verkligen ge ALLT och skita fullständigt i om jag nu skulle få bakslag, för det får man ju faktiskt oavsett.

But then again, hur gör man det? Vad har jag ens att ge? Är känslokall, trots att jag är fylld av miljoner bubblande känslor. Mestadels mörka känslor dock.

 

Alltså... nej

Ångestmonstret sätter sig gränsle över min slutkörda kropp. Energin är slut och blåmärken uppenbarar sig. Avsaknaden av kontakt med de biologiska familjemedlemmarna tär på en. Vissa relationer blir starkare och andra band knyts medan andra klipps.

 

Allt detta kommer vara så mycket mer än ett minne. Så mycket mer än en någonsin kan ana. Inte påverkar det bara mig heller utan fyra andra liv. Hade jag varit borta för längesen hade det inte hänt. Jag hade aldrig behövt trösta min bror under en panikångestattack, aldrig behövt hota min andra bror med att hoppa från balkongen om jag inte fick komma ut. Jag är så jävla elak och egoistisk.

 

How can you call yourself a daughter?
You must have got it from your mother.
You’re blaming her for damage, I blamed you for mine-
There must be something in the water

You passed it down a generation
I’ve seen the years of pain I’m facing
So it has to end with me, I have to make a promise
I swear to all my future daughters

I will not abandon you
I will always tell the truth
Even if it’s killing me
Even if it pains I’ll set it free..

I’m on a ledge in life, I’m leaping
The ground is softer down below
From now on I’m in charge, from now on I’m the parent
I swear to you I’ll be transparent.

I will not abandon you
I will always tell the truth
Even if it’s killing me
Even if it pains I’ll set it free..

I’ll make sure you’re well prepared
Know the only thing to fear is fear
All the love in all the world
Can’t replace your mother’s, baby girl.

 

“DON'T THINK OF IT AS DYING, said Death. JUST THINK OF IT AS LEAVING EARLY TO AVOID THE RUSH.”

 

 

jag är kallsvettig

inte sjuk

 

jag är rädd

inte jagad

 

däremot uppjagad

stress

 

vet ej

space.

 

att dagligen göra narr av sig själv, innan någon annan gör det

ta allt på en och samma gång

få dom att skratta

rolig

 

min främsta försvarsmekanism

lära sig hantera ånger

 

alltså

 

hur?

 

vaavaaavavavavvaaaaaaavavavavavavav

 

Ugh. Vad gör jag här? Vid liv alltså. Jag pinas i plågor som jag själv har orsakat. Jag ursäktar, som Det har skapat. Det är inte jag. Det är inte jag som är psykopat. Det är. Det, det där jävla problemet inom mig som ingen kan lista ut. Varför? Jo, för jag inte talar sanning. Jag mår inte bra när jag kommer till psyk. Inte alls. Ändå slänger jag ur mig saker som "jag tror jag blir bättre snart" och "men det löser sig nog snart". Det blir det inte, det vet jag. Ändå vill jag se hur länge jag kan stå ut. Tydligen inte mycket längre, men jag vägrar ta emot hjälp, för det betyder att jag måste öppna upp mig. Jag kan inte. Jag kommer aldrig klara av det. Let's say bara att jag är bipolär och så lämnar vi det där. Sen råkar jag ta livet av mig och alla ba buhu, sen glömmer vi det.

 

Vad skulle hände om jag faktiskt lyckades natten till den där fredagen? Skulle jag komma till helvetet? Eller kanske himelen även om jag inte är någon vidare ängel? Skulle jag fastna i en mellanvärld för att jag inte kan acceptera min död? Eller kanske på ett ställe där jag kan hemsöka och straffa de som varit taskiga mot mig? Tänk.. tänk om jag skulle få uppleva sömn som aldrig tog slut. Som när jag däckade totalt efter alla tabletter senast kanske? Helt borta och allt är svart? Eller vitt? Rosa? Blått? Grööönt??? Eller kanske endless dreams? Jag kanske kommer till mitt egna wonderland som jag skapat i huvudet? Eller jag kanske får skapa en ny värld? Kanske en bättre värld än denna? Eller kanske inte? Vem vet? Jag kanske föds om på nytt och tvingas leva ett liv till i misär? Eller så föds jag på nytt som en prinsessa och får leva exakt hur jag vill? Är det ens någon levande som vet?

 

“I don't want to hurt you or anybody so please forget about me. Just try. Find yourself a better friend.”
― Nina LaCour, Hold Still

 

 

I know I'm needy

but I do really miss you

and it hurts

 

a lot.

 

but,

I feel so different now

before I never thought of loving you

I couldn't even imagine

 

but I would now

 

just because I have to love something

and I can't love myself

I miss you

I really do

 

 

 

honey, why?