cry a little harder, they might hear you
2015-04-15
Jag skriver inte längre och inte längre kan man höra min sång. Hur ska man förhålla sig till alla känslor som väller över när man som minst anar det? Hur hanterar man ilska, nedstämdhet och ångest utan att kunna skilja mellan dessa? Glädje, kärlek och bekräftelse? Hur kan man uttrycka, förklara, berätta och bli hörd utan att faktiskt behöva prata, skriva eller genom det estetiska? Jag förstår fortfarande inte på mig själv.
Jag söker utvägar åt alla håll men vart jag än hamnar finns där bara en stoppskylt. Jag kan inte med att försöka ta mig igenom, då all min styrka och ork gick åt att orka med att vakna upp till ett jävla ****liv. Vad gör man då? Då vänder man. Tillbaka på ruta ett. Kanske ett steg tillbaka.. kanske två, tre. Jag kan inte hålla räkningen längre och vet ni vad? Jag orkar inte det heller. Kroppen säger nej. Sinnerna säger nej. Ända in i själen blir det ett nej. Jag vill varken leva eller dö. Och vad jag vill är ett stort frågetecken.
Det känns inte som att det är jag som styr, bestämmer eller leder min egen väg framåt i livet. Men hur tar jag kommando när mina tankar inte kan se framåt? Det är svårt att utföra stordåd utan mål. Fan
Självkänslan och självförtroendet är på noll som vanligt. Står framför spegeln och hatarhatarhatar vad jag ser. Nedan, bild på mig:
Why do these tears come at night?