when you wont listen
2015-11-17
walking gracefully along the avenue
thanking the earphones for blocking the sound from the outside
knowing that I've been honest all along
but not once believed in, just by you hearing my words
to come to the conclusion that,
if the truth really is necessary when all,
all of my words feel just like air coming out of my mouth
without meaning
and sometimes without sense
do they even matter at all
I ask myself
I hate myself for being so persistent
my strong will for things
but at the same time I don't want to lose myself
again
that is who I am
and sometimes
if you change something for anyone else
you can lose yourself even if you think the sacrifice is what you need to do
but in the end
is it worth it
is it really necessary
who will be the one to tell
if you already lost again youself
while you were busy being somebody else, for someone else
something darker ate you up inside
this will be so much more than a memory
2014-01-13
Ångestmonstret sätter sig gränsle över min slutkörda kropp. Energin är slut och blåmärken uppenbarar sig. Avsaknaden av kontakt med de biologiska familjemedlemmarna tär på en. Vissa relationer blir starkare och andra band knyts medan andra klipps.
Allt detta kommer vara så mycket mer än ett minne. Så mycket mer än en någonsin kan ana. Inte påverkar det bara mig heller utan fyra andra liv. Hade jag varit borta för längesen hade det inte hänt. Jag hade aldrig behövt trösta min bror under en panikångestattack, aldrig behövt hota min andra bror med att hoppa från balkongen om jag inte fick komma ut. Jag är så jävla elak och egoistisk.
fan gör jag här ens
When will pleasure crash with regret? ~Terri Guillemets
2014-01-04
Stressed, depressed but well dressed.
I ask myself, when will this pleasure crash and be filled with regret? When will time show me where to go? This apathetic feeling is still there and the light inside me seem to be fading away. My eyes are wide open, but I can't seem to find anything that can save me right now.
Blurry and dark sunglasses. I can hear laughter behind closed doors and walls that feels like paper. Dress up. Forget the sober and unhappy feeling. Throw out all the feelings. Tonight it is you and me. I will dance. I will sing. I will love life.
But the truth is. I want to give up. I want to give up so so so badly, but I know I need to stay. I need more time.
I have more tears that need to come out. More words that need to be said. More feelings that need to come out. I'm not done yet. Or am I? Idk really. I can't do this much longer. My thoughts is killing me,
But it has to be a sign. The winter didn't come this year. The snow. The cold. The ice on the water. I told you how I wanted to do, but I couldn't. Now that I have a plan I must believe it was a sign. Or was it?
I hate lines
2013-12-14
“DON'T THINK OF IT AS DYING, said Death. JUST THINK OF IT AS LEAVING EARLY TO AVOID THE RUSH.”
själv
2013-11-03
att dagligen göra narr av sig själv, innan någon annan gör det
ta allt på en och samma gång
få dom att skratta
rolig
min främsta försvarsmekanism
lära sig hantera ånger
alltså
hur?
vaavaaavavavavvaaaaaaavavavavavavav
Enough is enough
2013-09-09
Ugh. Vad gör jag här? Vid liv alltså. Jag pinas i plågor som jag själv har orsakat. Jag ursäktar, som Det har skapat. Det är inte jag. Det är inte jag som är psykopat. Det är. Det, det där jävla problemet inom mig som ingen kan lista ut. Varför? Jo, för jag inte talar sanning. Jag mår inte bra när jag kommer till psyk. Inte alls. Ändå slänger jag ur mig saker som "jag tror jag blir bättre snart" och "men det löser sig nog snart". Det blir det inte, det vet jag. Ändå vill jag se hur länge jag kan stå ut. Tydligen inte mycket längre, men jag vägrar ta emot hjälp, för det betyder att jag måste öppna upp mig. Jag kan inte. Jag kommer aldrig klara av det. Let's say bara att jag är bipolär och så lämnar vi det där. Sen råkar jag ta livet av mig och alla ba buhu, sen glömmer vi det.
Annars måste jag prata om vad som hände för tio år sen, för fem år sen, mina break-ups och mina hejdå som gjort ont i hjärtat. Folk som avlidit och folk som kommit till. Och jag som varit allt mellan unpoppis as hell till ganska så igenkänd. Jag tror ändå jag mådde lite bättre som mobbad. Och då är det fan illa. Jag vet inte vad det beror på, och jag vill inte veta heller. Jag är allt för ointresserad av att ta reda på mer om min högstadieperiod som fuckade hela mitt liv. Enough is enough.
Vad skulle hände om jag faktiskt lyckades natten till den där fredagen? Skulle jag komma till helvetet? Eller kanske himelen även om jag inte är någon vidare ängel? Skulle jag fastna i en mellanvärld för att jag inte kan acceptera min död? Eller kanske på ett ställe där jag kan hemsöka och straffa de som varit taskiga mot mig? Tänk.. tänk om jag skulle få uppleva sömn som aldrig tog slut. Som när jag däckade totalt efter alla tabletter senast kanske? Helt borta och allt är svart? Eller vitt? Rosa? Blått? Grööönt??? Eller kanske endless dreams? Jag kanske kommer till mitt egna wonderland som jag skapat i huvudet? Eller jag kanske får skapa en ny värld? Kanske en bättre värld än denna? Eller kanske inte? Vem vet? Jag kanske föds om på nytt och tvingas leva ett liv till i misär? Eller så föds jag på nytt som en prinsessa och får leva exakt hur jag vill? Är det ens någon levande som vet?
Frågorna är många och jag vill ha svar.
when they feel this, they feel me
2013-09-01
“I don't want to hurt you or anybody so please forget about me. Just try. Find yourself a better friend.”
― Nina LaCour, Hold Still
― Nina LaCour, Hold Still
youer than you
2013-09-01
I know I'm needy
but I do really miss you
and it hurts
a lot.
but,
I feel so different now
before I never thought of loving you
I couldn't even imagine
but I would now
just because I have to love something
and I can't love myself
I miss you
I really do
honey, why?
ensammast i världen
2013-05-27
Jag låter mina tankar vandra iväg på en tänkartur ikväll och hoppas på att allting snart lugnar ner sig (eller tar fart) snart. Jag jobbar som en galning (tro det eller ej) trots att jag aldrig är i skolan längre. Jag prioriterar inte ett ställe där jag inte längre känner mig välkommen. Jag möts av obehag och lektionerna som förr i tiden var något jag aldrig någonsin kunnat drömma om har det senaste blivit en mardröm. Okej, nu överdriver jag. Men det är svarta moln i klassrummet istället för de turkosa jag haft de senaste tre åren.
Jag ska nog hålla de flesta tankar om det hela för mig själv, men det är så konstigt. Att jag, "hon den fula i kulturklassen" hamnade på ett drömställe. Det var så enkelt och för bra för att vara sant. Ett ställe jag fick chansen att vara jag på, ett ställe folk visade välvilja mot mig, de pratade med mig. De pratade även OM mig, men det spelade ingen roll vad som sas bakom min rygg. Inget kunde någonsin vara värre än tidigare år. Ett ställe folk verkade vilja vara med mig både i skolan och efter. Stället blev snabbt ett ställe ingen riktigt kände mig. Det gjorde mig ingenting, varför spelade det för roll vem jag var innan? Jag visste inte bakgrunden till de andra så det var såklart helt okej att ingen visste bakgrunden till min.
"Men du kan ju inte veta hur det känns, du har väl alltid varit populär.. och.." Jag vek mig av skratt och från och med den dagen så insåg jag att många antagligen har en liknande bakgrund så det spelar verkligen ingen roll om hur du försöker förklara för folk hur det var. Folk har alltid haft det värre och folk kommer inte orka bry sig riktigt. Inte ens jag orkar bry mig om andras past. So what the hell.
Jag gick långt bak i min mail och hittade mail jag aldrig någonsin trodde jag skulle hitta. Men jag är ju som jag är och jag skäms för saker jag skrev och gjorde då, jag får panik över saker jag inte gjorde eller borde ha gjort. Jag får ångest över sakerna som hände förr, för att jag såg ut som jag gjorde förr, för det känns som att allt drar upp gamla sår som aldrig riktigt har läkt. Jag är och blir aldrig så stark som jag tror att jag är ibland. Ibland tror jag att jag är odödlig och jag tror att min glädje aldrig kommer försvinna. Men jag vet ändå inombords att jorå, snart kommer jag ligga på botten igen. Orklös och inte orka ta tag i någon utsträckt hand.
Jag har inte orken till det. Jag måste lägga kraft på att hata mig själv. Lite sådant om dagen är ju standard för mig, så jag måste keep it up så att säga. Sen älskar jag ju mig själv också. Typ när jag lagar god mat som jag kan tröstäta i min ensamhet. Nä. Jag ska ner lite djupare för att hitta raketen på botten. Fästa den på ryggen, och snart är jag back on track. Lagom till sommaren vill jag skita i allt. Vänta bara. Vi ska ha så jävla kul, Nikko.
så kul att våra historier om sommaren 2013 ALDRIG kommer ta slut
sjung sakta, för oss
2013-05-09
lets cover up our faces
lets get unseen
lets be one of those you hear stories about
we are free to sing
lets dance
you tell all the boys no
2013-05-08
Att vara död och vänta en livstid eller att betala priset för att komma till ett ställe där du äntligen kan leva. Det är frågan. Idag var en äcklig dag. Inte bara jobbig, konstig och sjuk dag. Utan ÄCKLIG. Jag ryser bara av tanken. Fan. Hela livet är en dröm va? Kan inte någon bara instämma så mina overklighetskänslor inte känns konstiga? Jävla gåta. Det är vad livet är. Varför är allt så komplext?
Mina tankar driftar såklart runt som vanligt och jag vill ge upp allt so badly. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag orkar fan inte mer. Det är obegripligt och sjukt vad en människa ska utstå. Men om man är menad att utstå så mycket hat, ånger och tomhet tvekar jag på. Är det ens möjligt att må sämre? Psyyycho.
Nåväl,
Jag har lite planer att utföra och jag har jobb att sköta, så än så länge så kommer inga galenskaper ske. Jag börjar om på ruta ett igen imorgon. Okej?.. Let's do this. Let's må bra.
I really can't explain what I feel inside
If you knew what I was you would run and hide
Many have tried to go into the night
Cross over the line and come back alive
But that's the price we payin' when we living on the other side
If you knew what I was you would run and hide
Many have tried to go into the night
Cross over the line and come back alive
But that's the price we payin' when we living on the other side
the way you say i don't care
2013-05-03
Städade mitt rum och jag slutar verkligen aldrig förvåna mig själv. Hittade en dagbok + det ni ser på bilden inuti den. Dagboksinläggen gjorde mig lite shaky. Att en 13/14 åring liten Almasi har suttit och skrivit ner sina innersa tankar på detta sätt är bara sjukt. Vart kom tankarna ifrån? Vart kom alla idéer ifrån? Vem hade jag som bar upp mig när jag mådde som sämst? "Jag sparar dessa åt dig när ingen vill hjälpa dig". Tror ni någon någonsin ville hjälpa mig?
Att jag var så jäkla ensam då och inte ville annat än att ha tusen vänner är svårt att förstå nu. Nu är folk på som aldrig förr, och man ska hänga varje dag "annars är man inte vänner". Det blir mycket och påfrestande om man ska försöka umgås med gamla vänner man haft along the way, och nya vänner man träffar varje vecka och sedan samtidigt hinna med att återuppta vänskapen med vänner man inte träffat på tre år för båda parter har haft fullt upp med plugg, jobb och dyl.
Umgås helst med antingen alla eller ingen. Näy, jag vill sitta själv på mitt rum och spendera min tid på att hata mig själv än att vara med en polare och kolla film. Jag vill det för att det är det jag gör bäst.
Vad var jag? 13??
Ni behöver inte oroa er att jag ska dra upp alla rakblad och bli #1 cutter. Rakbladen åkte rakt ner i soporna för att inte falla tillbaka i gamla "roliga" töntigheter. Hah.. sjukt allt det där
well why now
2013-04-29
har spenderat dagen med att tyda mina konstiga drömmar jag hade inatt & ingenting verkar tyda på något bra
jag har ett lugn inom mig där livsvärdet sjunker varje gång jag tänker på det. hur ska man lösa det?
min psykolog är bortrest i några veckor och det är några veckor kvar till jag ska träffa min läkare igen.
tills dess är livet helt i mina händer och jag har inga som helst planer på att ändra min livsstil
vilken framgång
det sticker till i ögonen
beats for you, so listen close
2013-04-22
Det tar kol på mig att se folk undra vad som hänt med Dig. Folk frågar varandra "är hon död?", "är det sant?" eller "någon som får tag på henne?" om och om igen. Ingen av oss kan förklara för dessa människor vad som hänt. Vi kan inte svara på exakt vad hon gjort eller varför hon mådde som hon mådde. Vi alla är lika rädda för frågorna. "Hur vet du det?", "hur känner du henne?", "vad har du för kontakt med henne?" "varför gjorde hon så?".
Tillsammans tog vi oss i kragen och svarade på vad som hade hänt. Vi fyllde i varandras meningar trots att vi alla visste så lite, så lite, så lite. Och vi fick svaret "varför gjorde ni inget när ni visste hur hon mådde?". Ursäkta mig, men VA? Vi har stått upp för varandra och kämpat oss igenom livet med den lägsta lågan i elden ni någonsin kan tänka er. Vi har peppat varandra trots att vi själva inte har någon ork kvar. Och vi har gjort nästintill allt vi har kunnat för att rädda livet på varandra. Vi har stannat uppe längre än vi borde, för att ha hört historier som andra skulle kunna tycka var värdelösa. Vi har försökt att göra allt för varandra för att livet skulle bli så uthärdligt som möjligt.
Klaga inte på oss, som trots våran lilla låga och våran nästintill obefintliga livslust har gjort så mycket för varandra, när det finns folk som tjänar tusenlappar och miljontals kronor på att göra exakt det vi gör. Hålla någon vid liv. Att det ska vara så jävla svårt att hålla någon vid liv är ju nästan pinsamt. Blir ju förbannad, trots att jag vet hur omöjlig man kan vara när det gäller detta. Man blir väldigt manipulativ och likgiltigheten kan utifrån ses som ganska.. lugn?.. "Hur kan någon som är likgiltig ens orka ta livet av sig", tänker man. Orkar du inte bry dig om något, så som livet till exempel så orkar du väl inte bry dig om, om du blir hemlös med tre tänder och konkelbär i rumpan. Nä. Det funkar inte så. ELLER VAD VET JAG, JAG ÄR JU BARA EN VANLIG TONÅRING SOM ÄR PSYCHO.
Bild från Semicolonproject416
A semicolon represents a sentence the author could've ended, but chose not to.
The author is you and the sentence is your life.
my head hurts
2013-04-12
Goodbye my friend it's hard to die
When all the bird's are singing in the sky
Now that the spring is in the air
Pretty girls are everywhere
Think of me and I'll be there.
When all the bird's are singing in the sky
Now that the spring is in the air
Pretty girls are everywhere
Think of me and I'll be there.
We had joy, we had fun
We had seasons in the sun
But the hills that we climbed
Were just seasons out of time.
Goodbye Papa, please pray for me
I was the black sheep of the family
You tried to teach me right from wrong
Too much wine and too much song
Wonder how I got along.
Goodbye Papa, it's hard to die
When all the birds are singing in the sky
Now that the spring is in the air
Little children everywhere
When you see them I'll be there.
We had joy, we had fun
We had seasons in the sun
But the wine and the song
Like the seasons have all gone.
Goodbye Nikko, my little one
You gave me love and helped me find the sun
And every time when I was down
You would always come around
And get my feet back on the ground.
Goodbye Nikko, it's hard to die
When all the birds are singing in the sky
Now that the spring is in the air
With the flowers everywhere
I wish that we could both be there.
/terry jacks - seasons in the sun
what about sleep
2013-04-11
Efter att ha varit frånvarande från denna blogg i flera dagar återkommer jag igen med mina bitterljuva inlägg. Jag har varit minst lika frånvarande från livet, skolan, vänner och familj som på bloggen om inte mer. Jag har visat inlägg från bloggen till min psykolog. Jag har försökt att förklara min situation för x antal nära vänner. Jag vill nog inte berätta mer än det dom redan vet och det tär ska ni veta. Det gör ont i kroppen att inte kunna berätta. Jag vill så gärna (innerst inne) berätta, men jag vet att det inte kommer kännas bättre efteråt. De kommer inte heller kunna hjälpa mig då jag inte vill ta emot mer hjälp. Vill inte ta emot någonting just nu. Vill inte att någon ska röra mig eller kolla på mig. Försöker hålla mig inomhus så gott det går och försöker att inte planera för mycket. Jag vill ha helgerna fria och även vardagarna också om det går. Inte för att jag behöver vila - egentligen. Jag sover ju dagarna långa så trött är jag icke. Inte fysiskt iallafall. Men psykiskt tar det kol på mig.
Jag måste bort. Jag måste rensa skallen. Precis som i januari-februari när jag totalt isolerade mig. Funderar på att göra det igen fast under en längre period. Bort med facebook, bort med mobilen, stänga av tvn, dra för gardiner, hörlurar på och täcket över huvudet. (Kommer såklart inte hända då jag gärna vill finnas tillgänglig för mina vänner när de behöver mig).
underbaraste vänner.
Men nu kommer sommaren snart och jag måste lära mig hur jag ska ta hand om mina mental break downs utan att få ett psykbryt. Jag förstår mig inte på mitt psyke och jag fattar inte varför det ska påverka mig så mycket. Varför ska minsta lilla grej gräva sig in i min hjärna och ba hoppa runt och skrika massa tjafs? Jag fattar inte. Det är som ett svart fucking oändligt hål med en vit fluffig tankebubbla där inne. I tankebubblan står det "#%&!"?#€%%$|§∞$£#%"&". Kind of. Jag vill inte vara den psykiskt störda idioten som aldrig vill vara positiv och ser ut att/verkar hata allt och alla. För det är ju inte sån jag är egentligen.. eller? Herregud. Jag har mindfuckat mig själv så mycket att jag inte ens vet vem jag egentligen är. Ey duh. Idjut. Gå och sov.
Nä vänta. Jag kan inte för jag har en förjääävla lång projektrapport som ska in imorgon. Och imorgon ska jag göra det jag gör bäst. Skämma ut mig. Kommer bli trevligt I guess. Hade tänkt att bruka helgen till sömn och egen-tid, men jag tvekar på att det kommer att ske. Jag måste hälsa på min mor och sedan står utbildning på schemat. Wääh wääh. Buhu.
we really have to go
2013-03-05
försöker återhämta mig, men det går knappt.
fick världens attack tidigare idag. skulle nog kunna gå att jämföra med en panikattack eller liknande. vet knappt hur jag ska överleva om det händer igen. vet inte om det är sådant jag borde ta med min psykolog (läs: om det är något jag VILL ta upp). allting är likadant. varenda. jävla. dag. mår helt okej, kanske till gränsen till bra under dagen. får en stund för mig själv. ägnar en tanke åt något olämpligt lite för länge. baam. tystnaden, ångesten och mörkret överfaller mig och tyngden av orklöshet injekteras i min kropp. likgiltigheten trycker upp mig mot väggen och får mig att göra saker jag egentligen inte vill. samtidigt står självkänslan där och bara kollar på, när jag sänker självförtroendet för att det är det enda jag kan med att göra.
jag vill inte ställa mig upp, vill inte sitta, ligga eller gå. jag vill inte finnas till längre. jag vill inte vara här. jag vill inte veta vad fan som ska hända, imorgon, i övermorgon eller om ett år. JAG VILL INTE. jag vill inte äta. jag vill inte sova. jag vill inte ens sitta här och skriva detta. men ändå gör jag det för jag har inget liv och kan inte göra annat än att klaga på min extremt onödiga och värdelösa existens. fattar helt ärligt inte. djgpodsjp. blir arg på mig själv för att jag inte har bättre saker för mig än att klaga, varenda, jävla, dag på allting. varför är jag så jävla bitter? varför? varför måste jag se det negativa i det positiva? tänk om jag var hjärndöd. fan vad gött. slippa tänka. verkligen. slippa alla jävla tankar om livet varenda jääääääävla dag.
jag kan tydligen med att ljuga för henne att jag vill kämpa för att "se vad som händer", men helvete heller. vad har jag att se fram emot? arbetslös crackhora, det är vad jag kommer bli. jag kan jobba som volontär mer än 75h i veckan. men jag kan inte ta mig 30 min för att åka på arbetsintervju. nä, för det är ju alldeles för jobbigt om man vill ha ett riktigt jobb. jag vågar inte heller lämna ut mitt cv heller. bilderna är för fula och jag skriver för dåligt. jag kan inte formulera mig för jag suger. vem skulle anställa mig? klarar inte ens av att doppa fötterna i vattnet för jag är så jävla dålig. fattar inte varför folk vill vara med mig och andas in minajag-suger-ångor.
hejdå, bitches.
"du är ganska konstig anita, har du tänkt på det?"
jotack, det har jag
melting gestalt
2013-02-27
Aldrig har himlen känts såhär blå.
Och aldrig har solen lyst så starkt.
Mitt hjärta smälter.
Fastnat mellan mardröm och verklighet
2013-02-26
Luften är tung och det gör ont att andas.
Jag stannar till ett tag och kan inte låta bli att fundera,
åter igen, vart jag är på väg.
Ska jag verkligen gå "hem" igen?
Vad skulle hända om jag inte gjorde det?
Vem hade märkt att jag var borta först?
Vem hade brytt sig?
Vem hade hittat mig, och vem hade kommit ihåg mig?
Jag kan inte släppa tanken att inte finnas mer. Det lockar så mycket mer än det borde.
Lockar var väl kanske fel ordval.
Men ni förstår, när man inte orkar finnas och inte ens orkar sova är det inte mycket att göra.
Luften är så tjock att jag knappt kan ta mig förbi.
Funderar på om det verkligen är luften som tar plats eller jag.
Det gör ont att röra sig och allt känns tungt.
space.
So come on feed the da da da da da.
2013-02-23
come on, feel the emptiness in my heart
the emptiness in my soul.
Feel everything I've ever felt
and everything I don't want to feel.
So come on and..... da da da da
haha assåå.. orkar inte med mig själv. Fuck you.