almasi

Veckor gick, då det var studiedagar, praktik, lov. Våren var kommen och nu var folk ute på skolgårdarna mer. Hon gjorde precis som de andra i hennes klass. Stannade inne. Där satt de och skylde deras skärsår och ärr de alla visste att alla hade. Vid lunch blev hjärnan för maxad och hon satt mest och pratade istället för att äta. Eftersom alla tyckte att skolmaten var äcklig var det inte konstigt om man inte åt. Men av ren rädsla för vad andra skulle tänka om hon aldrig åt, så åt hon ändå. Hon tänkte inte mer på det och efter lunchen satt de alla ute på kullen. Det var deras ställe när inga andra var ute på gården.

 

 Skolan närmade sig sitt slut och hon packade ner sina böcker i sin converseväska och kollade så att hon hade med allting. Nycklar, böcker och mobil. Japp, it's all there. De sa hejdå till varandra och hon gick mot sin cykel. "Yes! Inga där!". Hon låste upp låset och slängde sig på cykeln. "Idag var en bra dag ändå" tänkte hon.

 

Hon svängde in mot ett av husen för att cykla ut från skolområdet. Hon hade så hög fart att hon inte hann märka att 5 personer, både folk hon avskydde och hade varit vän med stod där. Redo att förolämpa henne innan hon åkte hem för dagen. Hon ökade farten markant för att bara komma hem. Hon cyklade inte snabbare för att hon ville slippa höra orden de skrek. Eller för att slippa se ens gamla bästa vän stå och skratta med när dom fyllde i varandras rent ut sagt äckliga och groteska ord. Hon cyklade snabbt för att folk runt om inte skulle höra vad de skrek."Vad heter hon nu igen?" viskade någon. "Neytiri" fnissade min gamla bästa kompis. "NEYTIRI!!" ropade en kille. Allting hände på några sekunder och vid detta laget var jag precis framför dem så jag vände mig om för att kolla vem det var som ropade. Dumt gjort. Tre av dem gjorde ett "ewwww"-face och två stycken sa även detta. De förklarade hur äcklade de blev och hon kunde höra dom långt efter att hon åkt iväg. En av dom ropade även att hon borde skaffa mig snyggare kläder, snyggare cykel och de sa även att hon borde banta. Det kanske hon behövde. Kläderna va ju inte alls fina... cykeln lämnade hon hemma efter det, eller så parkerade hon en bit från skolan. Och banta, det gjorde hon direkt.

 

 

Från den dagen så kunde hon aldrig kolla sig i spegeln och tycka om det hon såg. Hon blev kallad både Ronaldinho och kaninen innan dess och hennes mor kommenterade ofta hennes leende. Folk kommenterade att hon var för tunn och nu fick hon plötsligt höra motsatsen.

Åååh nej. Inte en ny dag igen. "Jag är vaken!" ropar hon som svar. Hon gjorde hennes vanliga morgonrutin, in på toa, in på rummet, in på toa och iväg till skolan. Eller ja.. så lätt var det kanske inte för henne. Hon ställde sig upp och inspekterade sig själv från topp till tå och vände snabbt bort blicken med tårar i ögonen. "Aja.. vi kör på denna idag igen då" tänkte hon medan hon satte på sig sin stora svarta munktröja. I den skulle hon kunna gömma sig för alltid om det nu gick. Hon sneglade snabbt på klockan. 8.15. Hon drog en djup suck, kastade väskan över axeln och cyklade till skolan. Hon cyklade runt skolan för att slippa möta de som alltid hänger vid cykelparkeringen. Cykelparkeringen som förvandlats till en moppeparkering på ungefär en vecka. Moppekursen som gick under kvällstid på skolan var avslutat. Alla hade moppekort och varsin moppe. Förutom hon. Hon hade faktiskt inte ens tänkt tanken på att skaffa moppekort eller moppe. Det var nära till allting där hon bodde, hon hade ändå inga vänner att träffa på fritiden (som bodde långt bort) och hon ville ju verkligen inte träffa på de människorna hon var mest livrädd för på fritiden OCKSÅ.

 

De personerna hon försökte undvika var egentligen inga speciella människor. De var bara människor som var snyggare, bättre i skolan, hade mer pengar, status, pojk- och flickvänner, stora hus, roliga fritidssysslor, tusentals vänner och.. ja. Typ som alla runt om henne. Hon själv tyckte inte hon såg så bra ut, hon var ganska kass i skolan. Status hade hon då inte och därmed inte heller partner. Vänner.. jo det hade hon. Vänner som gång på gång högg henne i ryggen. Eller svek henne. Eller utnyttjade henne. Hon var väldigt bra på att förlåta och hon behövde knappt berätta för personen att hon förlät dom för personerna kom ändå alltid tillbaka på nåt sätt. Fast egentligen förlät hon dem aldrig utan hon behövde vänner för att komma ut ur huset.

 

När sommarloven kom så hade hon helt plötsligt massor av vänner. Men konstigt nog försvann alla när skolan började igen. De få hon hade kvar bodde i hennes område, och det var inte många som gjorde det. Hon var dum och blev för första gången riktigt lurad av en kille hon tyckte om. Hon gjorde saker för hans skull som hon inte ens förstod just då. Den bästa stunden hon mindes var när han var hemma hos henne och kollade på "Andra Avenyn". Hon hatade det programmet men gick med på att låna ut tvn för hans var sönder hemma. Under reklamen undrade han vart toan var. Han försvann för en kort stund och han kom tillbaka med ett leende och satte sig på sängen. Han la handen på låret och frågade hur hon mådde. Aldrig någonsin hade någon gjort så på henne förut. Inte på det sättet. Och absolut inte någon hon kände sådär för. Tagit henne på låret alltså. Hon fick en black out och svarade "konstigt" och slutade med ett pinsamt skratt och ett "själv då?"

- Jag mår bra nu när jag är här, svarade han med en ganska monoton röst. Hon visste inte riktigt vad han menade med det, men hon var glad ändå. Han var ju hemma hos henne och tittade på tv! Kunde det bli bättre?

 

Programmet tog slut och inom fem minuter var han borta. Hon var glad veckan ut och hon hade aldrig mått så bra som då. Killen? Han hörde inte av sig på flera dagar och när han väl gjorde det, jo då, det var då det började på riktigt. Det var då dom kom in i hennes liv igen.