almasi

 

 

 

 

 

 

Det är så svårt att skriva här. Jag vill helst skriva nattetid, men då är internet nere och jag ligger och dras i våta sängkläder. Jag kallsvettas, paniken stiger och det är svårt att gråta tyst när man inombords vill skrika ut alla känslor på en och samma gång.

 

Jag försöker skriva i ett textdokument, men det känns inte bra. Inte rätt. Inte som min grej. Som att ha en dagbok på riktigt och sen skriva på ett löst papper. Helt, helt, helt fel.

 

Jag plågas av varje ord, varje händelse och varje ljud. Jag vill inte dö, inte nu. Jag vill egentligen bara sova. Tyvärr är inte det möjligt, trots att jag är i ett hem som ska kallas mitt eget.

 

Dock får jag inte kalla det rum jag sover i, och har mina saker i mitt rum. För det är det ju inte. Det är min brors och jag är gästen i Hans rum.

 

 

Rädslan för att gå ut härifrån för att äta, gå på toa eller kanske ta en promenad tar över. Ångesten, paniken och rastlösheten tar över.

 

Jag får inte stänga dörren. Jag får alltså på sätt och vis inte vara själv. Jag får inte ens vara mig själv. Därför blir jag rädd att jag gör saker som inte är jag, för att jag glömmer bort vem jag är.

 

Jag minns knappt vem jag en gång varit, men jag vet att jag inte är densamma. Jag är inte lika ljudlig av mig. Inte lika självsäker. Inte lika törstig på livet. Inte lika glad.

 

Hur tar jag mig ut?

its because im young

i dont know anything

i should regret a lot

 

i will regret a lot

cuz im young

i dont know a thing

 

well i guess you know me

you know everybody

otherwise

why would you tell me this?

 

you tell me again

 

and someday, you also will

 

Tre dagar.

Ett beslut.

Tre dagar och ett jävla stort beslut. Beslutet jag skall ta gäller allt eller inget.  Helst vill jag ge inget när det gäller allt och inte allt när det gäller inget. Har inte orken att inte kunna förändra i detta läget.

Krafterna har redan tagit slut när jag varit tvungen att hålla käft om allt. Närstående tror jag ändrat attityd och blivit på något sätt.. annorlunda, men så är absolut inte fallet. Jag vet bara att jag kanske inte alltid behöver käfta emot den som alltid vill vara dominant.

Jag själv går sönder varje gång jag inte blir hörd, men jag tror inte att jag hade kunnat göra något annorlunda för att bli hörd i detta fallet. Jag vet inte vad mer som krävs. Vad mer kan jag göra? Och ska det behöva vara såhär?

 

Himmel eller helvete, jag vet ej, och jag bryr mig inte. Här på jorden har jag fått smaka på båda två och jag har alltid haft lite av båda världarna, men däremot tror jag inte jag förtjänar himmel på heltid heller.

Jag är ingen god människa och det har jag fått bekräftat från flera håll.

Orden bubblar inom mig och trots att min mun hade gått på högvarv i ett helt år hade jag nog inte hunnit få ut allt som jag vill ska ut. Eller jag vill inte att det ska ut, men att bära på en oberättad/untold historia är så jävla helvetes tungt.

Jag vill nog egentligen så mycket mer, men när jag saknar stöd och pressas in i ett rum där väggarna närmar sig millimetervis varje sekund så vill jag inget annat än att åka bort. Jag kan inte andas här. Luften och orken är slut. Plats finns det inte heller.

Det mesta skulle nog kunna flyta på bättre utan mig. Ingen som är i vägen i vardagsrummet när du vill äta frukost. Ingen som inte gör som denne blir tillsagt. Ingen som diskuterar och ska skapa konflikter om allt. Ingen som alltid gör fel och ingen som slappar för mycket.

Jag förstår inte vad jag har att göra här. Jag försöker inte ens längre. Varför ska jag städa och fixa lite respekt, när jag ändå ska bort? Varför ska jag äta om jag ändå ska dö? Varför ska jag bry mig om min kropp när allt är så jävla värdelöst ?

Det räcker med gnäll, det räcker med bråk och det räcker med tårar för denna gång. Kolla ner, hoppa, simma tills kroppen lägger av. And then. Then I can breathe.

Tre dagar. Ett beslut.

Tre dagar, och ett jävla beslut.

 

 

 c'ccccccccest la vie

 

 

I don’t do yoga, never tried Pilates
Not many people want me at their parties
Tryna find my place, some place, oh I
I drink a little more than recommended
This world ain’t exactly what my heart expected
Tryna find my way someway, oh I
 

Rainy dayz

 

 

 

Ju tidigare jag ger mig av, desto bättre tror jag.

 

 

så jävla besviken

hur kan man ens

 

Det är vanligtvis inte svårt att rymma från platsen man tycker är jobbig för att finna ro någon annanstans. Det går inte att rymma ifrån sina känslor. I mitt fall kan jag inte heller finna en fristad. Min fristad som jag gång på gång försöker bygga upp bryts ner. Kvar står jag, trasig i spillror och har ingenstans att ta vägen. För att inte svika de jag håller närmast så försöker jag hålla mig så samlad jag kan. Det är svårt att behärska mig själv när känslorna sväller över och det aldrig tar slut.

 

Det är svårt att inte vara en del av gemenskapen som finns här. Verkligen. Jag är egentligen mer familjemedlem än en annan här i huset, men jag behandlas rent ut sagt som en gäst eller för att helt enkelt överdriva den bilden jag får ibland en slav. Inte konstigt är det kanske pga många anledningar. Men känslan av det hela slår så hårt. Varje natt. Det gör så jävla ont att inte heller bli förstådd här. Det pratas om att inga ursäkter godtas, när jag egentligen bara vill bli hörd VARFÖR det är som det är.

 

Jag har ständigt en olustig känsla när jag rör mig i lägenhetens obehagliga väggar. Jag känner mig ständigt ganska.. borttappad och ängslig. Jag känner mig obekant med vad allt med familj innebär och jag får ofrivilliga destruktiva tankar gällande detta. Att inte kunna sova om nätterna på grund av ångesten som ständigt älskar att besöka mig och förvandla mig till ett vrak, är tungt. Allt är tungt.

 

Men det känns så jäkla jobbigt med sånna som jag. Sånna som klagar. Det är vi som är dåliga och det är vi som gör fel. Vi är lata, oförskämda och ovårdade. Det är alltid så. Det är därför bloggen är låst. Så jag ska kunna klaga utan att någon över huvud taget ens behöver få en nys om hur mycket jag egentligen klagar på allt och alla. Inte ens nyfikna själar behöver veta, trots att dom egentligen inte bryr sig.

Min s.k fristad har totalt försvunnit. Jag bryr mig inte om mycket, men det jag inte förstår är.. Hur blev det såhär illa?

 

 

And, God, I hope it's not too late

 

I don't know how to make it better

I don't like the fights

 

I'm the weaker one

 

 

 

 

Or am I?

Tom, fast full av känslor.

Många tankar, men finner inga ord.

 

 

Ville ge kärlek, men vill inte ta emot

Känner säkerhet i mitt dåliga mående

 

Trots detta vill jag ändå må bra

Fast till vilken nytta?

 

Nej, världen är bättre när den är oklar

dimmig

suddig

 

berusad på melankoli

 

 

 

 

 

 

När tomma ord bryter ut

Och får

Tankar cirkulera i huvudet

Allt blir påfrestande

Även minsta lilla rörelse

 

Jag ser förklädnader av mörkret

Jag ser ord som likt cancerceller
Sätta sig fast

Växa

Aldrig ge sig av

 

Drunknat i lögner för länge

Tiden går

För att inte försvinna innan tiden är här

Krävs det mod?

Krävs det styrka?

Krävs det tålamod?

 

Jag vet inte.

 

allting känns annorlunda på natten

 

och vilka är alla dessa varelser som kommer fram med mörkret

 

vilka är personen i rummen?

 

vem är det som dansar i trädgården?

 

och vem är jag?

 

 

mörkrets vänner,

 

mina nyblivna vänner

 

är ovetandes,

 

men de skrämmer mig

vänder ryggen till verkligheten

 

det är kallt

det är förjävligt

 

försvinner in i röken

låter dimman omfamna mig

 

 

 

att dagligen göra narr av sig själv, innan någon annan gör det

ta allt på en och samma gång

få dom att skratta

rolig

 

min främsta försvarsmekanism

lära sig hantera ånger

 

alltså

 

hur?

 

vaavaaavavavavvaaaaaaavavavavavavav