tonight I wanna cry
2017-04-13
Jag är ok. Jag är ok ok ok. Tror jag? Månader har gått sen jag senast skrev. Hjärnan har i princip imploderat och håller nu på att byggas ihop i guess. Jag vet inte riktigt hur jag mår och jag vet inte heller om jag bör överanalysera det. Jag måste stanna upp ibland och känna efter men vet inte riktigt vad jag ska känna efter? Jag vill bara kunna nöja mig och vara här och nu men den inre längtan efter något jag inte det är vad gör mig stressad, trött och ofokuserad när jag helst av allt vill vara 100% med i kropp och själ.
Jag har försökt sikta uppåt, långt.. mycket längre än jag trodde skulle vara möjligt. Tackat ja till mer jobb, extrajobb utanför det vanliga och numera kontaktperson åt två personer. Försökt vara ute mer, träffat nya människor, provat nya saker och försökt meditera mer. Saker jag inte trodde skulle vara möjligt för flera år sen är nu vardag för mig. Mycket går på rutiner och räls och jag minns knappt att jag tar mig till och från jobbet. Allt är en blur och många gånger tänker jag på om det vore bättre om man lyckats de där gångerna man försökte? Bättre hur? Och bättre för vem? Waaaa I'm spiraling
Vet inte om jag sjunker längre ner ju mer jag tar mig för eller om det kan faktiskt hjälpa mig uppåt? På sikt typ? Jag mår inte sämre, men jag mår faktiskt inte heller så mycket bättre.Jag är confused as fuuuuck. Är ändå nöjd med tillvaron, men något saknas. Jag gråter sällan längre (grät ju för fan varje dag förut. varje. jävla. dag.). MEN. Jag skrattar sällan numera också. Alltså verkligen på riktigt. Hur hittar jag tillbaka? Vill jag hitta tillbaka? Varför har allt blivit så jävla rakt och grått? hatar likgiltighet *sur emoji*
