fortsätt simma
2013-08-31
if i could swim in darkness
in anxiety
maybe i can go
and try
to find myself in the ocean
but i know that is not
what it is all about
and the truth is
i dont think it is possible
to fix this again
i dont feel for it
i dont know why
but i am always thinking
of the sleep in eternity
go away? oh, okay
2013-08-19
Jag vet inte. Jag kanske ska sluta tänka nu. Jag kanske måste stanna upp. Inse.
Men det är inte så enkelt. Jag vet inte ens vad som händer med mig. Jag är inte jag, men jag kan ju inte vara annat än jag, just för att jag är jag? Eller? Jag är ju fortfarande jag även om jag är lite annorlunda. Hösten närmar sig och november-måendet kommer sakta tillbaka. Men jag har ju mina drömmar kvar! Många drömmar som inte slagit in än. Vad skall hända med mina drömmar om jag dör? Ingen annan kan ju ta över dom. Och min kunskap? Mina färdigheter, mina intressen och mitt ordförråd. Vad händer med det? Mina tankar kan vi kasta ner i helvetet med min äckliga kropp, för det är där det hör hemma.
Det känns helt ärligt som att det brinner i min kropp. Som att parasiter kryper runt innanför huden igen. Ugh. Det kliar. Jag hatar känslan, för det känns som att jag inte är ensam i min egna kropp. Min egna äckliga kropp. Jag skulle helst av allt vilja kasta bort mitt skinn, mitt fett och gärna även mina ögon så jag slipper se mig själv till några äckliga gamar, utsvultna lejon eller vad som helst. Bara jag slipper mig själv. Usch, vad är det här vi kallar liv egentligen? Tänk så många som går runt som jag, och hatar allt de gör för allt de gör, gör de fel. Och tänk så många som tänker som jag, som vill dö men ändå leva. Som planerar in i minsta detalj. Som gör allt för att skada sig själv och standard-feelingen för denna människa är likgiltighet.
Jag önskar att jag kunde tala med någon om hur jag känner, PÅ RIKTIGT. Jag önskar att jag kunde tala om vad jag gjort med mig själv. Vad andra gjort med mig. Prata om hur livet har fuckat min hjärna och mina sjuka tankar om allt möjligt. Men eftersom jag inte får, för mig själv då.. så kan inte. Jag vill helst bara skriva ner allt i ett mail och skicka det till någon och få tillbaka ett mail där det står "Vi har beatbetat din historia, du kan nu återgå och äntligen få leva ett fett najs liv". Efter det så vill jag leva ett s.k normalt liv där ångesten inte river i en varje natt och mani är inte något som folk tror är ens personlighet. Jag vill själv kunna styra mitt mående. Men det kan jag inte. För det är som att när jag försöker så blir det värre och det slutar inte, så jag vågar inte längre.
Jag vet att dö inte är den bästa lösningen på detta problemet jag har. Det kommer inte på något vis ta bort någon smärta eller något lidande på nåt sätt heller. Snarare ge den till någon annan. Det är konstigt, jag vet. Att jag funderar på detta på detta viset. Men jag måste diskutera det hela med mig själv och min hjärna. Vi är många i min kropp och vi har många viljor. Vi vill dö för att sedan kunna fortsätta leva som någon annan. Vi vill även leva för att kunna dö som någon annan. Jag kan inte riktigt bestäma mig och alla val här i livet kan inte ångra. Men om jag ligger i jorden så kan jag inte ångra mig för.. jaa.. det går ju inte helt enkelt. Tiden springer iväg.
Men, vad ska jag göra då?
nålen är större än hjärtat
2013-08-18
för var ord som kommer ut ur ditt kakhål
så sticker du in nålen djupare och djupare
när den är igenom
och tråden för kort
är det dags att knyta ihop
att kunna andas
och att kunna leva
går inte längre
när det är såhär
hjärtat tål inte mer
hjärtat gör ont
och tillslut så slutar hjärtat slå
hur fan ska detta nu gå?
jag kommer aldrig mer
leva
ångestlista
2013-08-13
Om vi skulle säga att det fanns en lista på hur jobbig ångest man kan ha och den såg ut såhär:
0 - Ingen ångest
1 - Någorlunda nedstämd
2 - Oro/Rastlöshet
3 - Nedstämd
4 - Vardagsångest
5 - Gråtattack
6 - Ångestdämpande krävs
7 - Kudde-över-huvudet-ångest
8 - Outhärdlig ångest
9 - Göra-dumma-saker-ångest
10 - Förlamande ångest
1 - Någorlunda nedstämd
2 - Oro/Rastlöshet
3 - Nedstämd
4 - Vardagsångest
5 - Gråtattack
6 - Ångestdämpande krävs
7 - Kudde-över-huvudet-ångest
8 - Outhärdlig ångest
9 - Göra-dumma-saker-ångest
10 - Förlamande ångest
Vad har du just nu?
när stormens öga plötsligt når mig skall jag inte längre finnas på denna jord
2013-08-12
Jag vet inte om det är lugnet före stormen som får mig att var såhär. Men det är så rofyllt att tänka på döden. Tanken att få sova ut och aldrig mer behöva tänka på detta överdrivet påfrestade livet jag fått. Ett genuint lugn inom mig skapas och jag känner mig lite frånvarande när det kommer till mitt liv jag misslyckats att leva. Jag har, ända sedan tidig tonårsålder skapat en drömvärld där allt är vackert och fridfullt. Inga galenskaper har någon betydelse och jag vet inte ens vad negativa tankar är. Mitt egna Utopia.
Jag har än så länge levt ut mina galenskaper här på jorden och det har inte alltid uppskattats. Inte heller alltid förståtts av folk. Varför man nu kan vara så galen, så dum, så obetänksam. Förhastad, oförsiktig, vårdslös, slarvig, ansvarslös och nonchalant. Vad har jag inte varit? Jag har varit allt man inte skall vara. Allt som står på gör-inte-listan har jag gjort. Varför?
- Nej, varför inte?
Jag har också haft svårt att förstå mig på mina galenskaper. Tro mig, men gud nåde mig. Tänk om folk visste vad jag gjort? Vad jag gått igenom? Vad jag planerar eller har planerat att göra? Trots att jag nästan vant mig vid mina psykotiska tankar, som får mig att tänka på allt mellan både liv och död. Så är jag överraskad över att jag fortfarande lever. Jag lever. Jag lever. Jag. Lever. Eller gör jag?
Jag vet knappt själv. Hur är man om man lever? Kan ni förklara det för mig? Åh, min längtan till ett fridfull tillvaro är nästan så maxad att jag spricker. Jag vill ha det nu. Inte imorgon, inte nästa vecka. Nu. Och när stormens öga väl har nått mig så tvekar jag på att en återvändo kommer finnas. Jag ska se till att inget misslyckas om det nu är så att den når mig innan något annat gör. Något annat är livet. Livet jag misslyckats att leva. Men än väntar lugnet före stormen.
Gregory Colbert
2013-08-09
so why do we continue our lives
2013-08-09
Kan inte låta bli att dela med mig av fler av mina favoritbilder. Åh gud. Så fina.
I never expect to see a perfect work from an imperfect man.
perfect imperfectness
2013-08-08
Hittade en fantastisk fotograf vid namn Lee Jeffries. Det är sjukt att man kan förmedla känsla och liv på detta sätt genom en bild. Här är några av mina favoritbilder (får inte kopiera de andra och av respekt... och lathet så gör jag inte det)
mer av Lee Jeffries finner ni HÄR
bohoo :'(
2013-08-06
why would someone, who are so beautiful ruin her life like this?
I could not understand
I could not find words of how stupid she must be
cant you see how beautiful you are?
cant you see there is people who love you?
and why do you do this to yourself?do you feel good about yourself?
confirmation?
yes, yes you look good... I guess.
go and cry in a corner and fuck yourself
let me wrap your hands around you
2013-08-04
Usch. Min kropp gör ont och jag älskar det. Riv i mig! Ångesten känns inte lika hög när jag utsätts för smärta från andra håll. Det är ingen nyhet. Ni vet. Att en känsla kan ersätta en annan och att en handling kan få en att glömma en känsla, händelse eller ett helt liv om man så önskar. Det är inte så konstigt om man tänker efter.
Min hjärna känns helt.. mosig. Svart puttrade svart ångest. Gråt som vill ut. Värk som aldrig tar slut. Och en och samma tanke som jag än står fast vid. Det är så JÄKLA frustrerande och utmattande och jag vet inte var jag ska ta vägen.
Och det där med känslor.. take 'em all!