almasi

 

 

be my friend

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.

 

jag vill inte vara rädd

vill inte vara rädd för mig själv

kan inte lita på mig själv

kan inte lita på någon annan heller

 

önskar jag kunde berätta men jag kan inte och det gör så ont

så jävla ont

 

måste sova

men jag är ändå rädd

det tar aldrig slut och jag är så less på det

försvinn från mitt huvud!

 

låt mig bara få sova

tidigare har det varit varje sekund, varje minut var vaken stund. men nu när drömmarna hauntar mig klarar jag knappt av att stå ut. jag sover så otroligt dåligt redan och mardrömmar och sömnparalyser på det klarar jag inte av. rädslan håller i sig till min vakna tid och paranoian blir värre. jag vill gömma mig samtidigt som jag inte tror på det. på dom. på allt det där som händer i mitt jävla huvud.

 

fasthållen, jagad, slagen och ignorerad. det är det som händer i drömmarna. i alla vill jag bara en sak. dö. när jag sedan vaknar är det som att jag glömt om det bara var i drömmen jag ville det eller om det är något mitt undermedvetna säger mig (trots att jag ändå är medveten om det... eller är jag?). jag förvirras så otroligt av mig själv och var dag som går, går jag också förlorad. 

 

jag vill säga hejdå till alla, kanske bara förvinna eller kanske bara starta om på nytt men tanken gör mig handlingsförlamad. jag skakar, gråter och vill bort. hur hamnade jag här? detta stadiet måste vara det värsta i mitt liv. juste det. kom ihåg det. det är bara ett stadie...... bara ett st... nä fan 

 

cant. fucking. cope.

 

min energi tar slut och allt jag vill är att komma bort. bort bort bort.

jag vill inte kämpa. jag vet inte längre om det är för att jag inte orkar, eller för att jag inte kan se framåt.

dock kan jag inte se framåt för jag orkar inte. orkar jag inte idag hur ska jag orka imorgon?

 

många gånger önskar jag, så innerligt att man kunde radera sig själv från jordens, universums och allt som finns bortom dets yta. förvinna. skita i alla jävla minnen, bra som dåliga. be gone.

 

jag vill inte tänka på det, men ändå återkommer det. varje dag. hela tiden. morgonkaffet, skolan, föreläsningen, filmen, tåget, affären, runt vännerna, runt familjen.

 

jag vill inte dö först i min familj. men jag vill inte känna smärta för någon annans död. 

jag känner redan så mycket. översvämmas av alla känslor. hur hanterar man det?

hur handskas man med det innan det tar över?

 

hur talar man om det, berättar och pratar om känslor utan att låsas in?

skulle behövas ibland, men bara tanken får mig att vilja avlida här och nu.

 

 

“Maybe this world is another planet’s hell.” 
― Aldous Huxley 

 

 

Everything becomes harder when the white fallen snow will come. How do I handle these feelings that won't melt away? I'm always in need of time. time time time.

 

I'm scared that my state of mind will be at my lowest, again, this autumn. I'm afraid of life. Afraid that I wont make it. Cause the fact of actually waking up in the mornings frightens me. It scares the shit out of me when I think about my position in life. Might as well end it all now, right?

 

These thoughts never ends. How can you make it look like an accident? Should I be intoxicated? Maybe I'll fail if I get too wasted, and that scares me. To fail.

 

so dear, when I say this

or tell you I cant cope

I mean it

 

 

 

 

 

 

Vill inte äta. Vill inte gå ut. Vill helst gömma mig under täcket för evigt och sova.

 

Dödsångest.

 

Syftet med att leva. Hur var det nu igen? Leva för vänner? Leva för min obefintliga dröm? Leva för att finna? Upptäcka? Leva för att... ja.. leva? nej nej nej. Jag vill inte. Jag vill inte leva för någon annan och jag vill verkligen inte leva för mig själv. Inte när jag är mig. Jag mår så jäkla dåligt när jag ser mig i spegeln. Svullen, skev, äcklig. Så himla ful. Får man ens vara så jävla ful? Vill skära av mitt ansikte. Hade jag gjort det hade ingen märkt något ändå, för så jävla äcklig är jag. Avskyvärd.

 

Jag vill inte vara jag, men jag vill nog heller inte vara någon annan. Problem överallt, för hur ska man lära sig att leva med sig själv när man hatar allt man säger eller gör. Varenda rörelse, varenda liten viskning hatar jag. Bläh. Irritationen när någon inte följer mina regler. Men hur skall dom veta? Varenda känsla hålls inom mig och bristen på min öppenhet när det kommer till det är sinnes.

 

 

Idag är en riktigt dålig dag. Gråten har lurat i halsen hela dagen. Ont i magen när tanken att jag skulle visa mig bland folk idag kom upp. Morgondagen skall spenderas i sängen. Gärna långt inne i drömmarnas värld. Jag vill helst av allt vara dum i huvudet just nu och gå ut på en promenix, men jag tror inte det är en så bra idé för det skulle kunna bli den sista. Mår verkligen... kasst. Vill. Inte. Mer. Åh. Varför är det såhär?

 

 

 

Det är mycket nu. Allting hemsöker mig så fort jag är ensam.

 

Tårarna är många, och saknaden är enorm.

 

 

 

Jag har gått vilse, nej jag har fan försvunnit. Jag är helt jävla lost. Allting är rörigt och mitt huvud är så himla tugnt igen. Det gör ont i kroppen, men ondast gör det nog i knoppen. Mina tankar kommer tillbaka och varje vattendroppe som rör mig verkar blötlägga alla mina gråa moln så de känns tyngre. Jag förstår inte. Jag tycker om regn, men det tycker verkligen inte om mig.

 

Alltid så. Alltid jag som älskar mest.

 

 

 

hah eller?

Frustration när mina tankar inte kan styras. Tankar om att antingen lida livet ut eller avluta skiten. Hur?

 

 

“There is no greater agony than bearing an untold story inside you.”
― Maya Angelou

 

I need to stay drunk on writing so reality cannot destroy me. It's not exactly what I planned. In fact I never thought I'd be here today. And if I am here tomorrow, and the day after that. I will be just as surprised as I am right now. Every second, every minute and every day is a war.

 

A war in my head. A war in my disguisting body. And a big fat war in my everyday life. I hate my head, my body and my life. I hate everything I can't control.

 

I'm shaking, cause I'm genuinely afraid. I'm frozen, cause the lack of the good-feeling and energy. I'm afraid that I might kill myself if I look at myself in the mirror today.

 

 

 

I can't speak with words. Words can't carry me these days. I only speak the language of laughter, after too many tears. I hate the fact that I'm this way, but I REALLY can't help it. I'm sorry, but I really can't. It seems like this is the way I am. Is it weird that I hate myself?

 

 

Känner mig tung. Inte trött, men tung. Kroppen kan inte bära upp sig själv och allting känns segt. Som att jag överdoserat sömntabletter/stämningsstabiliserande (vilket jag gjorde en gång, blandat med alkohol. Inte att rekomendera). Kroppen lyder inte mig och mina tankar går loss.

 

Jag hatar mina tankar. Jag hatar mina tankar. Jag hatar mina tankar. Jag hatar mina tankar.

 

Jag hatar alla tankar om mig själv. Om hur äcklig jag är och hur jag borde bränna bort ansiktet. Hur mycker jag förtjänar ett livslångt straff, som jag tror jag redan börjat tjäna av. Om hur avskyvärd min aura är och hur jag inte förtjänar att ens bli kollad på. Hur jobbigt mitt beteende är och hur jag aldrig vill växa upp. Sättet jag beter mig på ibland, som inte kan hanteras. Beter mig som en 6 åring för ofta. Jag hatar mig själv. Ingen kontroll öht.

 

Jag hatar alla tankar om min familj. Om hur jag ibland vill rymma ifrån er alla, när jag samtidigt aldrig skulle vilja såra er. Hur jag inte kan hantera era ord. Hatar sättet ni beter er på och inte kan eller vill förstå.

 

Jag hatar alla tankar om mina vänner. Mina vänner jag glömt bort, precis som ni glömt bort mig. Hatar hur jag vill komma bort från er för att ni inte skall märka hur jag en dag tynar bort för evigt. Hatar tankarna som skulle kunna ge er skuldkänslor, om ni nu någonsin brytt er.

Jag hatar alla tankar om min framtiden, som sätter livet på is. Ständigt iskall, ständigt på flykt. Tanken att aldrig komma nånvart och tanken att ångra sig för att man en dag inte orkade gå upp ur sängen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

its because im young

i dont know anything

i should regret a lot

 

i will regret a lot

cuz im young

i dont know a thing

 

well i guess you know me

you know everybody

otherwise

why would you tell me this?

 

you tell me again

 

and someday, you also will

 

Tre dagar.

Ett beslut.

Tre dagar och ett jävla stort beslut. Beslutet jag skall ta gäller allt eller inget.  Helst vill jag ge inget när det gäller allt och inte allt när det gäller inget. Har inte orken att inte kunna förändra i detta läget.

Krafterna har redan tagit slut när jag varit tvungen att hålla käft om allt. Närstående tror jag ändrat attityd och blivit på något sätt.. annorlunda, men så är absolut inte fallet. Jag vet bara att jag kanske inte alltid behöver käfta emot den som alltid vill vara dominant.

Jag själv går sönder varje gång jag inte blir hörd, men jag tror inte att jag hade kunnat göra något annorlunda för att bli hörd i detta fallet. Jag vet inte vad mer som krävs. Vad mer kan jag göra? Och ska det behöva vara såhär?

 

Himmel eller helvete, jag vet ej, och jag bryr mig inte. Här på jorden har jag fått smaka på båda två och jag har alltid haft lite av båda världarna, men däremot tror jag inte jag förtjänar himmel på heltid heller.

Jag är ingen god människa och det har jag fått bekräftat från flera håll.

Orden bubblar inom mig och trots att min mun hade gått på högvarv i ett helt år hade jag nog inte hunnit få ut allt som jag vill ska ut. Eller jag vill inte att det ska ut, men att bära på en oberättad/untold historia är så jävla helvetes tungt.

Jag vill nog egentligen så mycket mer, men när jag saknar stöd och pressas in i ett rum där väggarna närmar sig millimetervis varje sekund så vill jag inget annat än att åka bort. Jag kan inte andas här. Luften och orken är slut. Plats finns det inte heller.

Det mesta skulle nog kunna flyta på bättre utan mig. Ingen som är i vägen i vardagsrummet när du vill äta frukost. Ingen som inte gör som denne blir tillsagt. Ingen som diskuterar och ska skapa konflikter om allt. Ingen som alltid gör fel och ingen som slappar för mycket.

Jag förstår inte vad jag har att göra här. Jag försöker inte ens längre. Varför ska jag städa och fixa lite respekt, när jag ändå ska bort? Varför ska jag äta om jag ändå ska dö? Varför ska jag bry mig om min kropp när allt är så jävla värdelöst ?

Det räcker med gnäll, det räcker med bråk och det räcker med tårar för denna gång. Kolla ner, hoppa, simma tills kroppen lägger av. And then. Then I can breathe.

Tre dagar. Ett beslut.

Tre dagar, och ett jävla beslut.