almasi

Åååh nej. Inte en ny dag igen. "Jag är vaken!" ropar hon som svar. Hon gjorde hennes vanliga morgonrutin, in på toa, in på rummet, in på toa och iväg till skolan. Eller ja.. så lätt var det kanske inte för henne. Hon ställde sig upp och inspekterade sig själv från topp till tå och vände snabbt bort blicken med tårar i ögonen. "Aja.. vi kör på denna idag igen då" tänkte hon medan hon satte på sig sin stora svarta munktröja. I den skulle hon kunna gömma sig för alltid om det nu gick. Hon sneglade snabbt på klockan. 8.15. Hon drog en djup suck, kastade väskan över axeln och cyklade till skolan. Hon cyklade runt skolan för att slippa möta de som alltid hänger vid cykelparkeringen. Cykelparkeringen som förvandlats till en moppeparkering på ungefär en vecka. Moppekursen som gick under kvällstid på skolan var avslutat. Alla hade moppekort och varsin moppe. Förutom hon. Hon hade faktiskt inte ens tänkt tanken på att skaffa moppekort eller moppe. Det var nära till allting där hon bodde, hon hade ändå inga vänner att träffa på fritiden (som bodde långt bort) och hon ville ju verkligen inte träffa på de människorna hon var mest livrädd för på fritiden OCKSÅ.

 

De personerna hon försökte undvika var egentligen inga speciella människor. De var bara människor som var snyggare, bättre i skolan, hade mer pengar, status, pojk- och flickvänner, stora hus, roliga fritidssysslor, tusentals vänner och.. ja. Typ som alla runt om henne. Hon själv tyckte inte hon såg så bra ut, hon var ganska kass i skolan. Status hade hon då inte och därmed inte heller partner. Vänner.. jo det hade hon. Vänner som gång på gång högg henne i ryggen. Eller svek henne. Eller utnyttjade henne. Hon var väldigt bra på att förlåta och hon behövde knappt berätta för personen att hon förlät dom för personerna kom ändå alltid tillbaka på nåt sätt. Fast egentligen förlät hon dem aldrig utan hon behövde vänner för att komma ut ur huset.

 

När sommarloven kom så hade hon helt plötsligt massor av vänner. Men konstigt nog försvann alla när skolan började igen. De få hon hade kvar bodde i hennes område, och det var inte många som gjorde det. Hon var dum och blev för första gången riktigt lurad av en kille hon tyckte om. Hon gjorde saker för hans skull som hon inte ens förstod just då. Den bästa stunden hon mindes var när han var hemma hos henne och kollade på "Andra Avenyn". Hon hatade det programmet men gick med på att låna ut tvn för hans var sönder hemma. Under reklamen undrade han vart toan var. Han försvann för en kort stund och han kom tillbaka med ett leende och satte sig på sängen. Han la handen på låret och frågade hur hon mådde. Aldrig någonsin hade någon gjort så på henne förut. Inte på det sättet. Och absolut inte någon hon kände sådär för. Tagit henne på låret alltså. Hon fick en black out och svarade "konstigt" och slutade med ett pinsamt skratt och ett "själv då?"

- Jag mår bra nu när jag är här, svarade han med en ganska monoton röst. Hon visste inte riktigt vad han menade med det, men hon var glad ändå. Han var ju hemma hos henne och tittade på tv! Kunde det bli bättre?

 

Programmet tog slut och inom fem minuter var han borta. Hon var glad veckan ut och hon hade aldrig mått så bra som då. Killen? Han hörde inte av sig på flera dagar och när han väl gjorde det, jo då, det var då det började på riktigt. Det var då dom kom in i hennes liv igen.

 

 

 

Uuuuh. Är så trött och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, men jag kan ändå inte lägga ifrån mig datorn. Ugh. Imorgon är det bal. Onsdag rep. Torsdag, fredag och lördag jobb jobb jobb. Och sen är det pronto att fixa studentsaker. Blir spännande att se hur jag fixar detta utan att bryta ihop. Eller så gör jag det. who knööws. Min hjärna är för full av skit just nu.

 

Nä asså min rygg håller på att TA KOL på mig! Varje kväll så gör den så jäkla ont att jag inte klarar av att sitta eller ligga. Får gå runt lite för att det ska släppa.. men när jag gått för långt och stretchat och grejer så gör det ont igen och då är det bara att sägga sig ner. Aaaand replay. Jajaja, ska gå och sova innan jag börjar gråta av smärtan. Hejdå

 

this is mah dress.  woop

 

Jag låter mina tankar vandra iväg på en tänkartur ikväll och hoppas på att allting snart lugnar ner sig (eller tar fart) snart. Jag jobbar som en galning (tro det eller ej) trots att jag aldrig är i skolan längre. Jag prioriterar inte ett ställe där jag inte längre känner mig välkommen. Jag möts av obehag och lektionerna som förr i tiden var något jag aldrig någonsin kunnat drömma om har det senaste blivit en mardröm. Okej, nu överdriver jag. Men det är svarta moln i klassrummet istället för de turkosa jag haft de senaste tre åren.

 

Jag ska nog hålla de flesta tankar om det hela för mig själv, men det är så konstigt. Att jag, "hon den fula i kulturklassen" hamnade på ett drömställe. Det var så enkelt och för bra för att vara sant. Ett ställe jag fick chansen att vara jag på, ett ställe folk visade välvilja mot mig, de pratade med mig. De pratade även OM mig, men det spelade ingen roll vad som sas bakom min rygg. Inget kunde någonsin vara värre än tidigare år. Ett ställe folk verkade vilja vara med mig både i skolan och efter. Stället blev snabbt ett ställe ingen riktigt kände mig. Det gjorde mig ingenting, varför spelade det för roll vem jag var innan? Jag visste inte bakgrunden till de andra så det var såklart helt okej att ingen visste bakgrunden till min.

 

"Men du kan ju inte veta hur det känns, du har väl alltid varit populär.. och.." Jag vek mig av skratt och från och med den dagen så insåg jag att många antagligen har en liknande bakgrund så det spelar verkligen ingen roll om hur du försöker förklara för folk hur det var. Folk har alltid haft det värre och folk kommer inte orka bry sig riktigt. Inte ens jag orkar bry mig om andras past. So what the hell.

 

Jag gick långt bak i min mail och hittade mail jag aldrig någonsin trodde jag skulle hitta. Men jag är ju som jag är och jag skäms för saker jag skrev och gjorde då, jag får panik över saker jag inte gjorde eller borde ha gjort. Jag får ångest över sakerna som hände förr, för att jag såg ut som jag gjorde förr, för det känns som att allt drar upp gamla sår som aldrig riktigt har läkt. Jag är och blir aldrig så stark som jag tror att jag är ibland. Ibland tror jag att jag är odödlig och jag tror att min glädje aldrig kommer försvinna. Men jag vet ändå inombords att jorå, snart kommer jag ligga på botten igen. Orklös och inte orka ta tag i någon utsträckt hand.

 

Jag har inte orken till det. Jag måste lägga kraft på att hata mig själv. Lite sådant om dagen är ju standard för mig, så jag måste keep it up så att säga. Sen älskar jag ju mig själv också. Typ när jag lagar god mat som jag kan tröstäta i min ensamhet. Nä. Jag ska ner lite djupare för att hitta raketen på botten. Fästa den på ryggen, och snart är jag back on track. Lagom till sommaren vill jag skita i allt. Vänta bara. Vi ska ha så jävla kul, Nikko.

 

 

 

 

Är det jag som hatar spegeln, eller spegeln som hatar mig?

 

Okej, så vad kan jag göra för att lösa detta? Stå framför spegeln och säga hur vacker man är varje dag funkar tydligen inte och har istället en reversed effekt på mig. Samma med komplimanger från både folk jag känner och inte känner. Åker in i ena örat och ut genom andra. Under tiden inne i huvudet så kastas alla tankar om och jag blir i stort sett nollställd på nåt vis.

 

Visserligen så kan jag bli glad av att folk tar sig två sekunder för att säga hur fin jag ser ut i håret. Men det gör mig så jävla osäker att jag vill sjunka genom marken och dö lite. Eller mycket. Men grejen är att när någon kommenterar något sådant så märker man ju att, aha denna personen har "kollat in mig" (inte typ spanat in utan bara kollat på en från topp till tå och analyserat typ). Panik overload.

 

Balen är om två dagar och jag ver inte riktigt hur jag ska göra med... något. Balklänningen är hur fin som helst och när jag provar den på mitt rum känns den rätt. Men så fort jag kommer komma ut och någon kollar åt mitt håll kommer jag pinka ner mig. Har på nåt konstigt sätt fått finnar i hela ansiktet och ser ut som nåt jeffla kemikaliebarn. Typ rena rama tjernobyl. Allting är jätte-oproportionerligt. Och mitt ansikte är svullet, mina tänder är gula, jag har mustasch som växer ut på en dag, hår sticker ut genom öronen och.. vänta... va??.. näää, men det är helt sinnes vad min hjärna bubblar över av bara tanken. AAHIRHIRHd vill inte. Kan inte. AAHihfihidhigdhid. NEEE. I WILL DO THIS AND I WILL BE FRICKING HOT.

 

 

hahahahahahaha jag borde va med i parlamentet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Argh. Om det bara vore så enkelt. Nästan så man sover oftare för att man hoppas på att det ska hända nästa gång man vaknar... fast.. man ska ju inte vakna då. Logic. Men nångång så kommer jag ju inte vakna (om jag inte dör i en bilkrasch, något fall eller pistolskott) från min sömn, och just därför har jag börjat skriva på mitt testamente igen! Haha, mest som en rolig idé. Nikko. Du kommer få mina gamla trosor och min gamla rakhyvel. Inget annat <3 haha nä. skoja bara. med typ.. allt i texten. kind of. såatteh. hejdå

 

 

Fast vem är du att tala om för mig vem jag är? Att tro, spekulera och tänka är okej.  Helt lugnt för mig att höra synpunkter från andra håll. Men konstatera aldrig någonting du inte har en aning om. Inte om detta. Och vem är du om du nu försöker ändra dig för mig? Vill jag ändra på dig är det inte dig jag vill ha. Ganska uppenbart. Samma gäller mig. Tankarna snurrar i huvudet på mig och jag får panik av närkontakten mellan oss. "I'll fix ya" säger du. Men nej. Åter igen. Vill du ändra på mig så är det inte mig du vill ha. Att ändra mitt psyke till något bättre, sure. Try me. Men att ändra min personlighet innan du ens vet om hur jag funkar eller vad mina problem är, är ju skrattretande. Verkligen.

 

Det är aldrig heller ett helt vinnande koncept att agera när man är onykter, arg, trött eller hungrig. Känslorna är i obalans och tankarna kan bli mycket fel, förvrängda eller överdrivna. Det visade du klart och tydligt för mig. Jag försöker oftast varna folk att prata när de är onyktra (såklart bara serious stuff då.. och sen oftast bara av de som inte är mina närmsta vänner då jag inte skulle vilja säga nej till dem) av den anledningen att jag vill att de skulle göra det samma mot mig. Jag har fått höra så mycket på fyllan av folk som jag vet innerst inne inte är sant, överdrivna eller helt enkelt påittade. Visst. Man kan ta allt med en nypa salt, men det är nog bara bättre att hålla käft om någon ber en. Tyyp.

 

 

Älskar jag verkligen mysterium så mycket att jag håller på att bli ett? Really? Jag tycker om de mest läskiga, äckliga och rent ut sagt psykotiska sakerna i livet och snart kommer väl jag antingen vara del av något sådant eller bli nåt sånt. Det skulle verkligen inte förvåna mig om jag blev kidnappad, mördad eller misshandlad. Ibland söker jag mig nästan till faror, men jag oftast så vet jag innerst inne att oddsen för olyckor är så små på de ställen jag är på (eller aa.. egentligen inte, men what the hell. Alla ställen är ju farliga nu för tiden). Sen om det skulle hända så skulle min tanke bara vara "come at me bro, du är väntad". Jag känner ibland att jag BEHÖVER någonting hemskt i livet. Så hemskt, men sant. Jag behöver en anledning att vara rädd. En anledning av förakt till människor. En anledning att känna mig ensam. En anledning till att känna de saker jag redan känner, så att det blir lättare att förklara. Även lättare för mig att veta varför jag känner som jag gör.

I guess you wonder where I've been
I search to find the love within
'Cause I came by to let you know
Got a thing for you
And I can't let go

Do for love
You've tried everything
But you don't give up

My friends wonder what is wrong with me
But I'm in a daze from you love, you see?
I came by to let you know
Got a thing for you
And I can't let go

 

 

I've been staring down your way
Don't know exactly what to say
I'm wondering if you feel the same

Because everytime I'm looking down
The questions what you're dancing around
I'm sick of playing silly games..

Tell me, am I the type you go for?
Am I just wasting my time?
Should I carry on? Or should I say no more?
All of the things running through my mind..

Oh tell me, tell me baby

Every single night and day
I wonder if it's just a fase,
Or is it really something here
'Cause whenever that you need something
I feel it in our energy
Just pull me out my misery

Tell me, am I the type you go for?
Am I just wasting my time?
Should I carry on? Or should I say no more?
All of the things running through my mind..

Oh tell me, tell me baby

 

Det känns som att trots att tiden går så snabbt så står tiden still. Jag känner mig helt avslagen av alla tabletter jag slagit i mig och jag har knappt ork att ha ögonen öppna. Jag orkar inte prata eller röra på mig ordentligt. Jag har inte ork att göra något åt ångesten, men jag kan fortfarnde känna den. Jag har inte ork till att gråta, inte ork att lyssna på varken musik eller att höra någon prata. Jag blir irriterad när folk gör onödiga ljud och när folk håller på att ta på mig. Jag orkar knappt bry mig om att regnet öser ner över mig och att jag blir mycket, mycket, mycket blöt och kall. Jag orkar inte heller den ständiga känslan av ensamhet och inte heller humörsvängningarna som tar livet av mig sakta men säkert.

 

Men jag är inte ensam. Jag är aldrig ensam. Jag har alltid mina tankar och huvudspöken med mig vart jag än går. Dom stör mig hela tiden. På tåget, på lektionen, på jobbet, på hemvägen och mest av alla ställen - på rummet. Här inne har miljontals hjärnspöken och tvångstankar spökat och tvingat mig till saker folk skriver böcker om nu för tiden. Yäyä.

 

 

påfrestande jävla idioti är vad detta är

lets cover up our faces

lets get unseen

 

lets be one of those you hear stories about

 

 

 

we are free to sing

lets dance

 

 

 

 

 

Att vara död och vänta en livstid eller att betala priset för att komma till ett ställe där du äntligen kan leva. Det är frågan. Idag var en äcklig dag. Inte bara jobbig, konstig och sjuk dag. Utan ÄCKLIG. Jag ryser bara av tanken. Fan. Hela livet är en dröm va? Kan inte någon bara instämma så mina overklighetskänslor inte känns konstiga? Jävla gåta. Det är vad livet är. Varför är allt så komplext?

 

Mina tankar driftar såklart runt som vanligt och jag vill ge upp allt so badly. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag orkar fan inte mer. Det är obegripligt och sjukt vad en människa ska utstå. Men om man är menad att utstå så mycket hat, ånger och tomhet tvekar jag på. Är det ens möjligt att må sämre? Psyyycho.

 

Nåväl,

Jag har lite planer att utföra och jag har jobb att sköta, så än så länge så kommer inga galenskaper ske. Jag börjar om på ruta ett igen imorgon. Okej?.. Let's do this. Let's må bra.

 

 

 

 

 

 

Tjena!

 

 

Helt sjuuukt hur paranoid jag är nowadays. Att gå på toa under dagen blir tillochmed svårt nu för tiden. Känns som att någon hökar över mig, men frågan är hur det skulle ske. Dumma hjärna. Jag har kollar garderoberna x antal gånger. Under sängarna och till och med i lådor och bakom gardiner. Dumma känsla. Fönstret är inplastat (fixar fasaden) så det går inte att se varken in eller ut. I nyckelhålet har jag stoppat in papper, för att min bror brukar stå och titta in och snoka. Såå.. där kan man inte heller se in. Dumma tankar.

 

Typ som att någon stirrar på en när man sover, men när man öppnar ögonen och tittar dit så är ingen där. Eller när man kollar på sin datorstol med lite kläder hängandes på den och låter fantasin trippa iväg så att helt plötsligt ser det ut som det på bilden. Vad är det ens? En varulv? Fult som in i helskotta är det iallafall. Typ som mig just nu 8)

 

Annars då? Jorå, det funkar. Förutom att min medicin har gjort att jag gått upp 5kg den senaste månaden, lagom till födelsedag, bal och studenten så är allt fint. Typ. Eh. hejdå

 

ps. på tal om paranoid. checka in min gamla tumblr HÄR /paranoiddiamond

 

 

Städade mitt rum och jag slutar verkligen aldrig förvåna mig själv. Hittade en dagbok + det ni ser på bilden inuti den. Dagboksinläggen gjorde mig lite shaky. Att en 13/14 åring liten Almasi har suttit och skrivit ner sina innersa tankar på detta sätt är bara sjukt. Vart kom tankarna ifrån? Vart kom alla idéer ifrån? Vem hade jag som bar upp mig när jag mådde som sämst? "Jag sparar dessa åt dig när ingen vill hjälpa dig". Tror ni någon någonsin ville hjälpa mig?

 

Att jag var så jäkla ensam då och inte ville annat än att ha tusen vänner är svårt att förstå nu. Nu är folk på som aldrig förr, och man ska hänga varje dag "annars är man inte vänner". Det blir mycket och påfrestande om man ska försöka umgås med gamla vänner man haft along the way, och nya vänner man träffar varje vecka och sedan samtidigt hinna med att återuppta vänskapen med vänner man inte träffat på tre år för båda parter har haft fullt upp med plugg, jobb och dyl.

 

Umgås helst med antingen alla eller ingen. Näy, jag vill sitta själv på mitt rum och spendera min tid på att hata mig själv än att vara med en polare och kolla film. Jag vill det för att det är det jag gör bäst.

 

 

 

 

- "Varför?" frågar du.

 

Varför? Jo, för att jag är en förstörd individ med en själ svart som kol och mina känslor lika värdelösa som aska i vinden. Mitt humör är ostyrbart och trots att jag inte är så temperamentsfull och blir arg på dig, så kommer jag dagligen vara arg på mig själv. Jag lider av hjärndemoner som verkar precis lika verkliga som alla andra tankar jag har. Jag har overklighetskänslor och vet ibland inte om jag lever på riktigt eller inte. Jag blandar ihop mina drömmar med verkligheten och jag kommer säkert svika dig. Jag håller det mesta inom mig och trots att jag ibland vill berätta hur jag känner eller tänker så kommer jag aldrig våga. De kommer aldrig låta mig. Jag kan inte.

 

Jag är en sjuk människa. Jag styrs av mitt undermedvetna som verkar ha någon slags mini-lucifer i sig. Jag kan inte göra ditten och datten på grund av det. Jag får inte helt enkelt. Tvångstankar om att straffa mig själv och tankar som en tjej som jag inte alls borde tänka på. Folk borde vara rädda för mig. WOPQKDclcjpojspfojpdsfjoh. Varför lever jag ens?

 

space.

 

skoja. jag är den roligaste, mest älskvärda person du någonsin kommer träffa. alla älskar mig. jag kommer överrösa dig med kärlek och jag kommer aldrig låta dig gå. varje sekund vill jag spendera med dig. det kan bli svårt för jag är så populär och har hundratusen vänner som vill leka med mig varje dag, men jag ska göra allt jag kan för att få spendera tid med dig. jag skiner även som en sol varje gång jag hör ditt namn. jag kommer ge dig guld och silver i mängder. och en resa till hawaii. och new york. nä. va fan tror du

Känner mig som en svart individ just nu. Inte svart som i hudfärgen svart. Utan svart som i tom. Inte ens vit eller lite grå, utan svart. Är det möjligt att vara fylld av tomhet? Alltså.. fylld av någonting som inte existerar? Hm. Min hjärna spökar inatt också som ni märker. Har under dagen hunnit bearbeta mina tankar lite så jag kommer förhoppningsvis inte få ett psykbryt som igår. Jag har varit nära på att bryta ihop mitt på en lektion, spy av känslan av tomhet och svimma av likgiltighet.

 

Jag saknar dig. Jag förnekar det dagligen, men jag saknar dig verkligen. Vem det är jag saknar och varför behöver ni inte veta. Tanken är att ni ska förstå att jag saknar en person så mycket att det gör ont. Mitt hjärta brister lite varje gång jag tänker på dig men jag kan inte göra annat än att önska dig all lycka i framtiden.

 

det gör så ont att veta att jag inte kan lita på mig själv. att jag inte kan styra mina tankar, mina känslor eller mina handlingar. åter igen är jag på ruta ett. samma plats som jag var på för ett år sen. för två år sen. för fem år sen. så jävla dum. borde sökt hjälp innan jag blev förstörd. innan mina tankar satte snurr på mitt liv och jag borde aldrig låtit dig komma in i mitt liv. psycho.

 

jag hatar att tänka tanken att jag kommer vakna imorgon. jag kommer vara glad. men jag kommer bryta ihop. så många gånger jag brutit ihop i skolan är pinsamt. kommit tillbaka efter lunchen med röda ögon och små ringar under ögonen. "äääh, jag är bara trött". "är du säker?" frågar de. ja. jag är säker. för, jag ÄR trött. jag är förjävla trött, skulle jag vilja säga. jag är trött på ALLT. det är skrattretande hur jag verkligen försöker ta mig ur detta, men gång på gång hamnar här.

 

hur många gånger har inte jag känt mig på toppen av allting och känt att livet verkligen betydde något. att det ÄNTLIGEN hade vänt. nu skulle jag må bra. nu ska jag få leva. och kort därefter.. let's say kvällen därpå känt att allting kraschar. allting kommer vara glömt om 100 år så vem bryr sig. vad hade det gjort om jag försvann?

 

aaaahhhh!!! min hjärna tar död på mig. någon strör smutsiga grusbitar på min hjärna och någon har satt mina lungor i en bur. mitt hjärta har jag tyvärr inte här hos mig och kan därmed inte heller ge det vidare till någon.

 

jag kan inte älska