cry a little harder, they might hear you
2015-04-15
Jag skriver inte längre och inte längre kan man höra min sång. Hur ska man förhålla sig till alla känslor som väller över när man som minst anar det? Hur hanterar man ilska, nedstämdhet och ångest utan att kunna skilja mellan dessa? Glädje, kärlek och bekräftelse? Hur kan man uttrycka, förklara, berätta och bli hörd utan att faktiskt behöva prata, skriva eller genom det estetiska? Jag förstår fortfarande inte på mig själv.
Jag söker utvägar åt alla håll men vart jag än hamnar finns där bara en stoppskylt. Jag kan inte med att försöka ta mig igenom, då all min styrka och ork gick åt att orka med att vakna upp till ett jävla ****liv. Vad gör man då? Då vänder man. Tillbaka på ruta ett. Kanske ett steg tillbaka.. kanske två, tre. Jag kan inte hålla räkningen längre och vet ni vad? Jag orkar inte det heller. Kroppen säger nej. Sinnerna säger nej. Ända in i själen blir det ett nej. Jag vill varken leva eller dö. Och vad jag vill är ett stort frågetecken.
Det känns inte som att det är jag som styr, bestämmer eller leder min egen väg framåt i livet. Men hur tar jag kommando när mina tankar inte kan se framåt? Det är svårt att utföra stordåd utan mål. Fan
Självkänslan och självförtroendet är på noll som vanligt. Står framför spegeln och hatarhatarhatar vad jag ser. Nedan, bild på mig:
Why do these tears come at night?
too late to get away from love
2013-10-26
väggarna växer och jag känner mig iakktagen
jag drömmer samma konstiga drömmar som när jag var liten. jag drömmer om samma man. samma hästliknande varelse. om ni känner till nattmaran kan ni tänka er hur varje natt ser ut. kallsvettig och känslan av att bli kvävd. ja, ungefär så. jag tror hästen i drömmen har med att "bli riden av nattmaran" att göra. jag gör verkligen det.
hon eller han, den.. det förföljer mig varje natt i varenda dröm. jag kan drömma en helt vanlig dröm (som egentligen inte alls är vanlig eller logisk, men det är ingen mardröm iallafall), men den finns där. längst bak i klassrummet, längst upp i trappan, två bord bort. jag behöver inte se för att känna. närvaron är som luft. jag bara vet att det finns där.
jag kan inte heller vakna på riktigt från drömmar heller längre. när jag vaknar växer väggarna. när jag blundar och öppnar ögonen på nytt så kryper dom. panik och rädslan är uppe vid öronen och tanken av att det är möjligt att jag vaknar upp vid liv igen är så jäkla jobbig att jag seriöst får ångest av bara tanken.
så jag ska gå och lägga mig nu.. sova "skönt"... slippa allting och vakna upp... igen? jag hatar det. jag vill sova för alltid. jag vill slippa oroa mig och slippa tänka. jag undviker läggdags för jag vill inte mer
för att livet är en bakdörr
2013-10-26
Fåglarna flyger oroligt, nästan som om dom visste. Som om dom ville varna mig.
Varna mig för att något hemskt som var på väg. Vädret var grått och solen hade inte setts till på hela dagen. Det spelade ingen roll för hur soligt det än var, så var det alltid lika grått och molnigt i mitt huvud.
Positiva tankar när man var i min position var en slags lyx som man bara uppnådde under alkoholiserat tillstånd. Men eftersom de destruktiva tankarna alltid var en slags bas i huvudet så var alla galna saker jag gjorde egentligen ett straff till mig själv.
Huvudet var tyngre än bly och der kändes som att det stora svarta hålet i min mage bara växte. Upp till hjärtat för att sedan slutka orden som fastnat i halsen.
Som en som aldrig sett solen skina. En som aldrig hört regnet falla. Jag kände mig så dum. Så jävla naiv.
Tankarna som växer som månen. De gror och dras tillbaka. De gror och när de är borta har dom redan satt sina spår i den överlevande.
Ovetandes om vad Han planerat. Ovetandes om livet steg jag in i hans bil
visa mig världen och övertala mig att leva
jag drar runt med de andra
2013-10-15
jag ropar, skriker och försöker prata
med Honom
med Han den store
försöker få kontakt
försöker tala
men hela himlen är tom
försöker få kontakt
med mig själv
med mitt inre
försöker intala mig att jag
lurar mig själv
att jag inte behöver någon annan
för jag är stark som jag är
jag är jag
jag står på mina ben än
och jag försöker tänka på framtiden
vilket betyder att jag inte har planer på att ge upp
klart jag inte ger upp nu
klart jag inte kan tänka på att ge upp
inte än
men jag behöver inte heller planera
för det har jag redan gjort hela året
jag har väntat på hösten, regnet, mörkret, kylan och sedan snön och isen
för det var så det skulle vara från början
så det är därför jag söker hjälp från Honom
för att tankarna inte är borta
bara för att jag inte tänker på det lika mycket längre
betyder det inte att jag inte längre vill
det tar ungefär 0.059 sekunder för tankarna
att komma in i huvudet
att spöka
att få mig att bli övertygad om att det närmar sig
så hjälp
men äsch
Han missar väl mig
som egentligen inte bryr mig
som egentligen inte vågar tro
för jag drar runt med de andra
som finner det (allt)
lika värdelöst
som mig
space
kaos
"kejaos"
I ain't screaming back
2013-10-05
you scream at me, laugh at me
yeah, you can humiliate me as many times you want
you just want to make people laugh.
you only want to be the funny one
i know
ive been there
i wont fight it
i wont fight back
what for?
my life is worthless
as useless as that little bug that you hate
you irritate me when you say the truth
but i wont answer
i will not cry
what for?
i will not jaw about it cuz the fights will make me in a bad mood
and i have plenty of bad mood in my backpack already
No wonder why god is the perfect poet
2013-09-15
Why attack God? He may be as miserable as we are.
~Erik Satie
No wonder why god is the perfect poet.
go away? oh, okay
2013-08-19
Jag vet inte. Jag kanske ska sluta tänka nu. Jag kanske måste stanna upp. Inse.
Men det är inte så enkelt. Jag vet inte ens vad som händer med mig. Jag är inte jag, men jag kan ju inte vara annat än jag, just för att jag är jag? Eller? Jag är ju fortfarande jag även om jag är lite annorlunda. Hösten närmar sig och november-måendet kommer sakta tillbaka. Men jag har ju mina drömmar kvar! Många drömmar som inte slagit in än. Vad skall hända med mina drömmar om jag dör? Ingen annan kan ju ta över dom. Och min kunskap? Mina färdigheter, mina intressen och mitt ordförråd. Vad händer med det? Mina tankar kan vi kasta ner i helvetet med min äckliga kropp, för det är där det hör hemma.
Det känns helt ärligt som att det brinner i min kropp. Som att parasiter kryper runt innanför huden igen. Ugh. Det kliar. Jag hatar känslan, för det känns som att jag inte är ensam i min egna kropp. Min egna äckliga kropp. Jag skulle helst av allt vilja kasta bort mitt skinn, mitt fett och gärna även mina ögon så jag slipper se mig själv till några äckliga gamar, utsvultna lejon eller vad som helst. Bara jag slipper mig själv. Usch, vad är det här vi kallar liv egentligen? Tänk så många som går runt som jag, och hatar allt de gör för allt de gör, gör de fel. Och tänk så många som tänker som jag, som vill dö men ändå leva. Som planerar in i minsta detalj. Som gör allt för att skada sig själv och standard-feelingen för denna människa är likgiltighet.
Jag önskar att jag kunde tala med någon om hur jag känner, PÅ RIKTIGT. Jag önskar att jag kunde tala om vad jag gjort med mig själv. Vad andra gjort med mig. Prata om hur livet har fuckat min hjärna och mina sjuka tankar om allt möjligt. Men eftersom jag inte får, för mig själv då.. så kan inte. Jag vill helst bara skriva ner allt i ett mail och skicka det till någon och få tillbaka ett mail där det står "Vi har beatbetat din historia, du kan nu återgå och äntligen få leva ett fett najs liv". Efter det så vill jag leva ett s.k normalt liv där ångesten inte river i en varje natt och mani är inte något som folk tror är ens personlighet. Jag vill själv kunna styra mitt mående. Men det kan jag inte. För det är som att när jag försöker så blir det värre och det slutar inte, så jag vågar inte längre.
Jag vet att dö inte är den bästa lösningen på detta problemet jag har. Det kommer inte på något vis ta bort någon smärta eller något lidande på nåt sätt heller. Snarare ge den till någon annan. Det är konstigt, jag vet. Att jag funderar på detta på detta viset. Men jag måste diskutera det hela med mig själv och min hjärna. Vi är många i min kropp och vi har många viljor. Vi vill dö för att sedan kunna fortsätta leva som någon annan. Vi vill även leva för att kunna dö som någon annan. Jag kan inte riktigt bestäma mig och alla val här i livet kan inte ångra. Men om jag ligger i jorden så kan jag inte ångra mig för.. jaa.. det går ju inte helt enkelt. Tiden springer iväg.
Men, vad ska jag göra då?
baby im relieved
2013-07-23
När jag var liten var elak, det vet jag
För när de sa jag skulle stanna, så smet jag
och när de inte visste var jag var
och trodde de förlorat mig
Kom jag tillbaka hade vuxit många år
och gjorde saker som jag vet man inte får
En duktig flicka hon niger och hon ler
men plötsligt ville jag ha mer
Mer av allt man kan få
började förstå
medans världen titta på
Och jag vet bättre nu
Jag hör dig säga sånt jag sagt
Ständigt på din vakt
Allt stämmer in exakt
Jag var precis som du
När jag var liten var jag bäst på nästan allt
hade bestämt mig för att vara överallt
Fast inom mig fanns inget kvar
och jag trodde jag förlorat mig
Jag byggde en verklighet på lögner
och blev van leka natt
fast att det var ljusa dan
En duktig flicka är nöjd med det hon har
Så därför var jag inte kvar
För när de sa jag skulle stanna, så smet jag
och när de inte visste var jag var
och trodde de förlorat mig
Kom jag tillbaka hade vuxit många år
och gjorde saker som jag vet man inte får
En duktig flicka hon niger och hon ler
men plötsligt ville jag ha mer
Mer av allt man kan få
började förstå
medans världen titta på
Och jag vet bättre nu
Jag hör dig säga sånt jag sagt
Ständigt på din vakt
Allt stämmer in exakt
Jag var precis som du
När jag var liten var jag bäst på nästan allt
hade bestämt mig för att vara överallt
Fast inom mig fanns inget kvar
och jag trodde jag förlorat mig
Jag byggde en verklighet på lögner
och blev van leka natt
fast att det var ljusa dan
En duktig flicka är nöjd med det hon har
Så därför var jag inte kvar
saknar dig nu, saknar det som var
2013-07-13
Drunknar varje dag.
I kill people in my mind
and the silence becomes infinite.
I am a psychopath
I have a strong mind like no one else
and sometimes I feel like I'm too happy for this life
I have a strong sense of loneliness
even when I'm in the same room as thousands of souls
inside all of these bodies covered with beautiful skin and hair
I want to show what I feel inside with this blog
But I'm bad at expressing myself in words
To color my words with a feeling
with just something inside me
like a thought, or a dream
get me tangled up and I get lost in myself
I'm just a sucker for people
and can't really love the people that I like
and I don't know if hate is the real feeling I feel for some people
my mind is going crazy
and my anxiety is killing me
right now
space
we are the crazy kids
2013-06-14
Nä, nu får något, någon, nåt ge sig. Det känns helt ärligt som mina blodådror är fyllda med svart tjock dyster rök. Blodet kan knappt flyta igenom det hela. Vad är det för fel på mig? Helt ärligt. hodfihdhiohoshiofhio. Jag kan knappt andas eller se längre. Hjärtat, lungorna och huvudet värker. Känns som att det växer när det inte finns mer plats. Mer svart rök, mer ångest, mer dödslängtan. Att man kan må såhär nästintill varje dag är ju skrattretande. Har sagt det förr och kommer säkert säga det igen, men.. åh.
Jag är så jäkla trött. Däremot inte sömnig. Man tror att man ska få en paus. En dag att andas ut. En kväll att få tänka på annat och ta hand om sig själv ett tag. Men det är som ett mönster som på något sätt följer med solen och månens sätt att röra sig. Du är solen och jag är månen. Vi kommer aldrig att kunna ses. Moder jord (och typ.. allt) verkar hata mig.
So don't you ask me where I'm gonna be tonight, don't ask me if I'm gonna be alright
I'll be drinking through all this pain tonight, I know when the battle's lost
my shadow is me
2013-06-11
Mina tankar är så höga att jag knappt kan koncentrera mig på musiken. Sätter på allt möjligt. Hårdaste hårdrocken till Amy Diamond. Ingenting verkar funka just nu. Jag är så uppe i varv men ändå så trött. Jag vill ha hög musik, hoppa upp på bordet och dansa; men samtidigt bara ligga på golvet och dö ut. Waaahh. My mind iz making me crazzziiii. Inte mer än vanligt idag iallafall vilket jag är glad för. Fortfarande väldigt oskönt.
gifen jag pratade om igår.
they will come, so soon
2013-06-10
Solen håller på att gå upp och jag är oförmögen att röra mig. Orkar inte dra för persiennerna. Jag kommer hata mig själv imorgon. Mer än vad jag hatar mig själv nu. Jag kommer ångra att jag inte tog tummen ur och drog ner de jävla persiennerna. Well. Förihelvete. Brb. Okej done.
Jag vågar inte riktigt gå och lägga mig. Den senaste tiden har jag hamnat i sömnparalys ungefär varrannan dag. Om ni någonsin haft problem med det så vet ni kanske varför jag inte vågar gå och lägga mig. Jag sluter ögonen efter timmar av tårar som runnit ner för kinderna. Känner mig avslappnad och redo att sova. Jag hamnar i drömmarnas värld men det blir inte alls som jag tänkt mig. Istället för att drömma om hur jag träffar min stora idol och hur vi hänger en heldag på en äng med chokladblommor så spökar min hjärna.
Mina drömmar handlar ofta om personer jag knappt minns som ser mycket läskigare ut än sist jag såg dem och det som gör är bara obehagligt och då jag inte kan röra mig eller vakna gör det den s.k sömnen lite svårare. UGH. Speciellt att somna om. Tänker bara på här om dagen när jag drömde om att jag stod i hallen med sjuka skuggor runt om mig. Skuggorna var människor och människorna skuggor. Har en gif på det hela som jag kan ladda upp imorgon.. orkar inte leta upp den nu. Men exakt så var det! Jag stod där helt mindfucked och försökte ta mig därifrån men jag hade ingen skugga så dessa typer ville ta mig. Usch. Dom klöste och skrek. Jäkla gallskrik och äckliga naglar. Jag vet inte vad det innebar, men huuuuur läskigt som helst var det trots att det bara låter sjukt.
Psycho. Psykos. Panik.
I have a disease
2013-05-27
Är det jag som hatar spegeln, eller spegeln som hatar mig?
Okej, så vad kan jag göra för att lösa detta? Stå framför spegeln och säga hur vacker man är varje dag funkar tydligen inte och har istället en reversed effekt på mig. Samma med komplimanger från både folk jag känner och inte känner. Åker in i ena örat och ut genom andra. Under tiden inne i huvudet så kastas alla tankar om och jag blir i stort sett nollställd på nåt vis.
Visserligen så kan jag bli glad av att folk tar sig två sekunder för att säga hur fin jag ser ut i håret. Men det gör mig så jävla osäker att jag vill sjunka genom marken och dö lite. Eller mycket. Men grejen är att när någon kommenterar något sådant så märker man ju att, aha denna personen har "kollat in mig" (inte typ spanat in utan bara kollat på en från topp till tå och analyserat typ). Panik overload.
Balen är om två dagar och jag ver inte riktigt hur jag ska göra med... något. Balklänningen är hur fin som helst och när jag provar den på mitt rum känns den rätt. Men så fort jag kommer komma ut och någon kollar åt mitt håll kommer jag pinka ner mig. Har på nåt konstigt sätt fått finnar i hela ansiktet och ser ut som nåt jeffla kemikaliebarn. Typ rena rama tjernobyl. Allting är jätte-oproportionerligt. Och mitt ansikte är svullet, mina tänder är gula, jag har mustasch som växer ut på en dag, hår sticker ut genom öronen och.. vänta... va??.. näää, men det är helt sinnes vad min hjärna bubblar över av bara tanken. AAHIRHIRHd vill inte. Kan inte. AAHihfihidhigdhid. NEEE. I WILL DO THIS AND I WILL BE FRICKING HOT.
hahahahahahaha jag borde va med i parlamentet
youre so sad on your own
2013-05-13
Det känns som att trots att tiden går så snabbt så står tiden still. Jag känner mig helt avslagen av alla tabletter jag slagit i mig och jag har knappt ork att ha ögonen öppna. Jag orkar inte prata eller röra på mig ordentligt. Jag har inte ork att göra något åt ångesten, men jag kan fortfarnde känna den. Jag har inte ork till att gråta, inte ork att lyssna på varken musik eller att höra någon prata. Jag blir irriterad när folk gör onödiga ljud och när folk håller på att ta på mig. Jag orkar knappt bry mig om att regnet öser ner över mig och att jag blir mycket, mycket, mycket blöt och kall. Jag orkar inte heller den ständiga känslan av ensamhet och inte heller humörsvängningarna som tar livet av mig sakta men säkert.
Men jag är inte ensam. Jag är aldrig ensam. Jag har alltid mina tankar och huvudspöken med mig vart jag än går. Dom stör mig hela tiden. På tåget, på lektionen, på jobbet, på hemvägen och mest av alla ställen - på rummet. Här inne har miljontals hjärnspöken och tvångstankar spökat och tvingat mig till saker folk skriver böcker om nu för tiden. Yäyä.
påfrestande jävla idioti är vad detta är
heartbeat
2013-05-07
Men, dödsångest var inget jag hade räknat med. Ni vet en ångest om att vilja dö, att få slippa ha ont.
Att se andra lida på grund av mig, det gör så ont. Jag ville dö. Verkligen dö. Sluta känna allt jag gjorde då. Jag försökte döda det onda med det onda. Ni vet det man brukar säga; kill the pain with pain. Jag behövde detta men mitt psyke blev svagt, jag ville inte leva som jag gjorde nu. Jag ville leva som jag gjorde förr i tiden. När jag var ung, galen och tankarna om framtiden behövdes inte centreras än. Om jag ångrar det jag gjorde då? - Knappast.
ÅH. Alla dessa tankar som bryter ner en, djupare än till den djupaste botten du kan hitta. Toalettbesöken som var smärtfyllda, pinsamma och obehagliga med knackningar på dörren. "Är du okej?? Får jag komma in?" Usch. Vad ska man svara? Sanningen? Det gör ont att andas, att ens tänka. Att ens finnas på denna jord gör ont. Men nej, allt är bra. Jag mår fint.
Den enda smärta i mitt liv är du.
/ Hon som inte orkade leva
Paranoid diamonds
2013-05-05
Tjena!
Helt sjuuukt hur paranoid jag är nowadays. Att gå på toa under dagen blir tillochmed svårt nu för tiden. Känns som att någon hökar över mig, men frågan är hur det skulle ske. Dumma hjärna. Jag har kollar garderoberna x antal gånger. Under sängarna och till och med i lådor och bakom gardiner. Dumma känsla. Fönstret är inplastat (fixar fasaden) så det går inte att se varken in eller ut. I nyckelhålet har jag stoppat in papper, för att min bror brukar stå och titta in och snoka. Såå.. där kan man inte heller se in. Dumma tankar.
Typ som att någon stirrar på en när man sover, men när man öppnar ögonen och tittar dit så är ingen där. Eller när man kollar på sin datorstol med lite kläder hängandes på den och låter fantasin trippa iväg så att helt plötsligt ser det ut som det på bilden. Vad är det ens? En varulv? Fult som in i helskotta är det iallafall. Typ som mig just nu 8)
Annars då? Jorå, det funkar. Förutom att min medicin har gjort att jag gått upp 5kg den senaste månaden, lagom till födelsedag, bal och studenten så är allt fint. Typ. Eh. hejdå
ps. på tal om paranoid. checka in min gamla tumblr HÄR /paranoiddiamond