almasi

Har så mycket att skriva men mina ord är slut. Jag är helt mållös, stum och förnedrad. Så jäkla tom just nu. Varför? Jo för att jag är en idiot. I-DI-OOOOT. IDIIIOOOOT. Jag har varit det förr. Jag utmanar ödet åter igen och... jag vet inte ens längre. Jag förstör mig själv. Jag vet det så väl. Men vad ska jag göra? Vem ska jag bikta mig för? Jag vet inte vad jag ska göra. Ugh. Texten känns så jäkla chicken. Hur ska jag uttrycka mig rätt så att ni kan förstå hur och vad jag menar? Föreställ er även att jag blundar hårt och gråter som ett tjernobylpåhitt. Tänk er att ni har ont i huvudet och strupen för att ni spänner er. Ryggen värker och magen krampar. Din hjärna känns helt bubblig och allt du vill är att försvinna då det är enklare än att ta tag i problemen. Andas kan du förresten inte heller göra. blä

 

Vem är han ens?

 

Alla utkast som bara väntar att fyllas på och laddas upp när tillfället kommer.

 

Håller för både näsa och mun i hopp om att ingen ska höra mig.

 

 

orkar inte ens skriva mer

 

hejdå

Borde känna mig fri som en fågel.  Borde känna att jag har hela mitt liv i mina händer och känna lyckan över att det är nu jag kan börja leva på riktigt. Borde känna att jag har all tid i världen för allting. Borde känna oändlig glädje och ha energi till att leva till fullo. Borde vara lycklig och älska livet, stunder och dig.

 

Men det gör jag inte. Jag är för slut. Mitt kapitel verkar ständigt närma sig slutet, men gång på gång kommer oväntade vändpunkter som åter igen slutar med tankarna på ett sista kapitel. AAOAHOA. Varför ska det vara sådär jämt och ständigt? Jag är för trasig nu. För trasig för att laga. Kom inte för nära .Jag är en vissen ros med taggar. Jag skulle kunna räddas, men det är för svårt. En ros skulle väl möjligtvis bara behöva räddas med vatten, om det nu inte var för sent. Men.. tyvärr tror jag inte vatten är svaret för mig, heh.

 

En kaosartad taggbuske. Bara vacker på långt håll. Defekt.

 

Nä, nu får något, någon, nåt ge sig. Det känns helt ärligt som mina blodådror är fyllda med svart tjock dyster rök. Blodet kan knappt flyta igenom det hela. Vad är det för fel på mig? Helt ärligt. hodfihdhiohoshiofhio. Jag kan knappt andas eller se längre. Hjärtat, lungorna och huvudet värker. Känns som att det växer när det inte finns mer plats. Mer svart rök, mer ångest, mer dödslängtan. Att man kan må såhär nästintill varje dag är ju skrattretande. Har sagt det förr och kommer säkert säga det igen, men.. åh.

 

Jag är så jäkla trött. Däremot inte sömnig. Man tror att man ska få en paus. En dag att andas ut. En kväll att få tänka på annat och ta hand om sig själv ett tag. Men det är som ett mönster som på något sätt följer med solen och månens sätt att röra sig. Du är solen och jag är månen. Vi kommer aldrig att kunna ses. Moder jord (och typ.. allt) verkar hata mig.

 

 
So don't you ask me where I'm gonna be tonight, don't ask me if I'm gonna be alright

I'll be drinking through all this pain tonight, I know when the battle's lost

Veckor gick, då det var studiedagar, praktik, lov. Våren var kommen och nu var folk ute på skolgårdarna mer. Hon gjorde precis som de andra i hennes klass. Stannade inne. Där satt de och skylde deras skärsår och ärr de alla visste att alla hade. Vid lunch blev hjärnan för maxad och hon satt mest och pratade istället för att äta. Eftersom alla tyckte att skolmaten var äcklig var det inte konstigt om man inte åt. Men av ren rädsla för vad andra skulle tänka om hon aldrig åt, så åt hon ändå. Hon tänkte inte mer på det och efter lunchen satt de alla ute på kullen. Det var deras ställe när inga andra var ute på gården.

 

 Skolan närmade sig sitt slut och hon packade ner sina böcker i sin converseväska och kollade så att hon hade med allting. Nycklar, böcker och mobil. Japp, it's all there. De sa hejdå till varandra och hon gick mot sin cykel. "Yes! Inga där!". Hon låste upp låset och slängde sig på cykeln. "Idag var en bra dag ändå" tänkte hon.

 

Hon svängde in mot ett av husen för att cykla ut från skolområdet. Hon hade så hög fart att hon inte hann märka att 5 personer, både folk hon avskydde och hade varit vän med stod där. Redo att förolämpa henne innan hon åkte hem för dagen. Hon ökade farten markant för att bara komma hem. Hon cyklade inte snabbare för att hon ville slippa höra orden de skrek. Eller för att slippa se ens gamla bästa vän stå och skratta med när dom fyllde i varandras rent ut sagt äckliga och groteska ord. Hon cyklade snabbt för att folk runt om inte skulle höra vad de skrek."Vad heter hon nu igen?" viskade någon. "Neytiri" fnissade min gamla bästa kompis. "NEYTIRI!!" ropade en kille. Allting hände på några sekunder och vid detta laget var jag precis framför dem så jag vände mig om för att kolla vem det var som ropade. Dumt gjort. Tre av dem gjorde ett "ewwww"-face och två stycken sa även detta. De förklarade hur äcklade de blev och hon kunde höra dom långt efter att hon åkt iväg. En av dom ropade även att hon borde skaffa mig snyggare kläder, snyggare cykel och de sa även att hon borde banta. Det kanske hon behövde. Kläderna va ju inte alls fina... cykeln lämnade hon hemma efter det, eller så parkerade hon en bit från skolan. Och banta, det gjorde hon direkt.

 

 

Från den dagen så kunde hon aldrig kolla sig i spegeln och tycka om det hon såg. Hon blev kallad både Ronaldinho och kaninen innan dess och hennes mor kommenterade ofta hennes leende. Folk kommenterade att hon var för tunn och nu fick hon plötsligt höra motsatsen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

att man kan vara så jäkla motbjudande, avskyvärd och äcklig

att man ens kan få finnas kvar på denna jord

att ingen gör något åt det

hade jag sett någon som mig hade jag skjutit personen direkt

direkt. verkligen

 

ögonen blöder ju för fan

space

 

jag förnekar det inte

jag lider med er allihopa

men det är inte mycket jag kan eller orkar göra åt det

 

skjut mig

se på när det strömmar ut blod från huvudet

det blodet som en gång knappt pulserade i min kropp skall få forsa ut

krypen i min kropp ska få välla ut 

och världen ska få ha ännu ett mindre elände i världen.

 

ni får härmed min bekräftelse

att från och med idag

punkt

 

 Mina tankar är så höga att jag knappt kan koncentrera mig på musiken. Sätter på allt möjligt. Hårdaste hårdrocken till Amy Diamond. Ingenting verkar funka just nu. Jag är så uppe i varv men ändå så trött. Jag vill ha hög musik, hoppa upp på bordet och dansa; men samtidigt bara ligga på golvet och dö ut. Waaahh. My mind iz making me crazzziiii. Inte mer än vanligt idag iallafall vilket jag är glad för. Fortfarande väldigt oskönt. 

 

 gifen jag pratade om igår.

 

 

 

Solen håller på att gå upp och jag är oförmögen att röra mig. Orkar inte dra för persiennerna. Jag kommer hata mig själv imorgon. Mer än vad jag hatar mig själv nu. Jag kommer ångra att jag inte tog tummen ur och drog ner de jävla persiennerna. Well. Förihelvete. Brb. Okej done.

 

Jag vågar inte riktigt gå och lägga mig. Den senaste tiden har jag hamnat i sömnparalys ungefär varrannan dag. Om ni någonsin haft problem med det så vet ni kanske varför jag inte vågar gå och lägga mig. Jag sluter ögonen efter timmar av tårar som runnit ner för kinderna. Känner mig avslappnad och redo att sova. Jag hamnar i drömmarnas värld men det blir inte alls som jag tänkt mig. Istället för att drömma om hur jag träffar min stora idol och hur vi hänger en heldag på en äng med chokladblommor så spökar min hjärna.

 

Mina drömmar handlar ofta om personer jag knappt minns som ser mycket läskigare ut än sist jag såg dem och det som gör är bara obehagligt och då jag inte kan röra mig eller vakna gör det den s.k sömnen lite svårare. UGH. Speciellt att somna om. Tänker bara på här om dagen när jag drömde om att jag stod i hallen med sjuka skuggor runt om mig. Skuggorna var människor och människorna skuggor. Har en gif på det hela som jag kan ladda upp imorgon.. orkar inte leta upp den nu. Men exakt så var det! Jag stod där helt mindfucked och försökte ta mig därifrån men jag hade ingen skugga så dessa typer ville ta mig. Usch. Dom klöste och skrek. Jäkla gallskrik och äckliga naglar. Jag vet inte vad det innebar, men huuuuur läskigt som helst var det trots att det bara låter sjukt.

 

 

oh darlin dont tell me you found another girl

forget the flower and the chocolate

 

whatever, it never last forever anyway

 

 

Står vid ett vägskäl igen. Vägarna ser ungefär likadana ut, skillnaden är att en av dem inte har någon återvändo. Så jävla lockande då det gör så ont igen. Jag trodde nästan att jag höll på att bli glad igen, men dessa humörsväningar kommer tids nog ta livet av mig. Jag skjuter upp psyk-besöket vecka för vecka, jag skjuter upp sjukhusbesöken för jag orkar inte ta fler blodprover och äta mer medicin. Jag vill inte. Jag vill bara vara ensam nu.

 

Men ensam kan jag inte vara. Inte nu när allting händer. För några dagar sen så tyckte jag det var skönt att ha fullt upp alla dessa dagar, men nu börjar paniken sakta men säkert komma. Jag orkar inte planera och jag orkar inte fixa saker mer. Jag pallar inte tänka. AARGH. Jag vet att jag måste hålla ut och jag försöker verkligen, men den dagen jag dör. Sörj icke. Det var bara ännu än död själ som var tvungen att göra sig av med det som var kvar. Kroppen. Mitt förjävla äckliga s.k. tempel.