almasi

Hur undviker man känslan av att inte vilja finnas? Hur undviker man att känna sig såhär oerhört obekväm hela tiden, dygnet runt? Hur undviker man att hitta negativa saker i allt? Hur undviker man att vara en bitter brud utan liv? Hur undviker man livet? Hur lever man? Hur ska man göra för att må bra?

 

Kaoooooouuuuuuuuuuuuuuuuuz.

 

 

 

jag förstår inte.

 blah

 

 

 

 

 

 

 

 

vill inte längre, kan inte längre. .tar inte hand om mig längre. jag äter inte längre, sover inte längre.

jag gör i stort sett ingenting nu för tiden. ingen skola. ingen mat. knappt någon musik.

det är inte ens "dåligt" i livet nu. jag förstår inte? hur kan dessa känslor komma trots att jag mår bra?

eller ja, trots att jag borde må bra kanske man får säga. finns två personer där ute som gör mig lycklig dagligen

 

jag måste sluta tänka för mycket. kanske bara släppa ut ALLT hos någon.

aa.. fast nej. räcker att en vet lite om något och en annan om något.

blir inte så många frågor då. inte lika många konstiga blickar och jobbiga erkännanden.

 

NÄ. Jag lever ju än och trots att saker jag ser dagligen dödar mig inifrån måste jag fortsätta kämpa. Jag har ju egentligen inte något annat val, so what the hell. Sug på den hårda karamellen biatch. Stannar du hellre hemma och låser in dig på rummet och lipar så kan du lika gärna lida lite också. Tänk vad mycket du slösar. Inte bara pengar. Tid också. Tänk alla lärare som måste ha en extra genomgång för att du är för efterbliven för att vakna upp på morgonen. För att du har en konstig kroppsbild, konstig livsstil och ett väldigt weird psyke som gör så att nästan.. jaa.. allt är omöjligt. Slösar bara bort folks tid. Ovääärt. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

men on the bright side, så mår jag faktiskt bättre än vad jag gjorde förut. vilket är vääldigt positivt... om man är psykolog, en vän eller aa okej.. om man inte är jag helt enkelt. Le bitterflowah. Haah jag är så tragiisk.

huhuh u luv me. EDIT: äntligen så centreras inte texten. omg jaa.

 

 

snön faller ute och taken blir vita. vitare än de var igår, eller förrgår. jag minns inte när jag senast kände såhär och jag minns inte när jag senast längtade efter snö. jag vill inte ha mer snö. jag vill ha dig. haha nej. nu ljuger jag. jag vill ha sommar. värme. festival. sena nätter. fest. dans. sång. shorts. sol. allt som hör till. jag vill ha sommar nuuu.

 

vintermörkret, snön och kylan får mig att längta och tjuvstarta med galenheterna. bra eller dåligt, ja det är en relativ fråga. själv trivs jag helt okej. kan ju inte må sämre precis. höhö. galenskaper and a sick mind. är nog egentligen inte en bra blandning, men jag lever ju än? right?.. eller?.. aaeeehh, jag vet inte ens själv. hur kan man inte veta om man lever lixom? vad är det för dumheter? min hjärna är korkad. precis som jaaaaaaag. jag förstår ingentiiiiiiing. för jag är duuuum iiiii huvudeeeeeeeet :))))))))))))) #yoloswagskitnerdigsugmindick

 

 

phetgalen.se

 

Jag menar, ibland är det skönt att få vara galen.

En sak var säker,
Vi två vi brann
Det är allt jag minns
Men än ljuder trumman
Och än hörs vår sång,

Låt oss gå för långt

Vi tar ett sista steg,
Men tittar inte ner
För du vet
Hur dom än försöker
Ta oss ner på jorden
Hur dom än vill se oss
Gå med tunga steg

Ska jag göra det,
Fast ingen verkar tro mig
För den enda vägen uppåt nu
Är ner
 

 

Jag ville bli och blev
Säker på en sak
Hur dom än håller kvar,
Ska jag ta mitt sista steg
Jag tittar inte ner

Inatt jag drömde att
Jag skulle hoppa från ett stup
Tänkte ångra mig,
Tills vinden fånga mig

Det finns alltid såna,
Som vill se en komma ner
Som står tysta kvar
Och ser oss lyfta, ja

Tänker aldrig mer
Ha fötterna på jorden
Tänker aldrig mera
Gå med tunga steg

 

Vi ska göra det,
Fast ingen verkar tro det
För den enda vägen uppåt nu
Är ner

Usch. Ikväll var en sån natt man bara inte riktigt orkade med sig själv.

 

Panik av närhet. Panik av ensamheten.

Apati.

blubb huh

 

 

She is the kind of girl who is always smiling and loves to laugh. If you are falling down, she will be there to pick you up. She is the one that always says sorry, even if it's not her fault. Even if she is feeling like the scum of the earth, she will never let you know. This is the girl who is afraid to love, because she has already lost so much.

- Unknown

 

 

åter igen en kväll man bara inte orkar.

jag ropar, men ingen hör.

 

 

åter igen en kväll med sjuka tankar, men som hindras av de jag älskar mest

jag väntar, men skynda.. tiden går fort

 

 

förnekar det faktum att jag är en psykopat, förnekar att jag är galen

förnekar det faktum att jag är helt hjärnskadad och inte borde finnas här.

skoja. förnekar inte någonting.

 

jag är inte heller bara ond.

jag är elak, djävulsk och för mycket plats tar jag också.

jag är en sådan person som ingen borde lita på

för jag kan inte ens lita på mig själv

 

 

en sådan person som sårar alla någon gång

en sådan som är för jobbig

för på, för ful, för tjatig och för pratig

 

aaaa, typ sån

 

kan inte någon bara låsa in mig? typ nuUuUuUuUUU.

 

 

är så jävla rädd för mig själv att jag tappar behärskningen bara av tanken att vakna upp igen. jag vill inte. inte igen, snälla. det gör så jävla ont. allting gör ont. lever i sjukdomens hus. blir utmattad här. för att komma bort, åker jag till huset som borde vara uppbyggt av trygghet och tillit, men som är raka motsatsen och är stället där jag bråkar mest. mitt självdestruktiva betéende smälter in i min livsstil och mina vänner vet knappt mitt namn längre. sköter inte mitt liv "rätt" och jag kommer nog inte palla göra det nu framöver heller. space

 

det är tur att jag hatar kyla och är lat.

1 minut av kyla. 1 minut av panik. 1 minut kvar till liv.

 

 

det är inte ens värt det

hjärtklappning

sår

skadad

 

fan är jag?

vem är jag?

 

varför är det så jävla ljust?

släck lamphelvetet, hora

 

 

helvetes jävla skit äckel

 

/arg

försöker ständigt ta mig i kragen och resa mig upp. det är allt som krävs säger de runt om mig. ställ dig upp. gå ut på en promenad. andas in den fri.. NEJ. tror inte det va. vill inte andas in frisk luft. vill sitta här inne och andas in damm. ingen skillnad i kroppen ändå. hjärtat är helt dammigt så att varje hjärtslag gör hela min kropp helt dimmig och grå. blä.

 

 

varför kan inte livet vara värsta easypeasy? en varm sommardag. kan inte livet alltid vara så? vakna med solen i ögonen, ligga och dra sig länge, slänga på sig bikini och lägga sig och facebooka på altanen. planera kvällens galenskaper med polarna och sedan utföra dessa idiotiska påhitt vi kommer på. det är så skönt att inte orka bry sig. sadly så kommer jag bara ihåg känslan när jag helt plötsligt börjar bry mig om allt. det där med balans har aldrig varit min grej. alltid för mycket eller för lite. blabla tjöt tjöt.

 

 

brb, ska låta min hjärna ta över. haa de

 

är det bättre att leva för någon annan än att leva för sig själv? frågar mig själv denna fråga allt för ofta. jag borde sluta göra det, för jag vet att jag redan vet svaret. vad är leva ens? asdfghkl. fick den där klassiska frågan "vad tycker du är meningen med livet?" av en vän. sa att det var försent för mig att ta reda på det. man kan ju bara ta reda på vad meningen med livet är om man lever det. right? och jag känner mig rätt död helt ärligt. så, det skulle bli lite svårt. jag kan inte ens ta livet av mig, för.. ja.. jag är redan död. mentalt död iallafall. min kropp och mitt tänkande lever kvar för att inte svika andra. hur kan man vara så rädd att svika någon annan att man väljer att leva för dem? sjuk värld och sjuka människor det finns. typ jag.

 

 

jag (och alla andra) måste erkänna att jag är dum i huvudet. det är lugnt. jag förstår. eller va? gör jag inte alls. men jag förstår att man kan tycka och tänka så. det har folk alltid gjort. vad gjorde jag ens när jag var yngre? förstår inte vad jag gjorde som vad så fel. så fort jag målade något så var det fel. så fort jag skrivit något var det fel. komiskt nog låg jag bättre till än de andra. när jag målade, målade jag det jag såg, inte det jag TRODDE jag såg... vilket jag fick mycket skit för av de resterande i klassen då jag inte var så bra på skuggor i lågstadiet, hhehe. och när jag skrev så skrev jag mestadels om de konstiga tankar som fanns i mitt huvud. men nej nej. innehöll det inte rosa fluffiga moln eller lasersvärd vad jag dum i huvudet för att jag hade lite mer fantasi än vissa andra torrbullar. jag vägrar följa mönstret. jag vägrar vara en av dem. alla är precis likadana. de växte upp för fort och fastnade. alla ser ju precis likadana ut som när jag senast såg dem. och alla de som var "efterblivna", "tråkiga" och "äckliga" (dvs "emosarna" jag umgicks med) har förändrats totalt. på ett bra sätt alltså. det tackar jag gudarna för. vi kommer vara snyggast och bäst på alla återträffar. eller hur?

försöker återhämta mig, men det går knappt.

 

fick världens attack tidigare idag. skulle nog kunna gå att jämföra med en panikattack eller liknande. vet knappt hur jag ska överleva om det händer igen. vet inte om det är sådant jag borde ta med min psykolog (läs: om det är något jag VILL ta upp). allting är likadant. varenda. jävla. dag. mår helt okej, kanske till gränsen till bra under dagen. får en stund för mig själv. ägnar en tanke åt något olämpligt lite för länge. baam. tystnaden, ångesten och mörkret överfaller mig och tyngden av orklöshet injekteras i min kropp. likgiltigheten trycker upp mig mot väggen och får mig att göra saker jag egentligen inte vill. samtidigt står självkänslan där och bara kollar på, när jag sänker självförtroendet för att det är det enda jag kan med att göra.

 

jag vill inte ställa mig upp, vill inte sitta, ligga eller gå. jag vill inte finnas till längre. jag vill inte vara här. jag vill inte veta vad fan som ska hända, imorgon, i övermorgon eller om ett år. JAG VILL INTE. jag vill inte äta. jag vill inte sova. jag vill inte ens sitta här och skriva detta. men ändå gör jag det för jag har inget liv och kan inte göra annat än att klaga på min extremt onödiga och värdelösa existens. fattar helt ärligt inte. djgpodsjp. blir arg på mig själv för att jag inte har bättre saker för mig än att klaga, varenda, jävla, dag på allting. varför är jag så jävla bitter? varför? varför måste jag se det negativa i det positiva? tänk om jag var hjärndöd. fan vad gött. slippa tänka. verkligen. slippa alla jävla tankar om livet varenda jääääääävla dag.

 

 

 

jag kan tydligen med att ljuga för henne att jag vill kämpa för att "se vad som händer", men helvete heller. vad har jag att se fram emot? arbetslös crackhora, det är vad jag kommer bli. jag kan jobba som volontär mer än 75h i veckan. men jag kan inte ta mig 30 min för att åka på arbetsintervju. nä, för det är ju alldeles för jobbigt om man vill ha ett riktigt jobb. jag vågar inte heller lämna ut mitt cv heller. bilderna är för fula och jag skriver för dåligt. jag kan inte formulera mig för jag suger. vem skulle anställa mig? klarar inte ens av att doppa fötterna i vattnet för jag är så jävla dålig. fattar inte varför folk vill vara med mig och andas in minajag-suger-ångor.

 

hejdå, bitches.

 

 

"du är ganska konstig anita, har du tänkt på det?"

Jag drar en lögn
Varje gång de frågar hur jag mår
Jag har en lögn
För varje fråga som berör oss två

Jag berättar allt, men säger egentligen ingenting
Mitt skratt är inbjudande varmt
Det råder istid längre in
Tårar fryser på min kind
Man hittar ursäkter för allt
Under ett evighetslångt fall
Jag som alltid varit drottningen.
Överallt, I min värld.

Och vet du vilket pris jag fick betala för dig och mig
Vilket pris som helst betalar jag igen
Men jag är stolt, jag gjorde valet för mig själv
Det här är priset jag betalat., för lögner

 

Jag drömde en dröm
En dröm som gav mig dig tillbaka
En vacker dröm
Men jag undrar är det verkligen dig jag saknar?

Jag har ett liv, mitt jävla framgångsrika liv
En dålig film, en parodi
Där ingen känner någonting
Där allt är fullt av ingenting
Men jag har inga vittnen, inget alibi, i kväll
Är jag här, för mig själv...

 

Men jag är stolt, jag gjorde valet för mig själv
Det här är priset jag betalar för stolthet

Men jag är stolt, jag gjorde valet för min egen skull
Det här är priset jag betalat för frihet
Det är sanningen.

 

hey kids, she will loose it all

she won't fight it

she won't look up

she won't even pretend and smile

 

she lost

she lost it all

she lost everything

I get stroked down, three four times in the week

so I pray to god, that he'd say "I'm by your side"

Now won't you save my headache for someone that makes me cry

and can't you throw it to someone else, like the man downstrairs

 

I live alone, that's who I am.

I get kicked down, way down in the sand.